Att döda ett bibliotek

SVT Kulturnyheternas litteraturreporter Johan Scheéle är egentligen här för att, som han lovat dyrt och heligt, lämna tillbaka en Anne Carson-bok före torsdag. Biblioteket har inför litteraturprisets tillkännagivande ropat in alla böcker skrivna av författare som står på bettingsajternas topplistor.

– Det var inte du som hade Can Xue också? Researchern Martin Herterich ögnar utlåningslistan på skärmen. Johan Scheéle förnekar. Det måste vara någon annan på Kulturnyheterna.

Hur viktig är public services gemensamma researchavdelning för journalistiken, för publiken? Just i Nobelpristider är den essentiell, menar flera journalister och kan rada upp exempel.

Annons

När Jon Fosse tilldelades priset förra året hade researchavdelningen redan tagit fram ett omfattande material, som skickades till redaktionerna sekunder efter tillkännagivandet.

2019 lyckades biblioteket komma över ett exemplar av den omstridde litteraturpristagaren Peter Handkes då 20 år gamla famösa A journey to the rivers: Justice for Serbia för 800 kronor innan priset steg till 14 000 kronor på Amazon dagen efter tillkännagivandet. Det var en insats värd betydligt mer än 14 000 kronor, menade journalister i huset.

Ett enklare svar på frågan finns kanske i Johan Scheéles anekdot om Pierre de Coubertin, som han nu erinrar sig medan vi står i biblioteket. Så här:

I augusti föreslog sångaren Pharrell Williams att kulturella grenar ska införas i OS i Los Angeles 2028. Återinföras, faktiskt; arkitektur, skulptur, måleri, litteratur och musik var OS-grenar fram till 1948 och de moderna olympiska spelens fader, Pierre de Coubertin, vann OS-guld i litteratur i Stockholm 1912 med dikten Ode till idrotten.

Researchavdelningen kunde snabbt ta fram den ogooglebara översättningen av dikten så att Johan Scheéle kunde läsa upp inledningen i ett nyhetsinslag i Kulturnyheterna:

”O sport du gudagåva, du livselixir. / Du som kastar en glad ljusstråle i arbetstyngd tid.”

– Den dikten var väl sådär, konstaterar researchern Martin Herterich syrligt.

– Den var sådär, men det blev fyra minuter bra tv, och det är liksom huvudsaken, säger Johan Scheéle.

Den 1 december upphör public service-bolagens gemensamma researchavdelning där biblioteket och pressarkivet ingår. Beslutet är redan fattat i det gemensamma förvaltningsbolaget SRFs styrelse, där vd:arna för SR, SVT och UR sitter. Bakgrunden är att bolagen vill renodla verksamheten i SRF till ren fastighetsdrift. SRF har 60 medarbetare som arbetar inom friskvård, telefoni- och växeltjänster, samt research, bibliotek och arkiv. 20 är varslade om uppsägning.

Ett centralt argument för nedläggningen är förstås att public service-bolagen vill spara pengar, särskilt SVT där ett sparpaket på 200 miljoner kronor ligger i långbänk.

Det andas också om ett tredje, kanske ännu viktigare, skäl: friktionen mellan bolagsledningarna är välkänd i betongbyggnaderna på Gärdet och därför är inte många särskilt förvånade över att de nu vill dra sig ur gemensamma verksamheter och kostnader.

Protesterna från medarbetare på SR och SVT har varit omfattande. Journalister har kritiserat beslutet, och det sätt som beslutet fattades på – utan någon utredning eller möjlighet att påverka. Bara på SVT har över 170 medarbetare skrivit under ett upprop för att rädda researchavdelningen och biblioteket, bland dem profiler som Samir Abu Eid, Jessika Gedin, Linus Brohult, Rebecca Randhawa, Anna Nordbeck, Knut Kainz Rognerud, Nina Kartal, Kristofer Lundström och Dan Josefsson.

På SR är det programledaren Louise Epstein som tagit initiativ till uppropet och där verkar ledningen någotsånär öppen för att hitta lösningar. SRs utredning ska vara klar i november, men nästa vecka ska medarbetarna på SRF Research få någon form av besked. På SVT har ledningens inställning åtminstone upplevts som mer njugg. En utredning pågår, det är oklart när den är färdig.

