”Berättelsen om fiskargubben måste också berättas”

Vad får vi för samhälle om vi skiter i de här människorna?

Fredrik Björkman antecknar med blyertspenna, nickar. Skådespelaren och regissören Mats Hedlunds retoriska fråga – om unga som känner utanförskap, ämnet för Nigel Williams pjäs Klassfiende – blir hängande i luften några sekunder.

Vi befinner oss i kulturcentret Fyren i Norrsundet. Massafabriken och sågverket är sedan länge nedlagda i det gamla industrisamhället på Gästrikekusten. Men Fyren lever. Väggen innanför entrén är tapetserad med affischer; här syns spåren av Norrsundets Arbetarteaterförening, bildad 1980.

Louise Sannar är uppvuxen med teaterföreningen. Nu ska hon själv producera sin första uppsättning.

– Min förhoppning är att Norrsundet ska börja leva kulturellt igen, som när jag var liten. Många flyttar till bygden men man ser dem inte på teatern, säger hon till Arbetarbladets utsända.

Fredrik Björkman dricker bjudkaffe och låter intervjun ta tid. Grubblar på bildlösning – alla på tidningen är multijournalister sedan länge. Det visar sig att teaterföreningens ordförande kan åka och låsa upp bygdens Arbetarmuseum en kort bilresa bort. Där finns en skolsal från förra sekelskiftet, perfekt för Williams pjäs som utspelar sig i klassrumsmiljö.

– Alma, kan du gå in i karaktär lite? instruerar Fredrik Björkman bakom kameran.

Huvudrollsinnehavaren Alma Murén, 20, vinklar truligt ned huvudet i sin luvtröja.

Foto: Tor Johnsson

Den lokala kulturjournalistiken har debatterats på senare år. Först lade de fyra tidningarna i Hälsingland ner tjänsten som kulturredaktör. Kulturskapare i landskapet protesterade, förgäves. Sedan har stora landsortstidningar följt. På VLT har nöjesredaktören också fått kulturbevakningen på sitt bord. Corren i Linköping saknar numera helt kulturredaktör. (Läs Journalistens genomgång Fyra av tio lokaltidningar har dragit ner på kulturen här)

Det gjorde Arbetarbladets Fredrik Björkman bestört. Han bor i Hälsingland sedan två decennier men Corren är hans barndomstidning.

– Det är en stor, fin, prestigefylld, borgerlig, bildad tidning. I en universitetsstad. Det var väldigt konstigt.
Correns chefredaktör hänvisade, liksom VLTs Daniel Nordström, till att kulturmaterialet inte blir tillräckligt läst för att motivera kostnaden.

– Varken du eller jag har sett deras siffror. Naturligtvis blev kulturjournalistiken mindre klickad än de största våldsbrotten. Vill man av någon anledning lägga ned en kulturredaktion kan man alltid hävda bristande läsarintresse, säger Fredrik Björkman.

Kulturredaktör Björkman på jobb i Norrsundet. Foto: Tor Johnsson

Att Gästrikland har två konkurrerande kulturredaktioner – Gefle Dagblad och Arbetarbladet – är ovanligt i det svenska lokaltidningslandskapet. Och kanske vältajmat, eftersom SD, det parti som kanske har den tydligaste kulturpolitiken, tagit makten i regionen.

Partiet gick till val på att strypa anslagen till symfoniorkestern och Folkteatern.

– Vi får se vad det blir av det. Hittills har agerandet varit beskedligare. De ska inventera regionens 17 000 konstverk med fokus på ”regionalt kulturarv”, säger Fredrik Björkman.

Arbetarbladet är andratidning i Gävle. Upplagan skvalpar strax över 10 000. Sparpaketen hänger ständigt över axeln – med det nya mediestödet som en extra joker. Fredrik Björkman verkar inte överdrivet orolig.

