Bosse Lindquist om att granska den egna kåren: ”De flesta journalister slängde på luren”

På måndag sänder som Journalisten rapporterat SVTs Vetenskapens värld programmet ”Estonia och myterna” av numera frilansande tv-producenten Bosse Lindquist och vetenskapsredaktören Linus Brohult, som kom med idén för två år sedan.

Bosse Lindquist hade börjat intressera sig för färjekatastrofen när Henrik Evertssons prisade och omdebatterade dokumentär Estonia – fyndet som ändrar allt sändes hösten 2020.

– Jag såg serien och tänkte på hur djupt konspiratorisk den var. Men jag förstod inte då att det fanns en så lång förhistoria, säger Bosse Lindquist.

Annons

Inför programmet har Bosse Lindquist försökt få svar från en rad journalister som rapporterat om Estonia – och av jurymedlemmarna som 2020 valde att tilldela Henrik Evertsson Stora Journalistpriset.

Det har gått trögt.

– Att försöka intervjua journalister om det här är bland det svåraste jag gjort. De vill se frågorna i förväg – allt journalister brukar klaga på att intervjupersoner gör, har de gjort.

Några medlemmar i Stora Journalistprisjuryn har till slut ställt upp, framför eller utanför kameran.

– Men de flesta ställer inte alls upp utan slänger på luren. Det är ett svaghetstecken och inte bra för förtroendet för journalistik om de som granskar inte själva vill bli granskade. Vi kan alla göra misstag – poängen med dem är att man ska lära sig något.

I dagens DN Kultur har Bosse Lindquist publicerat delar ur en längre essä om just mediernas roll och ansvar för mytbildningen om Estonia. Han menar att det rör sig om ett ”systemfel” där Henrik Evertsson är det senaste men långt ifrån enda exemplet på hur svenska journalister i många år gett utrymme åt olika alternativa teorier kring orsakerna bakom färjekatastrofen 1994.

– Det återkommer gång på gång, senast för tre år sedan fast vi borde ha vetat bättre då. Man sväljer betet med hull och hår.

Vad ligger bakom, menar du?
– Det blir sensationella reportage. Men det är också något grundläggande skrämmande och mystiskt med olyckor under vatten, särskilt i grumligt vatten, som i Östersjön. Många ursprungliga rädslor triggas i gång av en sådan här olycka.

Men är det inte journalistikens uppgift att granska eventuella mörkläggningar och misstag makten gjort?
– Jo, verkligen.

Kan man då säga att medierna gjort fel i trettio års tid?
– Att granska innebär att faktiskt undersöka vad det finns för evidens, och på ett seriöst sätt väga den mot lösa påståenden. Det är på den punkten medierna har misslyckats. Många har i stället förförts av sensationella påståenden som skapar bra rubriker och attraherar många läsare.

Estoniakatastrofen har tydliga paralleller till Palmemordet i form av nationellt trauma och många teorier om vad som hänt. Men det finns också avgörande skillnader, menar Bosse Lindquist.

– Skillnaden är att med Estonia finns det en båt som ligger där, som kan undersökas. Det finns ett facit.

Presenterar ni ett svar?
– Man kan bara så noggrant som möjligt presentera den kunskap som finns idag. Vi presenterar 30 års undersökningar, det universitet och haveriutredningar i tre länder kommit fram till. Det här är svaret idag.

Hur känns det att vara den journalist som säger ”vi ska lita på myndigheterna”?
– Det är väl en lite tråkig roll på sätt och vis – det ger inte lika stora rubriker. Men det är ganska skönt att få bekräftat att här har det fungerat. Haverikommissionerna har gjort ett bra jobb.

Bosse Lindquist betonar samtidigt att allt inte var bra med den första haveriutredningen: den tittade inte tillräckligt på besättningens roll i olyckan.

– Det fanns misstag och felaktigheter som borde ha utretts juridiskt, vad gäller ansvar. Konstruktionen var inte tillåten för den här typen av öppet hav. Jag tror att bristen på ansvarsutkrävande är ytterligare ett skäl till konspirationsteorierna.

Han pekar på små resurser som ett bidragande skäl till att medier för ofta köpt alltför sensationella uppgifter i fallet Estonia.

– Det är väl inte bara den här historien som behandlas på det här sättet, där man går på enkla spår.

Men granskande journalistik har ju stora resurser. SVTs Striptease och Uppdrag granskning gjorde några av de andra program du tar upp.
– Ja, och då undrar man vilka andra historier som har behandlats på det här förenklande, plakatmässiga sättet? Det problematiska är att det är så lite diskussion om det här i journalistkåren. Man skulle vilja höra journalisternas egna svar.

Han berättar att han suttit i timmar med Henrik Evertsson, men att han inte velat ställa upp på bandad intervju.

– Jag är jättenyfiken på hur han tänkte när han klippte in gång på gång att myndigheterna inte säger hela sanningen. Ingen av de andra journalister jag pratat med har heller haft några riktiga förklaringar till hur man kunnat hamna så fel. Antingen säger de ”det är du som har fel, regeringen ljuger fortfarande”. Eller så säger de: ”det blev fel, det ska inte bli fel.” Punkt.

Henrik Evertsson kommenterar Bosse Lindquists kritik om att Evertssons dokumentär är ”djupt konspiratorisk” med att Lindquists position varit väl känd sedan tidigare:

– Han har varit en högljudd kritiker av vår granskning. Kritiken har varit fumlande, trubbig och lite konkret och är därför svår att svara sakligt på. Det verkar inte som att något blivit varken tydligare eller mindre svepande med tiden, menar Henrik Evertsson.

Att han inte velat ställa upp på intervju kommenterar Evertsson så här:

– I den dialog som varit med Bosse angående medverkan blev vi förespeglade att tv-programmet skulle handla om det vetenskapliga läget kring Estonias förlisning – med huvudvikt på de nya rön som Svenska haverikommissionens undersökningar ger vid handen. Eftersom vi varit i en pågående publicering, med liknande tematik, menade vi att andra var bättre ägnade till att svara på hans frågor. Särskilt när det gäller de nya undersökningarna och eventuella vetenskapliga fynd dessa renderar.