Drömmar och upphovsrätt

När det ena sparpaketet efter det andra presenteras på medieföretagen blir diskussioner om vidareutbildning och kompetensutveckling lätt åsidosatta. Men när tjänster dras in och de journalister som får ha jobben kvar ska producera mera blir det än viktigare att upprätthålla kunskapsnivån på redaktionerna. Kraven på journalisterna växer i takt med att omvärlden förändras.

Fredrik Bergman, som skrivit kåseriet om Drömmen som blev till en försörjning på Näst sista sidan är trött på journalistiken och grunnar över att tjäna sitt levebröd på något helt annat. Många som läser hans text kommer att känna igen sig.

Hur ska man kunna hålla drömmen vid liv när vardagens slit tar överhanden? När uppdragen hopar sig och det inte finns tid att sätta sig in i de ämnen som ska beskrivas.

Mediebranschen har, till skillnad från många andra kreativa branscher, varit dålig på att satsa resurser på medarbetarnas utbildning och utveckling. De senaste åren har diskussionerna om teknikinvesteringar dominerat. Nu när teknikboomen kulminerat är det hög tid att börja fundera på medarbetarnas utveckling i yrket.

Att satsa på kompetensutveckling behöver inte kosta stora pengar. Det projekt som drogs igång på Sveriges Radio Västerbotten i Umeå (Journalisten 34/96) visade att medarbetarna både var kostnadsmedvetna och idérika när det gällde att hitta billiga lösningar för att kunna förverkliga sina utbildningsplaner. Stationschefen Janne Paulsson är övertygad om att kunskap ger trygghet och att den medarbetare som känner sig trygg i sitt jobb också har mod att vara både kreativ och initiativrik.

Utbrända journalister gör inget bra jobb. Utbildning lönar sig alltid. Inte bara för att kunskapsnivån upprätthålls utan även för att det ger gladare personal. Men för att det ska bli mer än någon Fojo-kurs för några enstaka medarbetare behövs en ordentlig utbildningsplan och en öppen dialog om hur resurserna ska användas. Annars blir det lätt samma personer som år efter år utnyttjar möjligheterna att vidareutbilda sig.

Journalistklubbarna har också ett ansvar för att skaffa sig inflytande. De kan driva på för att få igång fungerande lokala utbildningsråd, något som borde finnas på varje arbetsplats, och genom att påverka företagen att avsätta pengar för kompetensutveckling och utbildningsvikarier i budgeten.

Får vi göra vad som helst för en bra grej? Så löd rubriken på första halvan av SJFs etikseminarium i måndags (se artikel på sidan 6). En stor del av debatten kom att handla om integritetsskyddet för filmade personer. Dold kamera eller direktfilmning av skadade och chockade människor på en akutmottagning — båda metoderna väcker etiska funderingar.

Men en lika viktig frågeställning är hur den redaktionella integriteten påverkas av intimt samarbete med en samhällsfunktion. Debatten har tidigare förts om TV3s program Efterlyst. Inom kort kommer kanalen att lansera ett nytt program, Akuten, som görs i nära samarbete med Huddinge sjukhus. Så nära att sjukhuset enligt avtalet har upphovsrätt till allt filmat material fram tills det sänds.

Målsättningen med programmet är att följa hela skeenden och skildra verkligheten på en akutmottagning. Men vad händer om något går snett? Om en patient anser sig felbehandlad, kan programmet skildra förloppet?

Makten över materialet ligger hos sjukhuset, som kan bestämma att komprometterande tagningar ska förstöras — eller begravas i interna utredningar. Risken är uppenbar att redaktionen frånhänder sig möjligheten att journalistiskt bedöma och använda sitt eget material.