”Det här är mitt gräsrotsuniversitet”

Namn Kurt Rudolf Malmgren Ålder 59 Bor Jönköping Familj Taxen Pix Yrke Redaktör för Skogsvårdsorganisationens tidning Skogseko Aktuell Mottar av kungen ett pris för att ha utvecklat Skogseko med som det bland annat heter bibehållande av journalistisk integritet Drivkraft Att vara ett slags folkuniversitet när det gäller skog och natur.

Skogstraktorn tvärnitar på gnisslande bromsar och ur sidorutan singlar en snusbuss ut i snön åtföljd av en omisskänlig daladialekt:

– Hörru Malmgren, din tidning är tammäfan dä bästa mä däj.

– Vad har jag gjort nu då?

– Tipset om plantskydd mot snytbaggen, vetja. Dä ska du ha tack för, Malmgren. Men den där smäcken, har du stulit den på Dalarnas museum?

Platsen är skogsbyn Lustebo i Dalarna och huvudbonaden liknar den som prydde medeltida gycklare av makten. Den förefaller symbolisk på Kurt Malmgren, friboren redaktör för Skogseko som just harangerats av en av sina 300 000 läsare.

Kurt Malmgren lyfter på sin osannolika keps och bugar djupt för skogsbonden på traktorn.

Betydligt djupare än han tänker buga för kungen när han i dagarna mottar ett pris för att han utvecklat Skogseko till ett betydelsefullt organ för forskningsinformation om skog och miljö.

Att bugningen då blir något avmätt beror inte bara på att han råkar vara republikan utan för att han skattar skogsägarens omdöme väl så högt som självaste Skogs- och lantbruksakademiens utlåtande om att han med bibehållande av fri journalistisk integritet har utvecklat ett samspel med forskare där deras krav på precision och rädsla för förenklingar kunnat vägas mot läsarnas tillgänglighet och förståelse.

”Just det där med att överraska på ett enkelt sätt har jag tagit fasta på. Att varje sida möta läsaren med ett aha, ojoj, det var som tusan!”

Hur forskarnas krav tillgodosetts samtidigt som det gjorts begripligt för allmänheten, det fick Kurt Malmgren vidimerat i mötet med skogsbonden på traktorn.

– Det är här jag avlyssnar om Skogseko är tillgänglig och förstådd. Skogsstyrelsen står visserligen som ekonomisk garant för tidningen, men jag måste som redaktör i första hand värna om läsarna.

Berömmet för fri journalistisk integritet betraktar han som en uppskattande blinkning för att han stått emot de outtalade kraven som alltid finns från tidningsägaren.

Som när han gick ut med att organisationens egen plantskola producerade skogsplantor i felkonstruerade krukor, så att träden blåste omkull redan i ungskogsstadiet.

Eller den gången han tog parti för den utrotningshotade björken.

– Då blev det ett herrans liv, säger han och kramar en björk. Skogsvårdscheferna höll stormöte och krävde min avgång.

Men ett år senare hade Kurt Malmgrens kunskap om pappersindustrins nya möjligheter att ta tillvara björken spritt sig även till skogsfolket, minsann!

Att juryn också kallar honom en tidningsmakare i ordets rätta bemärkelse, gläds han åt som ett hedersomnämnande.

– Tidningsmakare är vad jag vill vara. Göra tidning, ett magiskt hantverk! Som att regissera teater, först ett stort anslag, sedan en rytm som behåller läsarens intresse från början till slutet. Du ska veta att 48 sidor Skogseko utan annonser kan bli kompakt om man inte jobbar hårt med färg och form. Ja, jag är faktiskt doktorand i konstvetenskap utanpå allt annat galet jag ägnat mig åt.

Vi befinner oss på den lilla skogsfastighet på 15 hektar som är Kurt Malmgrens retreatplats dit han drar sig tillbaka varje gång han lagt sista handen vid Skogseko. Han har just gallrat ett tallbestånd med motorsågen för att frigöra en knotig tall med 200 år på nacken.

Hans resliga gestalt i gröna militärkläder kröns av den anslående huvudbonaden som på Kurts huvud inte kan bestämma sig för om den är en konstnärsbasker eller arbetarkeps.

I sällskap finns som alltid strävhåriga taxen Pix, 15-årig jakthund som Kurt tycker gjort sig förtjänt av en stillsam och värdig ålderdom som redaktionshund efter alla rådjursdrev.

– I många år brukade jag skogen med häst, men tröttnade efter allt käbbel med skattemyndigheterna. Jag fick dra av för redskap till hästen men inte själva hästen. Skattmasen förstod till sist det absurda i situationen sedan jag deklarerat, att hur jag än piskade min dåvarande hustru framför skogsvagnen ville hon inte gå.

Sin gamängaktiga absurditet, som Kurt understundom släpper fram mitt i ett allvarsdigert material i Skogseko, är förvisso ett arv från tiden med Lundagård. Särskilt tydligt i senaste numret där han upplåter två sidor åt rubriken: Varför lämnade vi trädkronorna?

Det är en fråga han odlar med öppna sinnen på sitt skogshemman.