K Special-redaktören Oskar Anesten, som är initiativtagare till uppropet på SVT, leder oss förbi teaterhyllorna i biblioteket, ”det finns nästan lika mycket som när jag pluggade teatervetenskap”, till kriminologisektionen:

– På ett vanligt folkbibliotek hade det kanske funnits två hyllor, här finns det två rader av hyllor. Ni ser ju själva. Det här är ett specialistbibliotek. Och vi kan låna böckerna så länge vi vill. De kan också låna in böcker från universitet och andra bibliotek, säger Oskar Anesten.

Men kan ni inte bara gå till KB?

– Ja det kan vi, men det tar tid. Här lyfter vi på luren eller skickar en beställning. Dessutom förstår personalen här vad vi är ute efter, de kan värdera informationen så att vi snabbt får sådant som är intressant och kan sålla bort det som är oviktigt för projektet eller inslaget. Här snackar vi besparing. Effektivitet.

För SVT-researchern Pernilla Waern är den generösa lånetiden ”A och O”:

– Det är inte bara de som är gamla i gemet som hänger här, vi har många unga på vår redaktion som ser vikten av att gå direkt till källan för att göra research. Vi behöver bara springa ner en trappa, hämta en bok, springa upp och sätta oss vid våra researchbord och läsa. Det sparar in på vår produktionstid. Det tar tid att hämta och lämna böcker på andra bibliotek, och det betyder att projekten kommer att kosta mer pengar. Ekvationen går inte ihop, säger Pernilla Waern.

Fast tar det verkligen så mycket mer tid att låna böcker på ett annat bibliotek?

– Jag arbetar just nu med research för dokumentärserien ”Sverige och kriget”, om Sverige under andra världskriget, som ska börja sändas i maj. Jag har lånat 50 böcker här, och jag kan behålla dem så länge jag behöver. Det är viktigt ha källan med sig hela vägen, från att första till att sista bildrutan är klippt, och därför är långtidslån nödvändigt i sådana här projekt. Hade jag behövt låna 50 böcker på andra bibliotek och lämna tillbaka dem efter en månad … ja, du förstår ju själv.

Kommer nedläggningen att påverka produktionen av Sverige och kriget?

Pernilla Waern vänder sig mot Oskar Anesten.

– När sa du att biblioteket läggs ned?

– Den 1 december.

Hon ser stressad ut.

– Ja, det kommer att slå direkt mot produktionen av Sverige och kriget.

Nedläggningen slår alltså direkt mot SVTs stora dokumentärsatsning på Sveriges historia.

Bengt Nordström tog ett sommarjobb på SRFs pressarkiv 1993 medan han fortfarande pluggade journalistik på JMK i Stockholm. Han var reporter på Expressen och redaktör för en tidskrift ett tag, sedan återvände han till SRF och pressarkivet och har jobbat här sedan dess. Just idag är han koordinator för alla beställningar som kommer in till researchavdelningen.

– Det är ju en guldgruva, säger han och pekar mot arkivskåpen med mikrofilmerna.

Arkivet innehåller cirka åtta miljoner artiklar från den svenska storstadspressen sedan 1960, men också några lokala och utländska tidningar. Allt lästes, plåtades och klassificerades, fram till 2013. Researchavdelningen har sedan 1990-talet använt digitala pressdatabaser parallellt med det mikrofilmade pressarkivet, men sedan 2013 fotas det inte några tidningssidor.

– Jag har suttit med många stora beställningar hittills i år. Det är ju 30 år sedan Stureplansmordet, folkomröstningen om EU, fotbolls-VM i USA och Estonia. Det finns inga pdf:er från 1994 i pressdatabasen, så tidningssidorna måste skannas in från mikrofilmerna, säger Bengt Nordström.

– Vill man göra en tillbakablick på till exempel sexdagarskriget eller Palmemordet, eller försöker hitta en recension av en konsert på 1970-talet, så är det hit man får vända sig. Det kommer väldigt många beställningar, så tempot är högt här.

Beställningarna kommer från betydligt fler redaktioner än man kanske först tror och kan röra nyhetshändelser som behöver fördjupas med en historisk tillbakablick, eller dokumentärproduktioner, granskningar, personalia vid dödsfall eller i Nobelpristider.

