Bevakningen av giftskandalen i Hallandsåsen: Medierna brydde sig mer om korna än människorna
Hur bevakade medierna giftutsläppet i Hallandsåsen? Orsaken till utsläppet beskrevs på ett bra sätt. Men när det gäller följderna, så verkade journalisterna bry sig mer om kor, än om tunnelarbetare.
Hur bevakade medierna giftutsläppet i Hallandsåsen? Orsaken till utsläppet beskrevs på ett bra sätt. Men när det gäller följderna, så verkade journalisterna bry sig mer om kor, än om tunnelarbetare.
Det konstaterar en upprörd Kent Asp, professor i journalistik vid JMK i Göteborg. På uppdrag av Civilingenjörsförbundet har han undersökt hur medierna behandlade giftutsläppet vid tunnelbygget förra hösten.
Han har studerat rapporteringen i NST (Nordvästra Skånes Tidningar), DN, Aftonbladet, Rapport, Ny Teknik samt TV-programmet Svar Direkt (som gjorde en direktsändning från Båstad). I undersökningen, som bygger på två femdagars-perioder i oktober -97, har han koncentrerat sig på två frågor: den bild som medierna gav av giftutsläppet, och vilken sakinformation som gavs av utsläppets orsaker och konsekvenser.
De första artiklarna dök upp i lokalpressen, men sedan tog det flera dagar innan riksmedierna hakade på.
— En nyhetsblunder som säger en del om vad som händer när stora tidningar drar ner sina riksredaktioner”, säger Kent Asp.
När rapporteringen väl kom igång valde medierna att koncentrera sig på tekniska, snarare än ekonomiska och politiska förklaringar till giftutsläppet. I undersökningen finns ett “skurkindex” över vem som gavs skulden, det var i första hand Banverket och Skanska. Politikerna klarade sig undan kraftig kritik. Lokalpolitikerna i Båstad behandlades som offer, trots att de varit starkt pådrivande för att järnvägen skulle ges just den här sträckningen.
Däremot fick “skurkarna” förhållandevis sällan komma till tals, om man ser till hur ofta de utpekades som ansvariga. Politiker och “oberoende experter”, fick ordet betydligt oftare. Tunnelbygget beskrevs — förstås — mycket negativt, men ändå menar Kent Asp att medierna inte gjorde sig skyldig till teknikfientlig rapportering. Ingenjörerna som arbetade med tunneln sågs inte som individer med eget ansvar, de blev representater för Skanska eller Banverket. Som enligt medierna borde ha “lyssnat till expertisen”, alltså de oberoende experterna.
Medierna lyckades på ett bra sätt beskriva orsakerna till att giftet läckte ut, enligt undersökningen. Publiken gavs en begriplig bild av ett komplicerat händelseförlopp, med hjälp av nyhetsgrafik och en rapportering som både rymde fakta och känslor. Den mest informativa bilden, alltså hur mycket information som gavs i förhållande till hur mycket som skrevs, fanns i Aftonbladet. Svar Direkt var minst informativt.
När det gäller konsekvenserna som giftutsläppet fick, så ger Kent Asp ett kraftigt underbetyg åt mediernas rapportering. Trots att man redan i slutet av september visste att halterna av det cancerframkallande nervgiftet akrylamid i tunneln var långt över gränsvärdet, så dröjde det länge innan tunnelarbetarna fick uppmärksamhet. I NST fick giftets effekter på kornas hälsa ungefär tio gånger så stor uppmärksamhet som giftets återverkningar på tunneljobbarna.
Först när Skanska började lämna uppgifter, satte journalisterna igång att rapportera om de som arbetade i tunneln.
Och det var alldeles för sent, konstaterar Kent Asp:
— Jag brukar inte bli så här arg. Men att Skanska inte “släppte till” tunnelarbetare, eller att de själva — kanske av rädsla — inte ville kritisera sin arbetsmiljö, det är inget försvar. Då hade journalisterna kunnat fråga yrkesinspektionen vilka följder det får att utsättas för så höga gifthalter. Barn, bönder och kor och sälar, med stora sorgsna ögon, passar bättre nyhetsmediernas speciella arbetslogik är tunnelarbetare. Och de tycks inte heller passa riktigt in i den vegana tidsanda som råder.
