DI: Röstutbildning för radio

Radioutbildningen på Dramatiska institutet är unik. Sedan starten har endast 150 elever tagit examen. Utbildningen är dyr. De flesta som gått radiolinjen är nöjda, även om många fått prestationsångest av utbildningens exklusivitet.

Aaaaarrrrggg. Magnus Arvidsson harklar sig och stöter fram några gutturala ljud för att trimma diafragman innan han börjar intervjun med Amanda Rydman, programledare för det nya samhällsprogrammet Front i P3.

– Bandet rullar, säger klasskompisen Mirja Gustavsson, som för tillfället jobbar som tekniker i kontrollrummet och ger tummen upp till Magnus Arvidsson att sätta igång.

– Varför vill du bli ordningsvakt? frågar Magnus Arvidsson.

– Jag inger respekt och kan hålla ordning, säger Amanda Rydman.

Eleverna på Dramatiska institutets radiolinje övar sig på att vara programledare och intervjua gäster i direktsändning. Lärare och tillika gäst i studion är Amanda Rydman. Tidigare år bjöd skolan in gäster till studion, men eftersom det var svårt att få tag i folk som har lust och tid att ställa upp agerar numera Amanda Rydman de intervjupersoner som eleverna vill ha i studion.

Magnus Arvidsson har valt att intervjua en dörrvakt på Café Opera som vill ha övervakningskameror på krogen. Amanda Rydman spelar rollen med övertygelse och snärjer in Magnus Arvidsson i ett hörn där det blir upp till honom att bevisa fakta.

Efter mötet med Amanda Rydman i radiostudion går Magnus Arvidsson ut i den långa korridoren utanför studion där det hänger inramade porträtt av tidigare elever som gått Dramatiska institutets radiolinje.

– Man får komplex av att titta på bilderna i korridoren och se vilka som har gått här, säger Magnus Arvidsson som går andra terminen på radiolinjen.

bryt

Det är få förunnat att ha gått radiolinjen på Dramatiska institutet, DI. Konkurrensen om de få platserna är stenhård. Sedan utbildningen startade för 30 år sedan har endast 150 elever gått den tvååriga linjen. Av de ungefär 200 som varje år söker tar skolan bara in fem elever.

Få elever gör utbildningen dyr. Det kostar ungefär 251 000 kronor per student och år att utbilda en elev vid DI (siffran gäller för samtliga linjer på skolan). På JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet, är summan 47 000 kronor per år och student.

Privilegiet att få gå på en så exklusiv utbildning gör att många elever drabbas av en lätt prestationsångest när de börjar: de känner att de måste bevisa att de är skolan värdig.

– Det första året var ganska jobbigt eftersom jag hade en fruktansvärd prestationsångest, säger Gunnar Bolin, som i dag jobbar på kulturredaktionen på P1. Många som kommer in på utbildningar, som tar in få elever, tänker säkert samma sak: vilket misstag att de just tog mig, när ska de avslöja mig, .

Även SVTs kulturreporter Eva Beckman kände av denna prestationsångest och minns tiden i skolan som lätt hysterisk. Eleverna ställde krav på sig själva att varje radioövning de gjorde skulle slå världen och lärarna med häpnad.

– Utbildningen kändes nog så krävande därför att så få blir antagna. Jag har aldrig haft så mycket prestationsångest som på DI, säger Eva Beckman.

Denna känsla att inte känna sig värdig skolan och rädslan att bli avslöjad som en bluff verkar finnas kvar. De fem elever som togs in i höstas medger att de krav de ställer på sig själva kan vara betungande, men på samma gång kan denna prestationsångest vara en drivkraft.

– Prestationsångesten jag hade i början har minskat. Jag tänker numera såhär att det var skolan som valde mig, de såg att jag hade potential. Men det skulle vara intressant att veta hur de tänkte när jag blev antagen, säger Lisa Bergström, som går andra terminen på DI. bryt

Eva Beckman och Gunnar Bolin kände det lite grann som en befrielse att lämna DI och komma till Sveriges Radio. När Gunnar Bolin började på kulturredaktionen fanns det fortfarande gott om pengar inom företaget och möjlighet att pröva på allt från revyer, dokumentärer till smala litteraturprogram där man alltid använde sig av skådespelare när minsta textbit skulle läsas upp.

– Kulturredaktionen på Sveriges Radio är fortfarande en tillåtande arbetsplats. Paradoxalt nog har jag alltid vågat experimentera mycket mer på SR än vad jag gjorde på DI, säger Gunnar Bolin.

