Därför granskar vi dig
Vi får inte sällan kritik för att vi vältrar oss för mycket i branschens skit och elände och att vi kritiserar kolleger för mycket. Någon berättade för mig att hon blev så deppig över sitt yrkesval efter Journalistens ständiga ”påhopp” att hon nog borde klä sig i säck och aska.
Vi får inte sällan kritik för att vi vältrar oss för mycket i branschens skit och elände och att vi kritiserar kolleger för mycket. Någon berättade för mig att hon blev så deppig över sitt yrkesval efter Journalistens ständiga ”påhopp” att hon nog borde klä sig i säck och aska.
Trist, och naturligtvis en varningssignal för oss som vill vara inspirerande och utvecklande för våra läsare. Dock hoppas jag att till exempel sistasidans artiklar med råd och tips från andra om hur de löst olika problem, kan fungera just på detta sätt. Många uppskattande ord vittnar också om att så är fallet.
Men även om också jag är övertygad om det goda exemplets kraft, är det kritiskt granskande uppdraget vårt viktigaste. I tider när medieutvecklingen skenar och de kommersiella krafterna ökar hetsen på löpsedelsmakarna, blir det ännu viktigare att vi själva vågar debattera det vi gör. En bra utgångspunkt för denna diskussion är ofta det konkreta exemplet.
”Just för att TV-magasinen också är maktfaktorer, bör de granskas”
I reportaget om Striptease, Norra Magasinet och Reportrarna försöker vi realisera just denna granskande uppgift. Där tittar vi på den journalistik som utvecklats av de undersökande samhällsmagasinen; tuff, fräck och i viss mån också subjektiv. Närmast hänsynslös mot korrupta makthavare och med ett nästan hundraprocentigt förtroende bland TV-tittarna.
Denna framgångsrika journalistik har också gång på gång belönats, både här hemma i Sverige och i internationella sammanhang. Den är betydelsefull och ofantligt mäktig i sina möjligheter att påverka miljoner svenskar i ett enda slag.
Och just för att Striptease, Norra Magasinet och de andra TV-magasinen också är maktfaktorer, bör de ifrågasättas och granskas. Janne Josefsson säger själv att bara han är ansvarig för sina reportage. Därför ”måste (jag) utsätta mig för kritiken och låta mig granskas ännu mer. Sker det inte en självsanering och ett verkligt övervägande om hur vi använder våra maktmedel kan vi snabbt förlora dem.”
Överlåter vi granskningen och mediedebatten åt utanförstående, frånsäger vi oss också möjligheterna att delta i densamma. Då riskerar vi att få ett ännu hårdare politiskt klimat kring frågor som rör yttrande- och tryckfriheten.
Den nyårsönskningen kan vi gärna vara utan.
