Årets stora journalistprisvinnare: Grävjobb ska attackera
— Man måste våga gå på tvären för att få veta hur verkligheten ser ut.Det säger reportern Pia Skagermark på Dagens Nyheter. Hon och lagkamraten Ola Sigvardsson får Stora journalistpriset för ett grävjobb som är rena skolexemplet.
— Man måste våga gå på tvären för att få veta hur verkligheten ser ut.
Det säger reportern Pia Skagermark på Dagens Nyheter. Hon och lagkamraten Ola Sigvardsson får Stora journalistpriset för ett grävjobb som är rena skolexemplet.
Ola Sigvardssons rum ligger på femtonde våningen i DNs kontorsskrapa. Stockholmsutsikten förlorar sig i grått novemberdis, men på soffbordet lyser blombuketter i klara färger. En urdrucken champagneflaska tronar på bokhyllan.
Gratulanterna har varit många, men redan då serien Skolans pengar publicerades var responsen större än på något annat jobb reporterparet gjort tillsammans.
— Ungefär 350 telefonsamtal första tiden efter publiceringen. Och mängder av uppföljningar på lokaltidningar ute i landet, säger Ola Sigvardsson.
Pia Skagermark har tagit med sig Alice, nio månader, till DN. Egentligen är hon mammaledig — Alice föddes samtidigt som artikelserien.
— Vi vågade knappt flyga till de sista intervjuerna, berättar Ola Sigvardsson.
Skagermark och Sigvardsson gör alla intervjuer tillsammans. Det blir bättre så, tycker de.
— Många försöker vinna tid på att göra olika intervjuer och sedan lägga samman bitarna till ett pussel. Men för oss är det en styrka att hela tiden veta lika mycket. Och att ha någon att diskutera med, säger Pia Skagermark.
— Man kommer längre och risken för misstag minskar, säger Ola Sigvardsson.
Två orkar mer när materialet sväller och spretar åt olika håll. Och vågar mer när politiker, experter och tjänstemän börjar skjuta prick på teserna.
Skolans pengar började som en diskussion med lagets tredje part, dåvarande grävarchefen Ole Rothenborg.
— Alla inom skolan klagade på sämre resurser, samtidigt som politikerna hävdade att satsningen var oförändrad. Vi ville undersöka vart pengarna tog vägen, säger Pia Skagermark.
Skolverkets statistik blev första anhalten, en omfattande och svåröverskådlig siffermängd där posterna inte är enkelt jämförbara.
Kommunerna är uppdelade i kategorier som skiljer sig över tid. Att göra siffrorna jämförbara var ett tungt jobb, mycket fick skrivas in för hand.
— Vi lade upp en databas där massor av kostnader kunde uteslutas. De verkligt stora förskjutningarna i skolekonomin visade sig gälla lokaler och undervisning. Den ena posten ökade, den andra minskade, säger Ola Sigvardsson.
Kopplingen betraktades som omöjlig. “Ni jämför äpplen och päron” fnös experterna.
Men reportrarnas statistiska korskoppling avslöjade en smygbesparing som skett sedan ansvaret för skolorna överfördes till kommunerna: marknadsanpassning av internhyror. Kostnaderna tillåts svälla för lokaler som saknar egentligt marknadsvärde samtidigt som undervisningsbudgeten minskas. Böcker blir betong, som Skagermark och Sigvardsson uttrycker det i reportagen.
— Både skolreporter och bostadsreporter på vår tidning har känt på sig att något var skumt här, men inte kunnat ta greppet om det. För oss har det här jobbet känts som en lärdom om journalistik. Världen går inte längre att dela upp i fack, för att kunna granska måste man gå in och jämföra olika sektorer, säger Pia Skagermark.
Grävjobb baserade på statistik blir lätt tung läsning. Skagermark och Sigvardssons lösning är att hela tiden söka berättelsen bakom siffrorna.
De letade rätt på och intervjuade konsulterna som spred marknadshyrornas evangelium under det tidiga 90-talet. Delade upp materialet i “byggklossar” som hänger samman logiskt. Sökte belysande scener, ända ned på klassrumsnivå.
— Vi har alltid haft ambitionen att göra levande undersökande journalistik. Det ska finnas en fokusering, en spets i det vi gör, säger Pia Skagermark.
De diskuterar alla sina reportage utifrån tre faktorer: attack, närhet och utpekande. Allt ska finnas med om jobbet ska vara värt att göra.
— Attack innebär att utkräva ansvar, närhet att hitta scener som kommer tätt inpå. Utpekande står för att vi inte får tveka inför att i detalj berätta vem som gjort vad, säger Ola Sigvardsson.
Det längsta de gått i den vägen var när de hittade den person på finska sjöfartsstyrelsen som godkänt Estonia trots att det vattentäta skottet inte satt på rätt ställe. Namn och bild publicerades.
— Det tyckte jag var fruktansvärt jobbigt. Jag hade varit över och intervjuat honom innan vi visste att han var ansvarig. En liten osäker man i en liten modul, berättar Pia Skagermark.
En enda gång har en artikel stoppats av tidningsledningen. Skagermark och Sigvardsson hade gjort en grundlig personresearch på dörrvakten som dödades vid Stureplan. Artikeln rullade upp hela hans livshistoria utifrån offentliga papper och intervjuer.
— Den berättelsen fick inte berättas. När någon dött ställs relevanskravet högre än att historien ska vara sann. Enligt juristerna kunde artikeln innebära förtal av avliden, säger Ola Sigvardsson.
— Vi försvarade inte dådet, men gav en förklaring till vad som verkade vara ett obegripligt vansinnesdåd, säger Pia Skagermark.
Påtryckningar förekom också i samband med Skagermark och Sigvardssons artikelserie om skinnskallarna på Fryshuset. Men det ska mycket till för att en artikel ska ryckas ut.
Däremot kan stora företag och andra makthavare ta udden av undersökande artiklar genom egna pressreleaser och dementier.
Exempelvis ställde Sigvardsson och Skagermark ett antal frågor till SVTs styrelse om representationskostnader för Sam Nilsson och staben.
— Vi fick inte svaren, däremot kunde vi läsa dem i nästa nummer av deras egen interntidning Vi på TV, säger Pia Skagermark.
Sigvardsson och Skagermark rekryterades till grävarredaktionen DN Special vid starten för tre år sedan. Då jobbade de båda på konsumentredaktionen.
— Egentligen hade jag bestämt mig för att skriva motorjournalistik till pensionen, eftersom jag inte kunde tänka mig något mer spännande. Men Ole Rothenborg erbjöd något ännu roligare: riktig undersökande journalistik på samhällsområdet, säger Ola Sigvardsson.