– Än så länge har min chefredaktör inga planer på att lägga ner kultursidan. Men det blir kremlologi för mig. Och jag tror inte att de andra chefredaktörerna är särskilt mycket dummare än Jacob Hilding – så egentligen vet jag ingenting om framtiden.

Men kulturjournalistiken måste bli läst, betonar Fredrik Björkman.

– En orsak till att kultursidan hos oss inte är hotad tror jag är att jag ser den som helt vanlig journalistik. Jag är bra på kulturnyheter, och det driver trafik, som cheferna bryr sig om. Hade jag skrivit essäer om… Heidegger, vad Heidegger hade sagt om SDs intåg, hade jag kanske inte blivit så läst.

Han vill att kultursidan ska vara motsatsen till ”gammaldags och elitistisk”.

Vad ligger i ”gammaldags”?
– Smal, introvert. Ett skämtsamt sätt att uttrycka det: jag skulle aldrig skriva ”kongenial” i tidningen. För mig är det nästan en hundvissla – kolla, jag kan skriva ”kongenial”, nu blev det en kulturtext. Så vill jag inte vara. Möjligen på grund av var jag kommer ifrån. Murvelskap, det syns nog i mina texter.

Journalisten och författaren Anders Rydell har skrivit om den lokala kultur­journalistikens viktiga funktion i det kulturella ekosystemet. Den blev uppenbar när han var ansvarig för kulturbevakningen i tolv lokaltidningar i Småland, som Hallpressens kulturchef.

– Den lokala kulturjournalistiken har under mer än 100 år levt i symbios med ett lokalt kulturliv. Vad händer när ett av de viktigaste benen försvinner? Det blir en ond spiral. Om ingen skriver om en konsthalls utställningar och recenserar dem, så kommer färre besökare. Som en konsekvens kommer konsthallen få lägre bidrag. Det är en nedgång som påverkar hela kulturlivet, säger Anders Rydell.

En nedmonterad kulturjournalistik spär på polarisering, säger Anders Rydell.

– När man placerar något i ett offentligt rum finns ett behov av att diskutera det. Men det som händer är att när det finns en kultursida kan en redaktör vara en moderator, föra fram båda sidor. När kultursidorna försvinner står bara två sidor mot varandra, debatten blir infekterad och förs i Facebookgrupper, säger Anders Rydell.

Han fortsätter:

– Det skapar en misstro mot kulturen och konsten över lag, det föder ett kulturförakt. Som vissa är intresserade av att göda.

Journalisten Gunilla Kindstrand bor i Hälsingland, där kulturredaktörstjänsten försvunnit från de lokala tidningarna. Det märks, säger hon.

– Jag missar mycket genom att kulturmaterialet så sällan hissas på sajten, man får gå in och söka målmedvetet. Men det märks också på det lokala kulturlivet, de räknar inte med tidningens intresse på samma sätt längre. Det fanns en tid då arrangörer och publik tog för givet att tidningen skulle bevaka ett kulturevenemang. Så är det inte längre.

På 2010-talet basade Kindstrand över Mittmedias kultursidor – ett tag på så många som 28 titlar. När hon tillträdde hade flera lokaltidningar hunnit göra sig av med sina kultursidor. Argumenten var desamma som hörs 2024: för få läser, resurserna behövs till annat.

– Vi försökte samordna för att frigöra resurser för att bevaka lokal kultur. De tidningar som avvecklat sin kulturbevakning återinförde den igen.

Hon menar att kulturbevakningen måste återuppfinna sin relevans och förnya formerna för hur den görs.

– Kulturen kan inte räkna med att vara fredad i svåra tider, den kan inte sitta i någon pensionärskuvös och njuta, säger Gunilla Kindstrand.

Anders Rydell tycker inte att vinstkrav fullt ut kan gälla kulturbevakningen.

– Om man bara ser sin tidning som en kommersiell produkt kommer man förmodligen att montera ned del efter del. Ska man få förtroende på lokal och regional nivå måste man se sig mer som en samhällsaktör. Även om delar av tidningen inte hela tiden läses av jättemånga fyller de en funktion i det lokala och regionala samhället.

