DN får kritik Scoopet slog tillbaka
Dagens Nyheter hade scoopet: polisen hade gjort husrannsakan hos Jesús Alcalá, den moraliske debattören och ordföranden för Amnesty.Men scoopet blev en bumerang. Motiv och former för publiciteten kritiseras internt och i övriga medier.
Dagens Nyheter hade scoopet: polisen hade gjort husrannsakan hos Jesús Alcalá, den moraliske debattören och ordföranden för Amnesty.
Men scoopet blev en bumerang. Motiv och former för publiciteten kritiseras internt och i övriga medier.
DN skrev den 9 februari om att polisen hade gjort husrannsakan hos Jesús Alcalá, journalist och ordförande i svenska Amnesty. Statsåklagaren hade inlett förundersökning mot Alcalá för försök till grovt bedrägeri kopplat till ett biståndprojekt i Paraguay som han lett fram till nyligen.
DN ägnade nyheten löpsedel, puff på ettan och en hel insida. På sidan fanns en artikel om sakfrågan, en intervju där Alcalá får komma till tals och en personhistorik av Alcalá – av kritiker betecknad som en ”nekrolog” där Alcalás gärning framstod som avslutad.
DNs reporter Thomas Michélsen, som skrev artiklarna, var tidigare chef för DN Special, tidningens grävargrupp.
I september 1999 publicerade DNs kultursida en granskande artikel där Alcalá kritiserade hur medierna – däribland DN – hade beskrivit hur Sjöfartsverkets generaldirektör skulle ha mobbat en av sina medarbetare.
Michélsen bemötte som chef kritiken mot hans medarbetare på DN Special.
DN-kolleger och andra journalister är kritiska mot att han nu skriver om förundersökningen mot meningsmotståndaren Alcalá. De menar att det är fråga om ”jäv” eftersom Michélsen har motiv att försöka komma åt Alcalá.
Men DNs chefredaktör och ansvarige utgivare Joachim Berner anser att Michélsen mycket väl kunde sättas på jobbet.
– Jag kan inte finna något stöd för påståendet att han befunnit sig i någon jävssituation, säger Berner.
Thomas Michélsen själv anser sig ha utfört vanlig, enkel nyhetsjournalistik och han förnekar kategoriskt hämndmotiv.
Polemiken med Alcalá i september är inte mycket att bråka om i dag, anser han.
– Alcalá kritiserade mina medarbetare en gång när jag var chef. Jag svarade i en 30 centimeter lång replik. Det hade framstått som underligt om jag inte hade försvarat mina medarbetare.
Michélsen tycker inte heller att det var något konstigt med att publicera en personbeskrivning av Alcalá.
– Alla som läser kultursidan vet vem Alcalá är, men jag skriver för alla och då måste jag presentera honom.
Kulturjournalisten Eva Ekselius är en av dem som yttrat sig i den interna debatten.
– Jag ifrågasätter inte att DN publicerade nyheten, säger hon, utan proportionerna av publiceringen. Någon påstår att Alcalá gjort något, men det måste vara rimliga proportioner mellan å ena sidan publiciteten, å andra sidan allvaret och substansen i misstankarna.
Joachim Berner hade före publiceringen en stor diskussion med nyhetschef, nattredaktör och förstasidesredaktör.
– Vi diskuterade hur vi skulle ha gjort om det hade gällt en annan person än en egen medarbetare eller en ur den egna sfären. Vi kom fram till att det här var det rimliga utrymmet.
Eva Ekselius pekar på det problematiska i att skriva om någon som själv kritiserat andras klandervärda beteende.
– Tendensen är att journalister vill knuffa ner en sån person från piedestalen, säger hon.
Hon tror att Alcalá redan tillfogats skada även om han senare blir juridiskt friad.
– Man ska inte underskatta vilken fruktansvärd sak det är att bli utsatt för detta i medierna. Det får en fruktansvärd effekt i en persons liv.
Det kan finnas anledning, menar också Joachim Berner, för DN och andra medier att diskutera hur liknande journalistik ska bedrivas: om Mona Sahlin och hennes Toblerone, Marjasin och hans klippande och klistrande eller om Mats Hulths krogvanor.
Thomas Michélsen hade väntat sig starka reaktioner på nyheten, men inte reaktioner av den art som kommit: att man skulle gå på honom som person.
Det var inte självklart för honom att skriva artikeln.
– Det är i högsta grad naturligt att vara väldigt tveksam och känna yttersta obehag inför ett uppdrag av det här slaget. Men jag hade inte kunnat se mig själv i spegeln om jag hade vänt bort blicken när jag fick syn på en nyhet.
Thomas Michélsen säger att man i grund och botten kan återföra detta till något som hände år 480 före Kristus efter slaget vid Salamis.
– Budbäraren blev halshuggen.
