”Det är alltid roligt att jobba”

Namn Sven Lindblom Ålder 59 Bor Villa utanför Örnsköldsvik Familj Hustru, två barn, två långhåriga katter Yrke Kommunreporter Yrkesbakgrund Västerbottens Folkblad, Piteå-tidningen, Örnsköldsviks Allehanda Drivkraft Att följa och rapportera om händelseutvecklingen i samhället

Om man är född i ett motlut kan livet ibland te sig tungt och besvärligt.

Orden är Sven Lindbloms. Men talesättet gäller inte honom själv. För honom är det alltid nerförsbacke.

En enkät i Journalisten för en tid sedan handlade om vad man gjorde när man hade svackor i jobbet. Sven Lindblom svarade att han aldrig hade några svackor.

Helst vill han inte att jag skriver om den där enkäten. Han har fått alltför många kommentarer om den. Han ler generat och berättar att sonen, reporter på SVTs Mittnytt i Sundsvall, förstorat upp urklippet och satt upp det på sin dator på jobbet.

Men hans svar på enkäten var ärligt.

– Det är alltid roligt att jobba. Det blir aldrig rutin. Jobben förnyar sig själva. De kommunala bråken ger mig ett intressant jobb livet ut.

Han tycker att han gör något viktigt när han refererar en debatt som kanske har bärighet även om 100 år. Kanske kommer forskare i framtiden att läsa hans texter och förstå hur samhället påverkades av de kommunala besluten.

På väggen intill Sven Lindbloms rum på Örnsköldsviks Allehanda hänger en bild av honom själv på skidor. Skidåkning är ett av Svens stora fritidsintressen. Bilden är tagen under årets Vasalopp och skidorna ser ut att glida lätt i spåret. Men det var segt, det tog 11 timmar att ta sig i mål.

– Jag kom i alla fall runt. Det var mer än Leif Boork lyckades med.

Inne på rummet hänger bilder på ett annat av Svens fritidsintressen. En riktig ”karamell”, en klarröd Porsche från 1965. Däremot ser jag inte någon bild på segelbåten, den som är värd allt underhåll, trots kort säsong i Höga kustens skärgård.

Sven Lindblom hade först ingen tanke på att bli journalist. Han hade ett genuint grundintresse för samhällsfrågor, nedärvt sedan barn- och ungdomsåren. Men han ville bli socionom och efter militärtjänsten sökte han en mentalskötarutbildning på Långbro utanför Stockholm. Senare fick han en praktikplats på kommunalkontoret i hemorten Nordmaling. En dag, 1964, kom riksdagsman Gunnar Rönnberg och berättade att Västerbottens Folkblad i Nordmaling behövde folk. Skulle inte Sven Lindblom söka?

– Det var det bästa råd jag någonsin fått i mitt liv, säger han med eftertryck.

Tre år som lokalredaktör i Nordmaling och kortare inhopp på centralredaktionen i Umeå följdes av femton år på Piteå-Tidningen. Men både han och hustrun längtade tillbaka till rötterna i Västernorrland.

– 1980 seglade vi längs Höga kusten då jag fick se i tidningen att Örnsköldsviks Allehanda sökte en kommunreporter.

Sven Lindblom fick jobbet och sedan den dagen har han följt de kommunala besluten i staden. Det är först nu han fått avlastning eftersom han arbetar med ett speciellt projekt, att följa hur Botniabanan växer fram. Det första spadtaget ska tas i juni och ÖA satsar på en särskild näringslivsbilaga – Botnia Allehanda – som ska komma ut fyra gånger om året under de sex år bygget av banan ska pågå. Sven räknar med att arbeta med projektet ända fram till pensioneringen.

Vi vandrar ut i stan. Solen värmer men det är fortfarande mycket snö kvar. Sven Lindblom brukar ha matlåda med sig till jobbet, men i dag är det torsdag och då samlas många av ÖAs anställda på församlingshemmet där det serveras god och billig ärtsoppa. På vägen mot församlingshemmet pekar han mot hoppbacken i stan. Där uppe på berget ska Botniabanan gå.

