Debatter i tiden

Under sex år och fyra månader har jag skrivit 235 ledare, denna inräknad, i Journalisten. Fler blir det inte eftersom jag nu går vidare till annat.

Vid en tillbakablick är det slående hur vissa ämnen återkommer fastän så mycket vettigt redan är sagt. Ta kvällspressen till exempel; allt väsentligt sades ju av Anders Ehnmark redan 1976 med “Karamellkoket”. Lägg till Ankans betraktelser i Expressen från 1 och 8 december (“Adventspredikan” och “Tillbaka till framtiden”) och de senaste 20 åren är intäckta.

Ett problem är förstås att “Karamellkoket” bara trycktes i två upplagor, sammanlagt cirka 6—7 000 exemplar, och det finns i dag över 18 000 journalister.

Så sett finns de materiella förutsättningarna kvar för en fortsatt debatt om kvällstidningarna och vad som följer i upplagestridens spår. Dessutom finns den ju där varje dag: Frestelsen att “dra på” för att få ett “säljande löp”. Och känsligheten på redaktionerna när följderna av detta påpekas.

Debatten kommer alltså att rulla på.

En debatt som försvunnit är den om hur ekonomi- och arbetsmarknadsjournalistiken kantrat. I nummer 39/90 publicerade Journalisten en undersökning från journalisthögskolan i Göteborg som visade hur näringslivets företrädare dominerade materialet och att arbetsgivarna var den vanligaste källan medan frågor om arbetsmiljö, arbetstider med mera fick allt mindre utrymme.

Det blev debatt i spalterna; SAFs dåvarande informationschef var exempelvis inte särskilt nöjd (med undersökningen alltså). Men denna ekonomi- och arbetsmarknadsjournalistik är numera etablerad och så sett inget att debattera.

Att arbetsmiljö, arbetstider och inflytande på arbetsplatserna inte blivit mindre viktiga för folk i allmänhet spelar i det sammanhanget ingen roll, uppenbarligen.

Debatten om stockholmsdominansen i medierna verkar i tillfällig träda. Med tanke på att riksomfattande debatter lättast startas just i Stockholmsmedier borde det dock finnas förutsättningar för en nystart:

I Journalisten (39/90) skrev Joachim Berner en Tankeställare med rubriken “Ny TV- och radiokanal måste till Göteborg”. Berner har ju gjort vad han i artikeln varnar för att andra gör och flyttat till Stockholm. Men veterligen inte gjort vad som också utlovas i artikeln:

“..att en TV-station till sist verkligen hamnar i Göteborg vågar jag med bakgrund av det redan sagda äta upp min Macintosh på.”

Vore inte uppfyllandet av detta löfte en bildmässig start på en ny debatt i ämnet? Det har ju inte tappat sin aktualitet.

En debatt som inte ens har börjat är den om hur bedrövlig kärnkraftsjournalistiken egentligen kan bli. Varför framstår nyhetsrapporteringen i sina huvuddrag som ett beställningsjobb från kärnkraftsindustrin?

Debatten om hur det går för Sverige i EUs regeringskonferens väntar också på att ta fart; jag tänker då särskilt på ambitionerna att göra EU öppnare.

Hittills har inga rapporter om framgång nått oss, men motsatsen. Ett sätt att ändra på det är att öka trycket på hemmaplan; att ge förhandlarna en besvärlig hemmaopinion att hänvisa till.

Det blev mycket om debatter det här. Men just debatten

om yrkets innehåll, ansvar och förutsättningar är vad

som gör Journalisten nödvändig, tycker jag.

Tack för den här tiden.

Lennart Lund

Chefredaktör