Bakom kulisserna på EFN när Finansmagasinet lanseras

EFNs ansvariga utgivare Leo Lagercrantz står i dörröppningen till Finansmagasinets redaktion och håller upp telefonen. Han ser stressad ut, men det gör han ofta.

– Dagens Media har skrivit. Jag har inget inlogg, säger han. Alselind kanske har, häng med här.

Leo Lagercrantz leder vägen in på den nya kala redaktionen och till chefredaktören Magnus Alselind som redan har artikeln uppe på laptopen. Leo Lagercrantz lutar sig fram och vi läser tillsammans artikeln som Bonnierägda Dagens Media publicerat om konkurrenternas syn på EFNs lansering av Finansmagasinet. Bonnierägda Dagens Industris chefredaktör Peter Fellman kritiserar kopplingen mellan EFN och Handelsbanken:

”Hur man än vänder och vrider på det så är EFN 100 procent finansierade av en bank. Det innebär att de inte kan granska eller skriva om banksektorn ordentligt”, säger Peter Fellman till Dagens Media.

Peter Benson, Affärsvärldens chefredaktör och majoritetsägare i tidningens ägarbolag analystjänsten Börsplus, är mer positiv och välkomnar den nya konkurrenten.

– Benson var artig, konstaterar Leo Lagercrantz när han läst klart.

Magnus Alselind hummar och nickar.

Vi har tillbringat en del av förmiddagen på EFN, vandrat mellan de sparsamt dekorerade arbetsrummen och den nya studion som stod klar för en dryg månad sedan. Vi har småpratat med medarbetare och fått sitta i det påkostade kontrollrummet under direktsändningen av Börslunch med den tidigare DI-profilen Gabriel Mellqvist, analytikern och programledaren Elin Wiker och två gäster som diskuterat krediter rappt och obegripligt.

”Kreditspreadarna har rasat i fastighetsbranschen”, säger en av gästerna under sändningen och ett tidsdiagram fyller rutan. Det är tydligt att Börslunch inte är tv för vanligt fôlk – man måste vara insatt för att hänga med. Bildproducenten Tim Westin och programledaren Anna Stjernquist, som just idag debuterar som redaktör, ropar fåstaviga ord till varandra i kontrollrummet, ”snyggt”, är det vanligaste. Det är alltså precis som det ska vara i ett kontrollrum under en professionell direktsändning.

Många av medarbetarna på EFN har fått testa nya arbetsuppgifter för första gången de senaste veckorna och månaderna. Någon har varit ledig och någon har fått hoppa in som programledare eller reporter. Det är nybyggaranda. Producenten och hållbarhetschefen Tina Jogensjö (som testade programledarskap för första gången förra veckan) var med när Handelsbanken beslutade om det stora sparpaketet på EFN 2020 då halva personalen fick gå, och 2023 när banken beslutade om total nedläggning – som aldrig blev av. Det har varit tvära kast, konstaterar hon.

– Det här är så otroligt kul. Alla bra medarbetare! All bra journalistik! Och den nya studion! Man blir glad varje gång man ser den, den är så snygg och rund, jag får lust att, jag vet inte … åka skateboard där inne, utbrister hon men tystnar. Jaha, nu kommer jag att framstå som en psykopat.

Nysatsningen 2024 innebär att Handelsbanken plötsligt öser pengar över EFN. Nyanställningarna är så många att när vi hälsar på folk i korridorerna får de något oroligt i blicken, som att de missat att de fått en ny arbetskamrat. På EFNs sajt listas 80 medarbetare, men den är inte heltäckande. Vi räknar till cirka 100. Drygt 50 är tillsvidareanställda och jobbar heltid, övriga är frilansar. Bara på nystartade Finansmagasinets redaktion arbetar 15 journalister.

Mindre känt är att EFN inte bara finns i Stockholm, utan har tv-redaktioner i Göteborg, Malmö, Linköping, Gävle och Östersund och att de samarbetar med produktionsbolaget Banda för att göra lokal fördjupande ekonomijournalistik i poddformat.

Finansmagasinets lansering på tisdagen med flera tunga pennor, bland dem Fredrik Strage, Malin Ekman och Claes de Faire har lett till att EFN mångdubblat besöken på den omgjorda sajten. Claes de Faires långa reportage om hur två finansmän hamnat i luven på varandra kring utnämningen av en ny rektor på friskolan Carlssons skola och nu för proxykrig om Northvolt toppar sajten och läsningen.

Samma dag är det premiär för den tidigare SVT-programledaren Anna Hedenmos intervjuprogram Exklusivt med Hedenmo. Hennes intervju med Ilija Batljan som för första gången talar ut om SBB-kraschen leder till rubriker i bland annat Aftonbladet, Omni och Affärsvärlden, men inte i Dagens Industri, Dagens Nyheter, Expressen eller Svenska Dagbladet.

