”Att vara oberoende blir extra viktigt när man skjutits av Lundins vakter”

– Det ramlade ner bomber från flygplanet. När bomben spred ut sig dödade den människor och kor.

Det är dag 146 i den största rättegången i Sveriges historia. I sal 34 i Stockholms tingsrätt, som har ornamenterade bruna träpaneler och högt i tak, lutar sig åklagare Martina Winslow fram mot mikrofonen när hon ställer sina frågor. Den målsägande som hörs den här dagen, 29-årige Lam Pak Triguar, sitter 693 mil bort i en rättssal i Rwandas huvudstad Kigali. En tolk intill honom direktöversätter.

Lam Pak Triguar berättar om sin barndom i en by i området kallat ”Block 5A”, där oljebolaget Lundin Oil runt millennieskiftet hade tillstånd att leta olja och hade regimens beskydd. Han minns hur militär kom till byn, hur hans lillasyster sköts till döds på familjens bakgård, och om flykten vidare.

Åklagaren försöker ringa in tid och plats. Var det torrperiod eller regnperiod? Såg han bombplanet själv – hur såg det ut?

– Det var torrperiod. Boskapen var inte utsläppta, annars hade de klarat sig, svarar Lam Pak Triguar.

– Flygplanet hade samma färger som männens uniformer, jag kände igen det. Kamouflagefärg.

Längst bak i tingssalen i Stockholm finns 18 åhörarplatser. Nästan alla är tomma, men i bakre högra hörnet mot väggen sitter en man i hästsvans och skriver nästan oavbrutet på sin dator. Journalisten och författaren Martin Schibbye direktrapporterar från den flera år långa rättegången. Varje rättegångsdag; tre dagar i veckan.

Det svenskägda bolaget Lundins oljejakt i södra Sudan är en story som kommit att ta stor plats i hans liv och gärning. För tretton år sedan fängslades Schibbye och kollegan Johan Persson på en reportageresa i Ogadenprovinsen, där de ville dokumentera hur jakten på olja drabbade befolkningen i den konfliktfyllda regionen.

Men att han sitter här i tingsrätten idag var inte planerat, och är inte ett utslag av revanschlusta, betonar han när förhandlingen brutits för lunch.

– Jag gick hit första dagen för att se Ian Lundin och känna in stämningen. Det var så så oerhört intressant. Den här historien har berättats journalistiskt genom hundratals flyktingberättelser från massor av olika länder. Så plötsligt kommer det en åklagare, med helt andra möjligheter. Som kan göra husrannsakan, som kan kalla vem hon vill.

När rättegången startade, den 5 september 2023, var de stora medierna på plats. Tingsrätten hade ordnat en hel extra åhörarsal för journalister.

– Men efter bara ett par dagar var det tomt. Då kände jag ett ansvar för att dokumentera den här rättegången, verkligen bevaka den, säger Martin Schibbye.

Den första hösten ägnades åt åklagarens sakframställan, våren åt försvarets. Åklagarens bevisning baseras i huvudsak på det svenska utredare kommit över vid husrannsakan på Lundins kontor på Blasieholmen och huvudkontoret i Genève.

Martin Schibbye beskriver rättegången som ”högoktanig”.

– Alla är så otroligt skickliga yrkesmänniskor, och det är två sådana enorma krafter som möts. Svenska staten, tiotals poliser som utrett i tretton år. Som möter oljemiljardärer med också i princip obegränsade resurser, med två advokatteam som har jobbat i åratal och tagit fram rapporter. Det blir strid om allt.

Åklagaren lade fram en hel del journalistik som bevisning. Men försvaret synade den, och allt höll inte för att granskas under tio år av landets bästa advokater, konstaterar Martin Schibbye.

– Framför allt filmade utländska reportage höll inte. Mycket av journalistiken har gjorts i nära samarbete med rebellgruppen. Försvaret kunde visa hur journalister åkt på rena propagandaturer där man fått möta folk som låtsats vara bybor men i själva verket hör hemma inom rebellarmén.