– Åh, hör världens äldsta ljud! utbrister han vid en porlande bäck och talar om bäckens intelligens när den väljer enklast framkomliga vägen mellan källan och utflödet.

– Det är som med journalistiken… Ja, det här är mitt gräsrotsuniversitet!

Vilket bär syn för sägen när han framför några manshöga tallplantor bekymrar sig över att älgen dragit ner friska årsskott så att topparna knäckts.

– Vi kanske bör utfodra djuren i ledningsgatorna, säger han så att man kan ana en artikel om den saken i nästa Skogseko.

Han skissar redan på sidan då vi 40 mil senare tar oss in med skohorn på hans redaktion i Jönköping, belamrad med tidningshögar, sidutkast och korrektur, ett papperskaos tvärtemot Skogsstyrelsens byråkratiska pärmbärarland. Han öppnar dagens post och kysser ett brev från en 16-årig kille som vill ha Skogseko, som han läst i skolan och tycker är toppen.

– I senaste Temoundersökningen hade Skogseko extremt höga värden i tillförlitlighet. Nittio procent uttryckte sitt synnerliga förtroende för tidningens innehåll. Och då ska du veta att det är 300 000 skogsägare, många oerhört kunniga. Det blir jag ständigt påmind om i brev från läsarna. Responsen från läsarna är min belöning.

Bland de läsarbrev han sparat kan han inte låta bli att plocka fram ett spontant brev från Abbe Bonnier 1988. Den gamle tidningsmakaren tillika hobbyodlare lovordar där Kurt för att göra en tidning ”välredigerad, intressant och överraskande på ett enkelt sätt”.

– Just det där med att överraska på ett enkelt sätt har jag tagit fasta på. Att varje sida möta läsaren med ett aha, ojoj, det var som tusan! Trots att det många gånger är tungt forskarmaterial.

Han flyttar undan ett par böcker, ”Landskapets röster” av Göran Palm och ”Skogsarvet” av Stefan Edman för att redaktionstaxen Pix ska komma åt sin låda och säger att den systematiska oredan har han levt med sedan första journalistjobbet som nattredaktör på Mellersta Skåne.

– Det enda krav man ställde för att jag skulle få jobbet på Mellersta Skåne var att jag höll mig nykter på arbetstid. Företrädarna hade för vana att upprätthålla redaktionen från Stora Hotellet. Men gud nåde mig om jag missade grisnoteringarna! Tidningen hade nämligen ett koncentrerat utgivningsområde bland rika bönder.

Allergin mot ägare som flåsar journalisten i nacken utvecklades sedan på Helsingborgs Dagblad.

– Det började med att en överläkare på lasarettet talade om för mig att all skit Bolidens industriskorstenar släppte ut över Helsingborg åsamkade krupp bland många barn. Givetvis slog jag larm i Dagbladet. Med påföljd att jag inkallades till chefen och fick veta att så skrev man banne mig inte om ortens ledande företag.

– Det var nog då jag bestämde mig för att läsarna är mina främsta uppdragsgivare. Även om jag äter ur ägarens hand.

– Sedan gav jag blanka fan i att chefen förbjöd oss skriva att den höga olycksstatistiken på en väg, som egendomligt nog hette Hälsovägen, berodde på att den skulle bevaras idyllisk utan asfalt. Självfallet ska journalisten värna om liv före det idylliskt privata.

Som redaktör för söndagsbilagan på Sydsvenskan i Malmö lyckades Kurt läsa in en fil kand i Lund. Bortovaron för studier motiverades med att han funnits till hands eftersom han hämtade inspiration över pingisbordet i tidningshusets källare med kollegan Mats Holmberg, numera utrikeskorrespondent för DN.

Den marknadsanpassade journalistiken Kurt Malmgren upplevde i Helsingborg tycker han var tämligen oskuldsfull jämfört med dagens kommersiellt anstrukna media.

– Många journalister lever i farlig symbios med marknaden. Likafullt står somliga kvar i Journalistförbundet, ofta med jätteinkomster som företagsinformatörer. Det är åt helvete vänt!

Han har själv prövat andra sidan som informationssekreterare i Uddevalla kommun, landstinget i Jönköping och Statens konstråd.

– Fastän det inte var några högavlönade företagstjänster var jag till stora delar klavbunden. Förlorade år som journalist.

För att markera den journalistiska friheten i Skogseko har han överst i redaktionsrutan skrivit in: ”Framförda åsikter i artiklar mm behöver ej nödvändigtvis uttrycka skogsvårdsorganisationens uppfattning”.

– I senaste Temoundersökningen visste inte 30 prodent av läsarna vem som gav ut Skogseko. Kanske en förklaring till de höga siffrorna i tillförlitlighet.

Därtill har Kurt Malmgren gjort klart för sin generaldirektör i Skogsstyrelsen att någon egen krönika, som vanligt är i organisationstidningar, är bara inte att tänka på.

– Det har respekterats.

Och om någon ny generaldirektör till äventyrs inte accepterar det?

– Då måste jag överväga om jag ska vara kvar på Skogseko, säger han, tar på sig kepsen, avslöjar att den faktiskt är designad i Paris och skyndar iväg till en intervju med en skogsforskare.

ARNE REBERG

frilansjournalist