Fredrik Björkman driver Sveriges fiskargubbemuseum, i sitt uthus i Söderala. Foto: Tor Johnsson

Vi har lämnat Norrsundet och kör norrut, in i kulturlandskapet Hälsingland. Fredrik Björkman pekar och pratar. Han har skrivit om landhöjningen, kulturgeografi är självklart kultur. Och om köpladorna som dyker upp i landskapet med jämna mellanrum.

– Det behövs en motröst mot hejaropen från allmänreportrarna. Jaha, är det det här skitlivet vi vill ha?
Innan han kom till Arbetarbladet 2018 arbetade Fredrik Björkman på Söderhamns-Kuriren i femton år, de sista som bilageredaktör.

Han blev ombedd att söka jobbet som kulturredaktör. Någon hade sett att han i praktiken var en kulturreporter.

– Jag försökte sätta lokalsamhället i ett sammanhang och binda ihop punkterna. Någon har uttryckt det så bra: kultur­journalistiken binder ihop enskilda händelser till en begriplighet. Det var väl det jag gjorde i Hälsingland.

Han bor i Söderala strax utanför Söderhamn, nära en av de världsarvsmärkta Hälsingegårdarna. Med fru, snart vuxna barn och katt.

Och eget museum. Sveriges Fiskargubbemuseum, som ägnar sig åt det klassiska kitschmotivet Fiskargubben.

Den första fiskargubben satt på väggen hemma hos Fredrik Björkmans farmor.

– Farfar var fiskare i Trelleborg. Jag trodde det var han på tavlan.

2008 skrev han om kitschkonst, och plötsligt hade han börjat samla på det massproducerade konstverket Den gamle sjöbjörnen (Der alte Seebär), som tyske Harry Haerendels runt hundra år gamla tavla egentligen heter. Så djupt går hans intresse att Björkman på Grävkonferensen i mars föreläste om den kunskap han och Gävlebon Stefan Gemzell grävt fram om tavlan. Som att den föreställer en fiskare i Hamburg och massproducerades och såldes för 58,50 kr av svenska förlaget Åhlén och Holm 1955.

I Fredrik Björkmans sex kvadratmeter stora uthus i Söderala får ett 30-tal av de 140 konstverken i hans bestånd plats.

Vad säger din passion för Fiskargubben om din syn på kultur?
– Berättelsen om fiskargubben måste också berättas. Det ska finnas kunskap även om det som är viktigt för breda lager. Den blir inte automatiskt bra eller dålig konst för att många tycker om den, men den är intressant.

Frågan om fint, fult, folkligt och elitistiskt intresserar honom. En av hans föräldrar var medelklass, den andra arbetarklass. I ett hem fanns en fiskargubbe, i det andra hemmet hade det varit omöjligt.

– Är Shakespeare bättre än Lill-Babs, som Tage Danielsson sa? Frågan är felställd. Låt oss lägga vår korta tid på att prata om något annat. Vi ska ta både Shakespeare, Lill-Babs, Lars Norén och Fiskargubben på fullt allvar. Kanske inte samma allvar, men på fullt allvar.

Han pekar mot det enda Haerendel-original han äger.

– Är den här tavlan ett dåligt konstverk? Jag behöver passa på den frågan, för jag har sett mig mätt på den. Jag har träffat konstintendenter som rynkar på näsan åt den. Hade det varit första gången han sett den ger jag mig fan på att reaktionen varit en annan. Det är bara själva mångfaldigandet som gör det till ett dåligt konstverk. Men mångfaldigandet har också gjort det till ett folkligt konstverk.

Men också ”svinsmala” saker får plats på Arbetarbladets kultursida, betonar kulturredaktör Björkman.

– Särskilt mina frilansar gör svinsmala saker. Men det måste vara en mix. Vi måste bli lästa. Är kultur viktigt är det viktigt att bli läst.