”Det tapetserades med våld”
Namn David Lagercrantz. Ålder 36 år. Bor Vindslägenhet på Söder i Stockholm. Familj Frånskild, 4-årig dotter. Yrke Journalist och författare. Yrkesbakgrund Journalisthögskolan, personaltidningen Volvo Kontakt, kriminalreporter på Sundsvalls Tidning, Kvällsposten och Expressen. Frilans från 1993. Har gett ut böcker om Restaurang Prinsen och om Göran Kropp. Aktuell Boken Änglarna i Åmsele (Bokförlaget DN). Drivkraft Vill skriva och gestalta något som är vackert och sant.
Namn David Lagercrantz. Ålder 36 år. Bor Vindslägenhet på Söder i Stockholm. Familj Frånskild, 4-årig dotter. Yrke Journalist och författare. Yrkesbakgrund Journalisthögskolan, personaltidningen Volvo Kontakt, kriminalreporter på Sundsvalls Tidning, Kvällsposten och Expressen. Frilans från 1993. Har gett ut böcker om Restaurang Prinsen och om Göran Kropp. Aktuell Boken Änglarna i Åmsele (Bokförlaget DN). Drivkraft Vill skriva och gestalta något som är vackert och sant.
En dag, det var 1993, fick David Lagercrantz nog och sade upp sig från Expressen. Det var ingen stundens ingivelse utan något han gått och funderat på en längre tid.
David hade jobbat som kriminalreporter under flera år. Men kvällstidningsformen stod honom alltmer upp i halsen. Han var på väg att bli bitter innan han ens fyllt 30 år.
– Det är inte bra för ens självbild när man gör något man inte kan respektera. Jag ville kunna se mig själv i spegeln och vara stolt över det jag gör.
Som frilans skrev han boken om äventyraren Göran Kropp. Inkomsterna gav honom ett års respit att göra något annat än att oroa sig för brödfödan.
Han påbörjade en resa, tillbaka till Åmsele i Västerbotten. Där hade han tio år tidigare svepts med i den hetsiga mediebevakningen av morden på Sten, Ewa och Fredrick Nilsson på kyrkogården i byn. Berusad av möjligheterna i historien hade han jagat han runt i flock tillsammans med andra journalister.
Resan tillbaka blev boken Änglarna i Åmsele. David ville förstå hur morden kunde ske och hur bevakningen kunde gå snett. Men boken är lika mycket en skildring av ett döende samhälle och en uppgörelse med hans eget haveri som kriminalreporter.
Vi träffas i hans ljusa, vitmålade lägenhet med brunbetsade takbjälkar och blekt babyblå köksluckor. Den hisnande vackra utsikten över Söders alla takåsar drar blicken till sig.
Bakom den vitrappade öppna spisen har han inrett sitt lilla kontor. Här skrev han Änglarna i Åmsele sittande på en enkel trästol som gav honom både nackspärr och ryggont. Nu har han fyllt år och fått en ny kontorsstol i gåva av sina föräldrar. Den kommer väl till pass, för han har precis fått kontrakt på en roman.
– Så nu ska jag börja ljuga, säger han och ler.
Han tror att det är bra med en bakgrund som journalist för en romanförfattare. För research är viktigt, även för litterära verk.
Nu har han hittat tillbaka till det han egentligen ville göra från början – skriva litterära texter.
När han var yngre hängde förväntningarna över honom. Att vara son till Olof Lagercrantz förpliktigade. I boken nämner han det på några sidor och skriver att valet att jobba med kriminaljournalistik kändes bra. Det skyddade honom. Ett misslyckande skulle vara lätt att förklara bort.
Varför blev det en bok om de gamla Åmselemorden?
– Det är en förhäxande story, även om bevakningen gick åt helvete. Jag hoppas att jag förvaltat historien väl. Det är i alla fall ett ärligt försök att gestalta vad som hände.
”Det sker något i huvudet på en. Till slut vet man inte vad man
håller på med. I kvällstidningsmiljön slutar man att tänka större tankar.”
Eftersom han själv har störst erfarenhet från kvällspressen blir det naturligt att hans kritik riktas mot den. Men han vill inte fördöma kvällstidningarna. Inträffar det ett mord måste det bevakas. Och det är inte alltid en lätt uppgift.