Skolans exklusivitet har också gjort den lite anonym, inte lika känd som journalistutbildningarna på universitet och folkhögskolor. Maria Sveland kallar DI en medelklasskola.

– Jag som har en arbetarklassbakgrund hade inte en aning om att det fanns något som hette Dramatiska institutet som hade en tjusig och exklusiv utbildning som bara tog in fem elever per termin. Det är något som barn från medelklassen känner till. Enda utbildning jag kände till var journalisthögskolorna, säger Maria Sveland, som frilansar för samhällsredaktionen på P1.

Av en slump träffade Maria Sveland på en fest en person som gick på radiolinjen och som rekommenderade utbildningen.

bryt

DI försöker bredda rekryteringen och nå andra socialgrupper än de medelklassbarn som dominerat årskullarna sedan starten 1973. Ytterst få invandrare och kvinnor med arbetarbakgrund har gått utbildningen. En majoritet av dem som söker till radiolinjen är kvinnor från medelklassen. Att fler kvinnor söker till DI kan, enligt radiolinjens huvudlärare Bengt Bok, bero på att kvinnor är mer intresserade av berättande journalistik och att män föredrar nyhetsjournalistik.

– Vad som hänt på senare tid är att vi fått fler med invandrarbakgrund som söker och som har kommit in. Det är vi glada för. Men vi kvoterar inte elever efter etnisk bakgrund eller kön, säger Bengt Bok.

Juan Diego Spoerer var den första från ett utomeuropeiskt land som gick radiolinjen. Numera jobbar han som frilans från Chile, föräldrarnas ursprungsland. Efter honom har högst en handfull elever med invandrarbakgrund studerat på radiolinjen.

Özz Nûjen går sista terminen på radiolinjen och jobbar emellanåt på Morgonpasset i P3. Han kom i kontakt med DI genom att delta i en pjäs som DI-eleven Manuel Cubas satte upp på skolan. Han trodde aldrig att kan skulle komma in och säger att det kändes som en bonus att bli antagen. Även Özz Nûjen konstaterar lite resignerat att majoriteten av eleverna verkar komma från en gedigen medelklassbakgrund.

– Det är väl dom som känner till skolan och söker, säger Özz Nûjen.

Det som verkar genomsyra alla som gått eller går på DI är en fascination för radiomediet. Det är radions förmåga att berätta och levandegöra vår samtid som lockar. De fascineras av hur man via hörseln kan förmedla en känsla och få lyssnarna att lystra till.

– Jag har alltid varit intresserad av radio. Radion har ett sätt att berätta som fascinerar mig, en magi som gjorde att när jag var liten kunde lyssna på nästan vilket program som helst, säger Anton Karis, Studio Ett. Genom en annons i en tidning kom han i kontakt med DIs radiolinje.

Gunnar Bolin beskriver sig själv som en stor älskare av radiomediet. Han spelade in radioprogram på kassett som han fortfarande har kvar i en byrålåda, allt från Lyrikmagasinet till Eldorado. Eva Beckman sökte till Journalisthögskolan efter gymnasiet men kom inte in. Men eftersom det var radio hon var intresserad i första hand, inte skrivande journalistik, var målet inställt på DI.

– Det var en otroligt bra utbildning. Jag är enormt lycklig för att jag kom in. Det var början på allt för mig. För mig var DI en giltig och relevant utbildning för det jobb jag sedan fick, säger Eva Beckman, som även har gått på Poppius för att lära sig mer om det rent journalistiska hantverket.

Gunnar Bolin visste redan i mellanstadiet att han ville bli journalist. Även han sökte till Journalisthögskolan efter gymnasiet, men kom inte längre än reservplats nummer 990. Han slickade sina sår och började studera på universitetet. En dag ringde hans gamla svensklärare från gymnasiet, Märta Lundberg, och berättade att hennes dotter Stina hade kommit in på en rolig utbildning som hon trodde skulle passa honom. Efter två försök kom han in på DI.

bryt

Stina Lundberg är en av få som gått både Journalisthögskolan och DIs radiolinje.

– Journalisthögskolan är en utbildning som blandar teori om mediekunskap med praktiska övningar. DI är helt inriktad på det praktiska. Utbildningen är fokuserad på att man ska lära sig allt om radio. Det är bra att ha en yrkeskunskap bakom sig innan man börjar på DI eftersom radiolinjen är mer som en påbyggnadskurs, säger Stina Lundberg.

En av Stina Lundbergs lärare då hon gick på DI mellan åren 1979 till 1981 var Erik Fichtelius och en av klasskamraterna var hennes blivande man: Kjell Dabrowski.

Stina Lundberg beskriver utbildningen som en avancerad lekstuga. Det fanns obegränsade möjligheter att gör precis vad man ville och få hjälp av skickliga lärare.