– Det är en stor investering. Banan kostar lika mycket som halva Öresundsbron. En del hus kommer att rivas men det behövs moderna transporter även till Ö-vik. I dag slutar järnvägen i princip i Sundsvall.

Han har aldrig velat bli något annat än kommunreporter.

– Jag insåg tidigt att jag inte heller skulle bli någon bra arbetsledare. Jag är för dålig på att delegera. Jag vill helst göra allting själv.

För Sven Lindblom är det nyheter som gäller. På dagens bevakningslista står det bara ”Kommunalt – Sven”. Alla vet vad det betyder. Man litar på att Sven kommer med sina grejer.

– Jag blir rödblommig och upphetsad om jag hittar en nyhet, säger han entusiastiskt och jag, som bara träffat honom i fackliga sammanhang, har svårt att se att denne lugne och till synes timide man skulle kunna hetsa upp sig över någonting.

– Min svaghet är uppföljningarna. Jag vill hela tiden vidare. Jag gillar dagar när det är full fart från morgon till kväll.

Han berättar att han var en av de första som skrev om politikerfallskärmar. Det är han stolt över. Redan 1978 kunde Piteå-Tidningens läsare få veta att dåvarande kommunalrådet Anders Sundström skulle få lön från Piteå kommun livet ut även om han gick vidare till andra jobb.

Ett annat jobb han är stolt över är då han för Piteå-Tidningen intervjuade dåvarande handelsminister Gunnar Lange. Under intervjun gjorde Lange sådana utfästelser att socialdemokraterna var tvungna att bygga upp ett fredsförband i Arvidsjaur. Det var in stor investering och det stod och vägde.

– Jag har hört efteråt att sossarna inte kunde backa i frågan efter min intervju.

Efter lunchen slinker Sven Lindblom in på studieförbundet NBV (Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet) som ligger ett stenkast från redaktionen för att skriva på några papper. Sven sitter som distriktsordförande i NBV och i styrelsen lokalt. Han är också engagerad i IOGT-NTO, både i distrikts- och lokalstyrelsen.

– Det blir några timmar framför datorn därhemma på kvällarna, säger han.

Det fackliga engagemanget försöker Sven trappa ner. Han har varit fackligt engagerad på klubb- och distriktsnivå ända sedan tiden på Piteå-Tidningen. Nu har han lämnat den lokala klubbstyrelsen på ÖA efter många år. Men en strejk på tidningen fick han vara med om under sin ordförandetid.

– Då när jag var strejkledare hälsade kommunisterna i stan på mig, säger han med ett leende.

Avsättningen av Östen Johansson kommer spontant upp när jag frågar honom om hans fackliga tid.

– Jag försvarade honom. Jag tyckte inte att det fanns några rimliga proportioner mellan brottets storlek och den uppmärksamhet det fick. Fast, det kanske är svårt att förstå för mig. I Stockholm är det krig om varje ledig lägenhet, så är det inte här uppe.

Det fanns kolleger i länet som inte delade Svens uppfattning. Han som brukade vara självskriven på SJFs kongresser hamnade ute i kylan och fick stanna hemma när Östen-affären skulle diskuteras på extrakongressen. Däremot tillläts han åka till förbundsrådet där han satt mötesordförande när luften skulle rensas.

Han sitter fortfarande kvar som ordförande i Västernorrlands journalistdistrikt.

– Jag trodde att jag skulle kunna lämna över klubban när föreningen blev distrikt, men det är ingen som vill ta över, säger han bekymrat. Jag har väl någon slags pliktkänsla inom mig. När ingen annan vill ställer jag upp.

Sven har inga råd att komma med till dem som är födda i ett motlut och som ibland tycker att det är tungt att gå till jobbet.

– Så har jag aldrig känt. Men det handlar nog mer om min positiva läggning än om några särskilda knep.

QIA RINDEVALL

qr@sjf.se