Plötsligt har vi landat i en soffgrupp i foajén där Finansmagasinets chefredaktör Magnus Alselind, tidigare redaktionschef på Expressen, satt sig för att käka en snabb Joe & the Juice-lunch tillsammans med e-tidningschefen Marcus Wallén, som tidigare arbetat som redigerare och printchef på Expressen i över två decennier och vid sidan av det skrivit två fackböcker om dramatiska händelser under andra världskriget – utgivna på Albert Bonniers förlag.

Leo Lagercrantz slår sig ner bredvid Wallén i soffan och flera medarbetare flockas runt oss.

Magnus Alselind har inte fått någon förvarning om att han ska hamna i en intervjusituation under lunchen när Leo Lagercrantz kommer med oss i släptåg. Han har jobbat halva natten, frågar vad vi egentligen gör här och bollar över frågorna till Leo Lagercrantz, som svarar att skälet till att de startat Finansmagasinet är att de vill göra modern ekonomijournalistik genom att göra den journalistik som andra inte mäktar med.

– Kolla reportagen i Finansmagasinet så ser du att det är genomarbetat, organiserat, välresursat och otroligt bra berättat. Sådant ser man för lite av. Jag tror att det finns en längtan efter den sortens journalistik. Vi är väldigt stolta över vad vi har åstadkommit, säger Leo Lagercrantz.

När Magnus Alselind till slut fått upp blodsockret och humöret och kan svara på frågor struntar han i den ställda frågan om vad han vill med tidningen för att i stället prata om kritiken som riktats mot EFN från framför allt DNs chefredaktör Peter Wolodarski, som menar att EFN inte sysslar med oberoende journalistik eftersom EFN är ett dotterbolag till Handelsbanken.

– Jag tror ingen i min privata sfär har frågat hur det är att ha en bank som ägare och jag har tänkt på det ungefär lika mycket eller lika lite som under alla åren på Bonnier att jag hade Bonnier som ägare. Det stora skälet till att Handelsbanken satsar på journalistik är att de vill göra samhällsnytta. Det är väl skälet till att Bonnier har sina tidningar sedan jättemånga år. Plus att det är ganska roligt också, jag skulle gissa att det spelar in, säger Magnus Alselind.

Nu ger sig flera medarbetare in i diskussionen, trots att vi inte hunnit ställa en enda fråga om kopplingen till Handelsbanken. Det märks att kritiken retat upp många på EFN, i chefsledet nästan till besatthet, och det finns en påtaglig frustration och längtan efter att revanschera sig och visa de där Bonniercheferna hur man gör riktigt bra ekonomijournalistik, obunden till såväl externa annonsörer som interna konverteringskrav.

Det här är Dagen D för EFN. Eller Dagen F som i Finansmagasinet, som placerar EFN i direkt konkurrens med Dagens Industri och Affärsvärlden. Men EFN har inga annonser, inga betalväggar och inga prenumerationsintäkter. Allt är gratis för läsarna och tittarna. Varenda intäktskrona kommer från Handelsbanken.

Programledare Anders Kraft, som efter 28 år på TV4 sade upp sig i somras för att börja arbeta på EFN, står lutad mot en pelare vid soffgruppen i foajén.

– Alla jagar en affär för att skapa god journalistik. Här finns en affär. Här kommer vi att skapa saker. Det är klart att det skrämmer. Det är ett latent hot, säger han.

– Det här är ingen lek, och framför allt inte för våra konkurrenter.

Anna Hedenmos intervju rullar på en skärm. Är hon verkligen köpt av Handelsbanken? Det är den frågan Leo Lagercrantz vill att man ska ställa sig och komma fram till att den är absurd. Den journalistiska integriteten hos de journalister som EFN rekryterat är svår att sticka hål på. De skänker EFN av sin trovärdighet.

Leo Lagercrantz vill vända på steken:

– Jag har jättestor respekt för kollegorna på Dagens Nyheter och Dagens Industri till exempel. Men det är klart att det blir en ganska enkelriktad journalistik och ensidigt när man hela tiden måste ta hänsyn till annonsörer och trycket på att få läsarna att konvertera till prenumerationer. All bra journalistik funkar inte i den kontexten skulle jag säga.

Den affärsmodell som legat som grund för journalistiken i hundratals år: annonser och prenumerationer, är i någon mån osund, menar han.

– Jag sätter inte likhetstecken mellan vad som är kommersiellt gångbar journalistik och vad som är bra journalistik. Det har vi glömt bort idag, att det finns oerhört bra journalistik som inte görs för att den inte säljer, säger Leo Lagercrantz.