De sjuka arbetsplatserna
Han skriver: Yrket går i dagens läge inte att kombinera med ett bra liv i övrigt.
Journalisten har den senaste månaden i en rad artiklar tagit upp de snabbt ökande arbetsmiljöproblemen på de svenska medieföretagen. Att drygt var femte journalist har sömnsvårigheter på grund av jobbet. Att hälften av alla journalister anser att arbetet är psykiskt påfrestande. Och att var sjunde journalist – allt enligt Arbetsmiljöverket – känner olust att gå till arbetet.
I förra numret trädde tre journalister – tre helt vanliga, kompetenta yrkesmänniskor – fram och berättade för Journalistens Håkan Lindqvist om hur de blivit sjuka av stressen. Reaktionerna på reportaget har varit överväldigande: mejlboxen har svämmat över av starka reaktioner, med beröm och uppmaningar att fortsätta skriva om det här ämnet. Men också med nya vittnesmål om hur illa ställt det är med arbetsmiljön på många arbetsplatser.
bryt
Det är berättelser om sömnproblem, koncentrationssvårigheter och panikkänslor, när orimliga arbetsbördor, usel organisation och ineffektiv teknik slår ihjäl allt vad arbetsglädje heter.
En av brevskrivarna har precis beslutat sig för att lämna journalistyrket. Han skriver: ”Sannolikheten att jag går tillbaka till journalistiken är små. Yrket går i dagens läge inte att kombinera med ett bra liv i övrigt.”
Läs raden ovan en gång till: ”Yrket går i dagens läge inte att kombinera med ett bra liv i övrigt.” En mer drastisk sammanfattning av situationen på arbetsmarknaden har jag aldrig hört. Det värsta är att det är svårt att hävda att skribenten har fel.
Journalistförbundets ordförande, Agneta Lindblom Hulthén, talade i Journalisten 28/02 om ”en kompetensmassaker”, i om hur journalistiken i allt mindre utsträckning ses som ett kärnvärde och hur just den minskande respekten för den journalistiska kvaliteten i sig är ett arbetsmiljöproblem. ”Den journalist som aldrig får utlopp för sina ambitioner förtvivlar till sist. Av förtvivlan och hopplöshet blir människan sjuk.”
bryt
Det är ett väldigt viktigt påpekande. Journalister är, av hävd, ett tåligt släkte, som aldrig brytt sig så mycket om arbetstider och arbetsbelastning. Entusiasm och nyhetshunger har fått folk att stå ut med det mesta, eftersom det finns en sådan glädje i jobbet i sig. Men på många arbetsplatser är arbetslusten i dag utbytt mot en skrämmande uppgivenhet. Man ser de kommersiella dumheterna, toksparandet, de desparata försöken till omorganisation och den totala avsaknaden av publicistiska diskussioner med en allt starkare känsla av att det är ett skenande tåg som inte längre går att få stopp på, likt det dundrande monstret i Konchalovskys Runaway Train.
Och de som försöker drabbas ännu hårdare. En journalist som uttalat sig i medierna om arbetsmiljöproblemen blev utskälld och hånad av sin chef, inför hela redaktionen, berättas det i ett av de många mejlen.
I morgon inleds Journalistförbundets kongress. Det finns en del att diskutera.
P.S. Jätteproppen Orvar är, sedan länge, upplöst. Dess ersättare, åtminstone när det gäller chefredaktörsjobb inom medierna, är en grupp helsvenska män mellan 35 och 40 år (inser plötsligt att jag är en av dem).
I veckan blev en 36-årig man utsedd till chefredaktör på Kvällsposten, alldeles nyss tillträdde en 39-årig man som chefredaktör på GT. Av samtliga landets dagstidningar har i dag blott tolv procent kvinnliga chefredaktörer. I en kår som till 47 procent består av kvinnor.
”Signalen är väl uppenbar”, kommenterar Karin Alfredsson, som leder ett projekt med kvinnliga mentorer, i Göteborgs-Posten: ”Män väljer män.”