Han säger att han förr inte var något bra sanningsvittne om man ska diskutera kvällspressens journalistik. Han var för partiskt arg. Numera kan han se fördelarna med kvällstidningarna när de är som bäst. Hur kraftfull och effektiv journalistiken kan vara.
– Ebbe Carlsson-affären är ett exempel på bra Expressen-journalistik.
Hans bok är ingen uppgörelse med andra journalisters sätt att jobba. Det är främst en uppgörelse med honom själv.
Däremot går han hårt åt Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt i boken.
– Vi har alltför lätt att förtränga den nutida presshistorien. Bo Strömstedt är en hycklare som undkommit oskadd med rentvättade händer. Det är lätt att glömma att det aldrig var så mycket hor och mord i Expressen som under hans tid. Det tapetserades med våld.
Åmsele-morden blev ett slags uppvaknande för David Lagercrantz. Han är kritisk till hur han själv och andra journalister fokuserade bevakningen på Åmsele-mördaren Juha:
”… med varje häftig bild vi publicerade på honom, med varje rubrik vi kallade honom Juha – med allt det kränkte vi Sten, Ewa och Fredrick. Vi tog liksom livet av dem en andra gång. Medan det finska paret fick karaktär och liv, reducerades familjen Nilsson till en kliché i media och det förvandlade morden till något suddigt och avlägset”, skriver han i boken.
– Visst är det mördaren som är intressant, men att fokusera bevakningen på honom skapar lätt en obalans. Mördaren blir tydlig medan offren förvandlas till schabloner och stereotypa karaktärer. Vi gjorde underhållning av alltihop.
Sällan diskuterades på ett intellektuellt plan vad man ville med kriminaljournalistiken. Fokus låg på nästa dags stora nyhet. Alla jobbade på som de alltid hade gjort på tidningen.
– Allt är så nischat. Vi skriver på ett visst sätt beroende på vilken avdelning vi jobbar på. Det sker en likriktning i nyhetsrapporteringen och få faller ur ramen.
David tycker att det är trist att vissa ämnen, som kriminaljournalistiken, fått dåligt anseende. Bra journalister intresserar sig sällan för lågstatusämnena. Det blir en ond spiral, det blir svårt att rekrytera duktiga krafter till rättsredaktionerna.
– Lojalitet och hängivenhet prioriteras. Unga reportrar utan eget språk och utan integritet får jobben.
David känner igen sig själv. Som ny kriminaljournalist lärde han sig snabbt vad som förväntades av honom.
– Jag fortsatte vara en duktig pojke, precis som i skolan. Någon som nästan alltid sa ja, som var till lags för att tillfredställa omgivningen. Jag var så duktig att jag till sist gick vilse.
David Lagercrantz berusades av framgången och av den uppmärksamhet hans artiklar fick. Att vara hyllad stjärnreporter på Expressen förvred huvudet på honom.
– Det sker något i huvudet på en. Till slut vet man inte vad man håller på med. I kvällstidningsmiljön slutar man att tänka större tankar.
Till sist tyckte han att han aldrig gjorde ett bra jobb. Det var en befrielse att våga säga upp sig.
– Under framgångsåren på Expressen trodde vi på fullt allvar att vi var Sveriges bästa journalister för att vi jobbade på Sveriges största tidning. Det var först när jag sagt upp mig som jag insåg hur lite jag kan och att jag stod kvar på ruta A.
Hans frilanstillvaro var inte helt lätt i början. Telefonsamtalen var många, men de redaktörer som ringde efterfrågade inte de levande, personliga texter som han ville skriva. När han sedan fick kontakt med de magasin han ville publicera sig i mötte han också människor som brydde sig om och ville diskutera hans texter.
Änglarna i Åmsele är inte bara en mörk och dyster skildring. Där finns också ljuset i form av en märklig historia om en takmålning av Leander Engström i byns kyrka. Och om en ännu märkligare kärlekshistoria mellan Engström och den hemlighetsfulla Greta.
Den historien hade inte David Lagercrantz kunnat berätta om han inte gjort sin smärtsamma resa tillbaka till Åmsele.