Journalistutbildningarna går mycket ut på att forma eleverna till journalister, att lära dem bli bra kugghjul i en mediefabrik – om man ska vara lite oförskämd. På DI uppmuntras eleverna att experimentera och hitta sin egen personliga stil och sitt eget unika språk. På så vis liknar DIs radiolinjen på många sätt en konstskola.

– Det är en individuell utbildning, man drillas inte i grupp. Tvärtom gäller det att utveckla sina personliga intressen, ta fram det man har inom sig själv. Därför utvecklas eleverna olika. Vissa dras till samhällsjournalistik, andra mot det konstnärliga och vissa har sökt sig till underhållningsbranschen och blivit folkkära programledare som Mark Levengood och Anders Lundin, säger Peter Sandberg, programledare för Filosofiska rummet.

Radiolinjen letar i sin uttagning efter personligheter, elever som de tror kan bli bra berättare, som på ett fängslande sätt kan förmedla en människas historia. Ingen kommer in på betyg, antagningen bygger helt och hållet på prov och övningar. De som söker till radiolinjen måste skriva en historia om sig själv och en berättelse om en person som berört dem.

– Skolans viktigaste uppgift är att stärka elevernas personlighet och få dem att förstå att de kan bli duktiga berättare. För mig är radion nämligen ett berättande medium. Radiojournalistik borde vara en egen genre, säger Bengt Bok.

Bengt Bok vill att de som sysslar med radiojournalistik ska leta inom sig själva och hitta ett unikt sätt att bemöta ett ämne som gör att folk lystrar till. Bra berättare, enligt Bengt Bok, är en person som låter en historia filtreras genom en personlighet. Denna unika ton kan vara hur ett reportage dramaturgiskt läggs upp eller hur reportern bemöter människor: stillsamt eller framfusigt.

– Det personliga är inte att berätta om sig själv, utan en ton som gör att lyssnarna kan identifiera sig med ett reportage eller en dokumentär, säger Bengt Bok.

bryt

Mycket av utbildningen går ut på att träna sig i intervjuteknik. Eleverna övar sig att på olika sätt skapa förtroende så att personen de intervjuar vågar öppna sig och studera vad som händer med dem själva om de möter den de intervjuar flera gånger.

Radiolinjen har rykte om sig att vara en konstnärlig utbildning. Men detta, påpekar Bengt Bok, har inte med estetik att göra utan handlar snarare om ett sätt att tänka, att under en intervju frigöra sina tankar och ställa de oväntade frågorna som leder in intervjun i nya riktningar så att man kommer förbi schablonerna och de förutsägbara svaren.

– Journalistik är att ställa de rätta frågorna, inte att ge de rätta svaren, säger Bengt Bok.

På senare tid har den kanadensiske professorn i journalistik John Sawatsky och hans metod att ställa öppna frågor blivit populär inom nyhetsjournalistiken. Enligt Bengt Bok har man på radiolinjen arbetat med liknande metoder sedan lång tid tillbaka.

Men att överföra skolans tankar om intervjuns dynamiska kraft och att hitta sin inre berättande röst till en redaktion på SR, som är en vanlig karriärväg för dem som gått DI, kan ibland vara frustrerande.

– På en stressig nyhetsredaktion är det lätt att man glömmer bort vad man en gång lärde sig på DI. Att låta saker ta tid, gå tillbaka och intervjua igen är en lyx man inte har på Sveriges Radio. Det kan bli en krock då man kommer ut i verkligheten, säger Katarina Gunnarsson, som jobbar med reportage på Studio Ett.

De som gått på DI har ett gott anseende bland kolleger och chefer på SR. Det är framför allt i de program där man gör reportage som DI-eleverna är välkomna, som Tendens, Studio Ett och P1 Morgon. Redaktionerna vet att DI-eleverna är duktiga på form, att de gör lite personligare inslag, kommer närmare de människor de intervjuar som passar bra som en ingång till en debatt i studion. Dessutom kan DI-eleverna det journalistiska eftersom de i utbildningen lärt sig att bygga upp en berättelse dramaturgiskt.

Eftersom alla elever gör praktik på SR är kontakterna goda med företaget. SR vet vilka eleverna är och de flesta får vikariat på olika redaktioner.

När Josephine Uppman, som går andra terminen, gjorde ett längre reportage om personer med talsvårigheter hade hon den gamle eleven Peter Sandberg som handledare.

– Peter Sandberg gav mig nya vyer. Det är en bra inskolning eftersom man får chansen att jobba med duktiga människor som handledare. Det är en av skolans starkare sidor, att utbildningen ger bra kontakter, säger Josephine Uppman.

