Den ömtåade kvällspressen
Aftonbladet-fallet fortsätter att skapa debatt. Från Bladets sida irritation över det man kallar drev och sidodebatt, från andra håll förvånade eller ilskna kommentarer om lögner och maktspel. Och debatt är bra. Inte minst den om hur kvällstidningarna och en del andra medier, i sin hårda konkurrens och kommersialism, ständigt försöker tänja gränserna.
Aftonbladet-fallet fortsätter att skapa debatt. Från Bladets sida irritation över det man kallar drev och sidodebatt, från andra håll förvånade eller ilskna kommentarer om lögner och maktspel. Och debatt är bra. Inte minst den om hur kvällstidningarna och en del andra medier, i sin hårda konkurrens och kommersialism, ständigt försöker tänja gränserna. Vår egen lilla genomgång av tidigare historier visar att det nu aktuella exemplet inte är första gången tabloiderna testar utmarkerna. Anmälningarna till PO och fällningarna i PON, liksom YENs ärendelista, bekräftar bilden. Det innebär också att kvällstidningarna får vara beredda på såväl granskning som kritik, till exempel från en tidning som Journalisten. Det är till och med en av våra huvuduppgifter att bevaka medierna och debattera journalistiken och det faller sig dessutom naturligt att strålkastarljuset lätt hamnar på dem som ligger på gränsen.
Man tycker alltså att en tidning som Aftonbladet borde vara van vid och också tåla ganska vass kritik. Man har så att säga bäddat för det på egen hand.
Men icke! Förra veckans utfall mot oss som ifrågasatte klimatet på kvällstidningarna och varnade för trovärdighetsproblem, var hårda. Illojalitet, var ordet och vi sällades snabbt till samma mörka hörn som nynazisterna.´Efter genomgången i detta nummer lär loskorna fortsätta att hagla. Men det får vi ta. Vi vet vad vi gör och varför. Vårt uppdrag är att granska och ifrågasätta aktörerna inom medieområdet. Ju större och mäktigare aktör, desto viktigare att granska. Därför hamnar kvällstidningarna i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet under luppen. Synd bara att ledningen där inte riktigt tycks klara det.
För övrigt…
…är det intressant, för att inte säga märkligt, att notera hur svårt kollegerna vid datatidningarna har att förklara sin öppna attityd till branschens bjudresor (se sidan 8). Med genans i rösten försöker man, ibland irriterat, komma undan sitt eget ansvar för att detta oskick fortlever. För vad de än säger om sin egen omutlighet är det självklart ett trovärdighetsproblem att jobba på någon annans bekostnad. Och inte bara det – i och med att bevakningen blir avhängig vilka resor datatidningarna erbjuds låter man också någon utanför redaktionen påverka nyhetsvärderingen.
Dessutom kan man vara tämligen säker på att datorbranschens företag inte utan vidare kastar pengar på medierna. Man vet vad man gör och får med all sannolikhet tillbaka de satsade stålarna i positiv publicitet. Flera gånger om. Heder åt de redaktioner som skaffat sig en egen policy att luta sig emot, även om jag inte håller med Fredrik Bernsel på tidningen Nätverk & kommunikation om att det räcker. En hållning som syftar till att stärka den journalistiska integriteten bör förstås också innebära att man betalar för sina egna resor. Expressens gamla policy i samma fråga (den kanske fortfarande gäller?) bar en rubrik som skingrade dimman – och därmed trovärdighetsproblematiken:
Devisen “Expressen betalar för sig” borde i det här fallet kunna överföras till samtliga medier med granskningsambitioner.