Oskar Anesten suckar.

– Det är helt bakvänt. Först fattar ledningen ett beslut om nedläggning och sen – sen – utreder de konsekvenserna av beslutet och kostnaderna för att satsa på nya researchresurser som kommer att behövas på varje redaktion i bolagen. De har inte ens undersökt hur mycket biblioteket och researchavdelningen används, säger han.

– Att de kan fatta ett sådant här beslut utan att fråga oss gör mig inte bara orolig för vilka andra beslut som kan komma att fattas i framtiden, det gör mig bekymrad över hur långt från verksamheten ledningen är. Ledningen har tappat markkontakt, det är känslan. Folk har kommit till mig och sagt just det: Har de helt tappat det? Vilket moln svävar de på?

De public service-journalister Journalisten pratar med i biblioteket och per telefon efter besöket säger samma sak: beslutet är ”huvudlöst”, ”dumsnålt”, det har fattats utan förståelse för centrala delar av verksamheten. I strid med public service-tanken, säger flera. ”Konceptet bibliotek är så public serviceskt”, säger en.

Alla är också övertygade om att beslutet är oåterkalleligt. Biblioteket och researchavdelningen kommer att försvinna, även om det visar sig att det vore ekonomiskt fördelaktigt att behålla dem, vilket många medarbetare tror. De misstänker att det har gått prestige i det. Det sista hoppet är att SR väljer att driva biblioteket vidare i egen regi, och kanske är snälla och låter SVT- och UR-journalister använda det.

Oskar Anesten hyser inga sådana förhoppningar:

– Det här kommer att bli en kyrkogård, säger han och sveper med armen mot lokalen med de 100 000 titlarna och det 65-åriga pressarkivet.

Det är kanske orättvist att kritisera ledningarna för public service-bolagen innan de presenterat sina utredningar om hur researchfunktionerna ska bevaras, men det är samtidigt så de själva har lagt upp processen: beslut först, utredning sen. Däremellan: oro.

Många av de SVT-journalister som skrivit under uppropet finns på programsidan och därför har det fallit på Michael Österlund, chef för programdivisionen på SVT, att bemöta kritiken och svara på frågor.

– Det har varit upprört, det har jag naturligtvis erfarit. Vi har pratat om det på möten och jag har tagit emot namnunderskrifter. Engagemanget är stort, det är det ingen tvekan om och vi har ägnat mycket tid åt att hitta lösningar den senaste månaden. Nu pågår det en utredning, och den är inte klar än, säger Michael Österlund.

Vad säger du till de som är kritiska till beslutet, och att det fattades utan att medarbetarna fick möjlighet att påverka?

– Beslutet fattades av SRF där bland andra vd:arna för de tre public service-bolagen sitter. Eftersom det är ett dotterbolag med en egen vd och en särskild förhandlingsordning så var det tyvärr inte möjligt att göra en vanlig förankringsprocess kring förändringen, för då skulle de personer som tyvärr sägs upp nu få höra det på stan, så att säga.

Men blir det inte lite bakvänt, att först besluta om nedläggning och sen utreda konsekvenserna?

– Det har bidragit till irritationen, det är det ingen tvekan om. Det är lättare när man har verksamheten i sitt eget företag och äger hela processen. Då kan man förankra beslutet. Nu var inte det möjligt, eftersom det hade lett till att personer på SRF hade blivit felaktigt behandlade.

På projektet ”Sverige och kriget” säger en researcher att beslutet kommer att slå mot produktionen. Är det något som ni vägt in, att det påverkar pågående projekt?

– Nu är utredningen inte klar, och jag hoppas och tror att vi ska hitta lösningar. Sen är det så att i de allra flesta av våra projekt har resurskostnaden varit synlig, men en del av våra projekt har haft möjlighet att använda sig av den resurs som researchavdelningen är. Då har den kostnaden inte synts i programbudgeten. Nu kommer kostnaderna att synliggöras på ett mycket tydligare sätt. Det är min erfarenhet från ekonomisk styrning i 20 år på olika nivåer, att när kostnaderna är väldigt synliga är de lättare att jobba med, säger Michael Österlund.