Ungefär en tredjedel av kulturredaktions 20 reportrar har gått på DI. Orsaken kan enligt Gunnar Bolin bero på att Kulturnytt permanentades som program 1986, samma år som han och kurskamraten Karsten Thurfjell gick ut skolan, och det nya programmet behövde kulturintresserade reportrar. Tidigare bestod kulturredaktionen mest av ämnesexperter som var mindre roade av att arbeta som nyhetsjournalister. Senare kom även DI-eleverna Marie Edström, Eva Beckman och Fredrik Wadström till kulturredaktionen. Samtliga hade ett brett journalistiskt intresse parat med kulturkunskap.

Vägen mellan DI och kulturredaktionen var ett tag så spikrak att det gick ett skämt att man sökte till DI för att komma in på SRs kulturredaktion.

Men på senare tid har flera av avgångseleverna sökt sig till P3. En av orsakerna kan vara att skolan ändrat på intagningsreglerna och plockar in yngre elever. Tidigare var den lägsta åldern 25 år, nu är den 23 år. Det sjunkande lyssnandet på P1 bland yngre kan också spela in och att intressen ändrats mot underhållning.

Det har däremot varit lite svårare för DI-elever att komma in på de rena nyhetsredaktionerna. Forna DI-elever tycker det är tråkigt att de med en egen ton, egna funderingar och udda vinklar har haft svårt att få jobb på exempelvis Ekot.

– Jag tror att vi skulle berika nyhetsredaktionerna med vårt sätt att tänka som inte är den traditionellt journalistiska, säger Maria Sveland.

Nyhetsredaktionernas ointresse kan bero på att de är tveksamma till det personliga tilltalet och angreppssättet som odlas på skolan.

– Det personliga har inte alltid så hög status inom nyhets- och samhällsjournalistiken, säger Marie Wennersten, initiativtagare och ledare för SR c, en av SRs sju digitala radiokanaler.

Men hon anser att utbildningen på DI i lika hög grad som journalistutbildningarna kan betraktas som en seriös utbildning där eleverna lär sig att ta ansvar och göra etiska överväganden kring sitt material.

– Det finns en journalistisk etik som handlar mer om att lyssna, gå tillbaka till sig själv och tänka efter vad man tycker är okej och moraliskt försvarbart, snarare än att luta sig mot programregler. Och eftersom man tränas i att säga jag, att vara ett subjekt på DI, övas man i att ta ett personligt ansvar för vad man spelar in och vad man sänder ut, säger Marie Wennersten.

Hon medger att det visserligen finns avigsidor, som att det kan bli egocentriskt, men fördelarna överväger.

– En röst som bottnar i dig själv blir också moralisk och utgör en motvikt till det som vi alla brottas med: ett medieklimat där allt ska gå snabbare. Där gäller det att stanna upp och känna efter.

bryt

Innan Amanda Rydman sätter sig in i rollen som en 28-årig äggdonator frågar hon Josephine Uppman vilken form av program hon deltar i. Josephine Uppman förklarar att det är en blandning av P3 och ett seriöst debattprogram i P1.

Det blir lite teknisk strul i början. Hörlurarna fungerar inte och ibland försvinner ljudet från högtalarna i kontrollrummet. Eftersom skolan ska flytta till nya lokaler som håller på att byggas hundra meter från Filmhuset, där DI nu är inhyst, satsas det inga pengar på att hålla utrustningen i trim.

Till slut kommer intervjun med äggdonatorn igång. Därefter spelar Amanda Rydman rollen som psykolog som skrivit en avhandling om äggdonation och avslutar med att agera projektledare.

Efteråt går Amanda Rydman och eleverna gemensamt igenom de inspelade intervjuerna.

– Det är det som är det bästa med denna utbildning, att det alltid är utvärdering efter varje övning, säger Lisa Bergström.

Pär Jansson

pj@journalisten.se

Fotnot 1: DI har från och med i år tagit bort radioteaterdelen i utbildningen och ersatt den med en kurs i TV-produktion. Arbetsmarknaden har blivit tuffare för dem som vill jobba med radio och därför har de kursansvariga breddat möjligheten för elever att få jobb efter utbildningen.

Fotnot 2: När studenterna börjar utbildningen på DIs radiolinje skriver de ett kontrakt med skolan där det står att de har den ideella upphovsrätten till de program de gör under utbildningen, men att skolan vid en eventuell försäljning tar hand om intäkterna. Skolan anser att den genom att tillhandahålla teknik lagt ner stora resurser i programmen.