Hjärtat i hans rapportering, som gör för sajten Blankspot som han är medgrundare till, är en Whatsapp-grupp. I gruppen som just nu har 591 medlemmar beskriver Martin Schibbye minut för minut vad som händer i rättssalen. Han knyter ihop med artiklar och kortpoddar varje vecka – med ljudklipp från rättssalen.

Dagsrapporteringen blir ett slags anteckningsbok för den bok han skriver om rättegången.

– För att göra en unik reportagebok om det här går det inte att luftlandsättas med helikopter lite då och då. Utan man måste vara med hela processen.

Den svenska journalistkåren kastar bort guld genom att inte vara på plats i sal 34, menar Martin Schibbye. De drabbande vittnesmålen och den spännande juridiken är en sak, men här finns också ofta nyheter som går svenska medier förbi: som att förundersökningen om övergrepp i rättssak mot Lundin är återupptagen. Eller att vittnet Lam Pak Triguar hölls kvar äver natten på flygplatsen i Kigali innan han tilläts komma in i landet och vittna.

– Le Monde är här ibland, Dagens Juridik läser rättens dagbok varje vecka. Men var är övriga svenska medier?

Eftersom ingen annan rapporterar uppskattas hans rapportering desto mer. Det har Martin Schibbye fått höra av både åklagarsidan och av Lundins presschef, som frågade om tillstånd att få gå med i Whatsapp-gruppen.

– Det är där man vill vara som journalist, ha förtroendet hos bägge läger. Kunna gå över skyttegravarna och vara oberoende. Det kanske blir extra viktigt när man har skjutits av Lundins vakter [i Ogaden 2011, reds anm]. Jag tror det gör mig extra noggrann.

Finns det ekonomi i det du gör?

– Jag har aldrig börjat i den änden som journalist. Jag har alltid rest först och sålt in sen. Men var tionde besökare på Blankspot är betalande.

En resa tillbaka till regionen kommer det att behöva bli för boken. Och han måste vänta in domen, planerad till våren 2026, det går inte dramaturgiskt utan den.

– Men sen sätter jag punkt.

Om rätten kommer att fria eller fälla vill han inte spekulera i, det är inte hans roll.

– I 20 års tid har det här handlat om moral och etik och journalistik, rebeller, flyktingar, ansvarsutkrävande intervjuer. Det som sker nu är något helt annat. Nu ska bevis värderas. Nu är frågan: vad är brottsligt och inte?

– Att leta olja i en diktatur är inte brottsligt, eller att låta armén skydda ens oljetorn mot rebeller. Det som åklagaren menar är brottsligt är att Lundin velat leta olja i områden som regimen inte kontrollerade och att det då skett offensiva anfall på ett sätt som bryter mot krigets lagar. Men det är mycket som ska bevisas.

Oavsett utfallet blir en historisk period nu genomlyst, menar han.

– Det är en journalistisk dröm att få ta del av alla berättelserna. Alla får säga sitt, alla får berätta. Det finns ett värde i det, i sig. Många vittnen som varit här säger det, att någon lyssnar betyder någonting.

I december ska de åtalade höras. Det ska bli spännande, tycker Martin Schibbye. Både Ian Lundin, 64, och Alex Schneiter, 62, har varit på plats i rätten varje dag fram till nyligen. Sedan måläganden började höras via länk från Rwanda är även de med på länk.

Vad är det egentligen du ser här om dagarna?

– Här på Scheelegatan 7 är Sverige fortsatt en moralisk supermakt. Ingen av poliserna eller åklagarna har fått PMet om att folkrätten inte är aktuell längre, säger Martin Schibbye.

– Här åtalas krigsförbrytare från Rwanda, Iran och nu Schweiz utan att några politiska hänsyn tas. Nya och större fall väntar säkert runt hörnet med krigsbrottskommissionen vid polisen som har ett gott självförtroende.