Boëthius, journalisterna & storsläggan

En av Sveriges mäktigare mediefigurer har talat. I tre stort uppslagna DN-artiklar skriver hon om ökad mediemakt, ägarkoncentration, vinstintressen och köpta journalister. Och visst har Maria-Pia Boëthius en del poänger i sina varnande drapor. Den medieexplosion som drabbat oss, med ett massivt dygnet runt-flöde av information, tvingar fram allt mer högröstade rop från den som vill höras. Kommersiella medier måste locka konsumenterna varje dag och när fler kämpar om gunsten är det lätt att säljknepen också vässas.Kommersialiseringen av medierna innebär därför stor risk för en ytligare, mer personfixerad och skvallerbetonad journalistik. En journalistik som mer eller mindre uttalat ska sälja produkten — TV-programmet eller tidningen — tvingas vända sig till en så bred målgrupp som möjligt och då blir resultatet ytligare.På den punkten är jag helt överens med Maria-Pia Boëthius. Jag tycker också att diskussionen kring kårandan, många journalisters överkänslighet för kritik och public service-TVs flörtande med tittarsiffror förtjänar utrymme. Vi måste på allvar börja diskutera vad vi gör, varför och inte minst för vem? Medier är Makt och frågan är vem som ansvarar för hur denna makt utövas.Också här tycker jag att Boëthius har poänger.

Men jag känner ändå en stark olust inför hennes massiva utfall mot den kår, som hon menar “gett upp sitt samhällsuppdrag” för att “ersätta det med ett lönsamhetsuppdrag”. Och som å ena sidan sitter i knäna på profithungriga mediemoguler och å andra sidan själva “praktiskt taget har monopol på de mediala produktionsmedlen”. Vad menar Maria-Pia Boëthius egentligen?

Och hur ska man till exempel tolka följande?

“Så länge vi journalister eller allmänheten ansåg att medierna hade — och uppfyllde — ett samhällsuppdrag (…) var det kanske rimligt att förvänta sig sanning. Men i takt med att mediekonglomerat, affärsmän och maximalt vinsttänkande tar över medierna förlorar dessa sin roll som tredje statsmakt och därmed sitt förtroendekapital.” Var verkligen gårdagens journalistik mer sanningsenlig än dagens, den som, får man förmoda, var både icke-kommersiell och sprungen ur ett “samhällsuppdrag”? Tillåt mig tvivla. Mycket av den politiska journalistik som grundades i slutet av sextiotalet och som hade sin storhetstid under decenniet därefter, valde noga bland “sanningarna”. De politiskt engagerade journalisterna i Maria-Pia Boëthius egen generation ville förmodligen mycket med sitt värv, men satte ofta de politiska målen högre än medborgarnas rätt att få veta. Denna journalistik var inte nödvändigtvis mindre förljugen än dagens vinstmaximerade. Det bara tycktes så. Ägarkoncentration och ekonomiska ambitioner är förvisso hot att ta på allvar, men vi ska inte drömma oss tillbaka till en tid när de politiska ambitionerna slog ut kraven på sanning och relevans. Den debatt som Boëthius inlett (i mediekonglomeratet Bonniers DN dessutom…) är oerhört viktig att föra inom en allt mer desillusionerad journalistkår. Men använder man den storslägga som Maria-Pia Boëthius letat upp, riskerar man att utplåna dem som bäst behöver diskussionen. Och det var väl inte meningen…

BERTHOLOF BRÄNNSTRÖM

Chefredaktör