”Boken är inte någon uppgörelse”

Fotografen – och numera författaren – Alexander Mahmoud ville inför senaste valrörelsen skildra hembygden i reportageform. Han tänkte besöka Alvesta gymnasium, där 57 procent av eleverna röstade på Sverigedemokraterna i skolvalet 2009. Men skolan var nedlagd och i stället hängde han med sin bror på en midsommarfest, och fann sig vara tillbaka i barndomen med dess vardagsrasism.

– Jag hade tänkt göra ett bildreportage, men Re:publics redaktör Julia Lundberg bad mig skriva en dagbok till henne samtidigt. Och eftersom hon gillade texten så publicerades den i tidningen.

Reportaget var en utlämnande dagboksberättelse om vardagen för glesbygdens människor, om Alexander Mahmouds familj och barndomsvänner, men också om politik och den rasism han och hans familj mötts av.

– Men det är inte någon uppgörelse eller någon skildring av uppbrott. Jag vill inte skapa någon klyfta till min hembygd, min familj eller mina vänner. Det här är bara min berättelse.

Reportaget blev mycket uppmärksammat och resulterade i ett bokkontrakt. Men boken Mellan rummen fick en delvis annan vändning – även om de ursprungliga delarna finns kvar och utvecklas i boken – och kom att handla om kärlek.

– Som fotograf har jag följt papperslösa flyktingar under en längre tid, och så blev jag kär i en av dem.

Historien om den besvarade kärleken till Shirin, som hon heter i boken, har många bottnar. I olika fragment berättar Alexander Mahmoud lika mycket om hennes långa kamp för ett uppehållstillstånd, som papperslös flykting sedan 2003, som om sina egna känslor och tankar. I en stark scen i boken möter Shirin Alexanders familj. Hans ”plastpappa” frågar henne om hon är tillsammans med hans son för att få uppehållstillstånd.

– Att berätta Shirins historia var nästan det svåraste med att skriva boken, säger Alexander Mahmoud.

För reportaget i Re:public blev Alexander Mahmoud nominerad till Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare med motiveringen: ”För att självutlämnande, oförställt och med oförglömlig närvaro ha satt ord och bild på ett Sverige som sällan syns.” Men han ser sig fortfarande i första hand som fotograf.

– Jag har försökt att berätta i bilder – fast i text. Som frilansfotograf har jag suttit och lyssnat på många intervjuer och lärt mig mycket, både om olika intervjutekniker, om hur man kan ställa frågor och om hur man knyter ihop en text.

Vad ska nästa bok handla om?
– Det ligger långt fram, men jag skulle gärna göra en fotobok med syfte att humanisera de papperslösa flyktingarnas situation.