Augustnominerade Nina van den Brink: ”Jag har gnetat så mycket i arkiv”

Nina van den Brinks Augustnominerade bok om författaren Maja Ekelöf tog avstamp i en essä 2018 för tidningen Fokus som handlade om storstädning.

– Då kom jag mig äntligen för att läsa Rapport från en skurhink, som jag inte hade läst tidigare, säger Nina van den Brink.

Hon fascinerades av tonen och det patos hon möttes av i boken.

Annons

– Det finns en idealism i den som är så otroligt stark. Hon är så mån om rättvisa och jämlikhet, man märker i boken att känslan är väldigt stark och att hon är beredd att lägga ner väldigt mycket arbete för att själv försöka bidra till någon sorts förändring i rätt riktning.

Det blev starten på en grundlig research som 2022 resulterade i boken Jag har torkat nog många golv. En biografi om Maja Ekelöf.

– Jag började läsa på om henne och hittade en massa artiklar i arkiv på nätet och märkte ganska tidigt att bilden av henne som Askungen, pigan som går och städar och plötsligt lyfts upp av Alva Myrdal som var ordförande i den här tävlingen hon vann, och blir någon sorts prinsessa som får komma till balen på slottet i Stockholm, den gillade hon inte. Efter ett par veckor började hon säga emot och var väldigt kritisk till journalisternas frågor och undrade över deras baktankar. Varför vill de att hon ska fotograferas med en skurhink när hon har skrivit en bok? Varför berömmer de hennes svenska när hon är en författare?

Enligt Nina van den Brink var Maja Ekelöf inte alls så tacksam och lycklig som man kanske skulle förvänta sig av en städerska som oväntat lyfts upp.

– Hon var inte otacksam, hon var glad, men hon var kritisk och ifrågasättande och ville spela på sina egna villkor. Jag tyckte det visade att hon var en helt annan person än den officiella bilden visade. Jag ville fånga den personen.

Biografin om Maja Ekelöf är hennes första bok.

– Jag har skrivit allt längre reportage som journalist. Jag började skriva reportage 2005, sedan dess har de bara blivit längre och längre. Det var ett logiskt nästa steg att skriva en bok.

Hon sa upp sig från tjänsten som kulturredaktör på Fokus under perioden när hon skrev boken.

– Den blev väldigt försenad eftersom jag höll på och gnetade i arkiv och grottade ner mig i små händelser. Nu är jag frilansjournalist och skriver för olika uppdragsgivare som Språktidningen, Arbetarskydd och DN.

Hon säger att hon är glad över att Augustjuryn uppskattar boken, eftersom det ligger så mycket arbete bakom. Många dagar i arkiv, massor av intervjuer, släktforskning tillbaka till 1700-talet.

– Boken är helt och hållet journalistisk, jag har gjort ett grundligt journalistiskt gnetarbete, jag la ner alldeles för mycket tid på det. Men jag tror också att det är det som gör att man kan vara lite fri sedan när man skriver. Hennes barn levde ju när jag började skriva så kände ju att jag var tvungen att ha väl på fötterna när jag skrev. Men just för att jag hade det så har jag kunnat vara fri och kunnat ta mig friheter när jag beskriver henne. Varenda tanke och känsla jag ger uttryck för har jag noterat en källa till.

Att även Claes Brittons bok om Pontus Hultin är nominerad, tycker hon är väldigt roligt.

– Den är också mycket journalistiskt grundlig. Han har ju suttit i arkiv i tio år.

Hon hade själv gissat på att Andreas Cervenkas Girig-Sverige skulle nomineras, och även Amat Levins Svart historia, och tycker att det är en fin uppställning i år.

Vad tror du om dina chanser?
– Jag har ingen aning. Jag har ju bevakat Augustgalan i många år, och varje år försökt gissa vilka som ska nomineras och försökt gissa vem som ska vinna, men det vet alla att det inte går. Favoriter blir inte nominerade och helt oväntade böcker blir nominerade.

Augustpriset har ett spännande upplägg, tycker hon.

– Det är två olika juryer och det är så pass många medlemmar i varje, så det är inte en enskild person som kan bestämma.

Det är sju nominerade journalister i år, vad tänker du om det?
– Är det framför allt i fackboksklassen? Det tycker jag är lite naturligt. Man ska ju kunna ta fram fakta och sedan ska man kunna skriva det på ett sätt som är läsvänligt och intressant, och det är ju vår specialitet i det här yrket. Och sedan är det väl många journalister som blir skönlitterära författare så småningom, jag tycker det känns högst normalt.