Avhandling: Kriminaljournalistikenalltmer pessimistisk
På 50-talet fanns det framtidstro. Pressen skrev att unga brottslingar kunde återanpassas till samhället. 40 år senare är tonen en helt annan i tidningarna. Ungdomsbrottslingar går inte att rehabilitera. Hårdare straff är enda lösningen.
På 50-talet fanns det framtidstro. Pressen skrev att unga brottslingar kunde återanpassas till samhället. 40 år senare är tonen en helt annan i tidningarna. Ungdomsbrottslingar går inte att rehabilitera. Hårdare straff är enda lösningen.
Det är några av de slutsatser Ester Pollack drar i sin avhandling om hur medier beskriver brott. Hon har studerat hur ungdomsbrottsligheten har skildrats på 50-, 70- och 90-talet i DN, SvD, Arbetarbladet, VLT, Aftonbladet och Expressen.
På 50-talet beskrevs ungdomsbrottslingarna i pressen som lättledda offer som lockats av det goda livet. Journalisterna trodde att kriminalvården kunde göra brottslingar till bättre människor. 20 år senare förklaras ungdomsbrottsligheten som de underprivilegierades revolt mot orättvisorna i samhället. På samma gång blev journalistiken mer självständig och började kritisera kriminalvården. Tidningar skrev om att fängelsestraff för ungdomar borde avskaffas.
På 90-talet har bilden av ungdomsbrottslingen helt förändrats, visar Pollacks studier. Orsaken till de brott som begås av rasister, skinheads, fotbollshuliganer och unga invandrare förklaras med att det rör sig om ren ondska.
– Medierna beskriver en ondska som tycks finnas mitt ibland oss och som kan dyka upp utan någon förklaring, säger Ester Pollack.
Artiklarna om brott är långa och mycket detaljerade. De beskriver vapen, kartor över förövarnas flyktvägar, polisjakter och hemliga gömställen. Men försök att förklara och analysera varför brotten begås är mycket sällsynta.
Ester Pollack anser att pressen numera genomsyras av en pessimism, att det inte går att rädda unga brottslingar. Framtidstron har försvunnit. Nu är det nolltolerans och tuffare tag mot kriminella som gäller. Istället har brottsoffren kommit i centrum.
Ester Pollack skriver att samspelet mellan medier och kriminalpolitiken har blivit mycket tydligare på 90-talet. Det är ofta via medierna som politiker får en uppfattning om hur den allmänna opinionen tycker i en fråga. Ibland utbryter det moralisk panik i medierna som kan påverka lagstiftningen. Politiker känner sig tvingade att handla när de känner trycket från opinionen.
