Bosse Lindquist – en existetiell grävare Urartad idealism blir det godas fiende

Försynt men ihärdigt har Bosse Lindquist sen i slutet av 80-talet påmint oss om förträngda, tabubelagda inslag i Sveriges samtidshistoria.

När han gör sina dokumentärer för radio söker han efter personer vars livssituation koncentrerar de grundläggande frågeställningar han vill åt.

Så varför inte ta avstamp i ett par livssituationer som Bosse Lindquist befunnit sig i, och som lett honom in på frågor som han tagit upp i sin journalistik:

Han växte upp i vad han beskriver som en nyrik, borgerlig miljö i Täby norr om Stockholm.

Det gav honom ett slags perspektiv på världen.

Ett annat fick han efter fyra för honom omvälvande år på 70-talet, då han jobbade som lärare på en skola på den kenyanska landsbygden med en lön på 500 kronor i månaden.

– Jag började fundera över hur den position man befinner sig i påverkar ens tänkande.

Han reflekterade över sin egen och andras rasism, som han ville göra upp med i en bok. Den blev emellertid “lyckligt refuserad” av flera förlag.

Han fortsatte att reflektera, vilket ledde till att han 1991 gav ut Förädlade svenskar, där han granskade vad som låg bakom rasbiologin och det svenska projektet för tvångssterilisering.

I boken pekade han på hur drömmen om en bättre människa kan komma i konflikt med etiska/moraliska frågor om människovärde.

Bosse Lindquist återkom till ämnet och utvecklade det några år senare i Livets mekano, en serie radiodokumentärer som sändes i Sveriges Radio.

Det är en skakande serie. Lyssnaren tvingas försöka svara på, eller åtminstone begrunda, plågsamma frågor som väcks av de möjligheter som ny genteknik och fosterdiagnostik öppnar. Vem ska få leva? heter exempelvis ett av programmen.

Även om det svenska steriliseringsprojektet varit känt bland forskare har märkvärdigt litet publicerats om det fram till de senaste åren.

I fjol vaknade dock medierna ordentligt efter det att Dagens Nyheter belyst dessa och andra dunkla sidor av Sveriges historia.

Frågan är varför uppvaknandet har dröjt och varför ämnet fick så stort genomslag just nu, sex år efter att Förädlade svenskar kom ut.

— De ansvariga för steriliseringsprojektet är döda och begravda. Det är också därför det nu kommer en uppgörelse med Sveriges roll under andra världskriget. Dessutom finns en ny generation som är helt obefläckad och skuldfri och som vill veta.

En förklaring till att DNs artiklar även internationellt fått så stor uppmärksamhet tror han är att omvärlden ser ett tillfälle att nedvärdera den egna myten om det perfekta Sverige.

Bosse Lindquist intresserar sig för tidens dova basgångar, som slår igenom i samhället utan att vara distinkt hörbara. Det kan handla om underförstådd enighet om vilka de för alla goda värdena är.

Ofta rör det sig om försök att förbättra världen, välmenta projekt som kapsejsar när en gräns passeras och det goda övergår i sin motsats.

– Genetisk forskning har räddat många människors hälsa. Men så fort man slutar fråga sig varför man gör något, eller vilka effekter det får, är man inne på farliga vägar.

Såna frågor tappades bort inom delar av den svenska vänstern för 30 år sen. Bosse Lindquist berättade om det i en radioserie om rebellrörelsen inom den svenska maoismen, som sändes 1997.

I serien (och i ett reportage i DN den 8 februari i år) beskrev han rebellrörelsen som en sekt som svärmade för revolutionen. På vägen mot det goda målet krävde sekten att medlemmarna skulle utplåna vad dess ledare, avantgardet, såg som tecken på borgerlig identitet.

Det slutade i förtryck mot de egna och i personliga tragedier.

— Nästan alla jag talade med hade stängt av och mindes bara skärvor. Det gällde både de som var förövare och de som var offer. Ännu 30 år efteråt led de av en krisreaktion.

Det krävs en känslighet för att närma sig människor med såna erfarenheter. Han anser också att han i sin research måste vara inte bara journalist, dramatiker och poet, utan också en aning psykolog.

– För många av de före detta rebellerna var det som hade hänt obearbetat. De hade ett behov av att få prata om det eftersom de aldrig hade vågat göra det förut.

Som intervjuare anstränger han sig hårt för att verkligen försöka förstå vad personerna säger. Ofta måste han tränga igenom lager av andras och – inte minst – egna fördomar innan det sker. Det kan ta flera intervjutillfällen och avlyssningar av band innan det egentliga budskapet går upp för honom.

Just nu håller Bosse Lindquist på med ett projekt om Pol Pots Kampuchea. Han är även här intresserad av den process som fick många, inte minst intellektuella, att hylla vad de då såg som ett paradis, för att sen långsamt vakna upp ur drömmen och under olika grader av vånda ompröva sin hållning.

När denna kommande radiodokumentär är klar, det brukar ta honom tre till fyra månader att göra ett entimmesprogram, vad vill han ha uppnått då?

– Dokumentären ska kännas sann och samtidigt signalera att den egentligen är ett stycke fullständigt fiktiv verklighet. Precis som naturvetenskapsmannen bara kan säga att den här modellen av verkligheten är det närmaste vi kan komma för tillfället. Förväxla den inte med verkligheten -– den är bara en modell, som ständigt ska omarbetas, förändras och raffineras. Men identisk med sin förlaga kommer den aldrig att bli.

Håkan Lindqvist