Århundradets journalister
Så här mot slutet av sekel- och millennieskiftet drabbas många, på gott och ont, av återblicksfeber. Televisionen planerar en rad dokumentärer om 1900-talet, radion gör intervjuer med personer födda under seklets alla år osv. Och bokförlagen satsar hårt på den retrospektiva litteraturen, med återutgivningar och sammanställningar som ska minna oss om att en gräns snart ska passeras.
Så här mot slutet av sekel- och millennieskiftet drabbas många, på gott och ont, av återblicksfeber. Televisionen planerar en rad dokumentärer om 1900-talet, radion gör intervjuer med personer födda under seklets alla år osv. Och bokförlagen satsar hårt på den retrospektiva litteraturen, med återutgivningar och sammanställningar som ska minna oss om att en gräns snart ska passeras.
Århundradets svenskar heter Sigurd Glans bidrag till denna digra sekelskiftesdokumentation (Norstedts). Som titeln antyder presenteras i boken författarens urval av 1900-talets mest betydelsefulla svenskar. Inte oväntat återfinns många journalister i galleriet – förmodligen inte minst för att Glans själv har jobbat som journalist/publicist under halva detta århundrade.
Här kan man läsa om kvinnliga pionjärer som Elin Wägner, Barbro Alving och Elise Ottesen-Jensen, som alla med politisk vilja och säregen energi slog sig in i en bransch som dittills var förbehållen bildade herrar.
Flera av dessa platsar förresten också i det celebra sällskapet; Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, Sven Jerring och Herbert Tingsten. Och Strindberg, förstås, men han är nog framför allt med som författargigant. Många är döda – seklet är snart slut – men Glans vågar sig också på att plocka med ett par nu verksamma journalister. Jan Guillou presenteras som ”Mest läst. Vet bäst.” tillsammans med en bild från IB-avslöjandets tidiga 70-tal. Och fotografen Lennart Nilsson, som ju började som pressfotograf på Se och Vecko-Journalen, glöms inte heller bort.
Sammanlagt räknar jag till 13 journalister bland de århundradets svenskar som Sigurd Glans valt ut. Samtliga presenterade som sig bör i rappt kvällstidningstempo på begränsat utrymme. Till varje porträtt bifogas också en kortfattad sammanfattning av det viktigaste kring personen.
Detta är naturligtvis på en och samma gång bokens styrka och brist. För att överhuvudtaget klara uppgiften att sammanföra århundradets största landsmän och -kvinnor i en volym, tvingas författaren bli ytlig och kort. Många lämnar man därför med åtskilliga obesvarade frågor.
Samtidigt kommer säkert bredden och variationen i urvalet, att avgöra köpet för många. En sådan här samling skaffar man sig för att bläddra i och bli påmind om tider som inte kommer igen.
Och vad är det för fel med det?
