En tredjedel av mediecheferna tjänar över en miljon

På Skolgatan 24 i Jönköping finns en av Sveriges mer lönsamma tidningar – Jönköpings-Posten. Här finns också några av landets sämst betalda journalister.

– Att tidningen ska ha låga löner var en tydlig policy under Stig Fredrikssons tid. Vi har inte märkt någon skillnad sedan han gick bort och dottern Lovisa Hamrin tog över, säger Marie Johansson-Flyckt som är ordförande i journalistklubben.

Efter 16 år på tidningen tjänar hon 24 300 kronor i månaden.

Lovisa Hamrin, styrelseordförande och ägare, tjänar 28 gånger så mycket (inkomst av tjänst och kapital).

Även om inkomstskillnaderna i Jönköping är extrema, finns det stora skillnader inom alla mediekoncerner enligt en kartläggning av 306 mediechefers inkomster som Journalisten har gjort.

Av de granskade cheferna hade 116 personer löner på över en miljon kronor under 2008.

Bonniers pensionerade koncernchef Bengt Braun, numera koncernens andre vice ordförande, var förmodligen den i mediebranschen som 2008 hade den absolut högsta taxerade förvärvsinkomsten – 13?152?100 kronor.

Det är mycket pengar, men inget mot vad Bonniers första vice ordförande Pontus Bonnier tjänade samma år: 34?730?806 kronor. Men då var 33?070?406 kronor överskott av kapital.

Andra mediechefer med mycket höga löner är till exempel Bonniers koncernchef Jonas Bonnier (7?605?900), Stampen-chefen Tomas Brunegård (9?637?300), Stampens vice ordförande Peter Hjörne (5?872?000) och TV4-chefen Jan Scherman (4?710 300).

Journalisten chefslista är en god illustration över lönegapet i mediebranschen. På de fyra avtalsområden som det just nu förhandlas om – dagspress, tidskrifter, public service och kommersiella etermedier – är genomsnittslönen för en journalist drygt 31?000 kronor i månaden.

Minimilönen varierar från 17 842 kronor till 21 223 kronor i månaden, beroende på vilket avtalsområde det gäller.

Flera av de högavlönade mediecheferna finns med i Medieföretagens förhandlingsdelegation i de nu pågående avtalsförhandlingarna. Det innebär att de har stor påverkan på de kommande årens löneutveckling för omkring 10 000 journalister.

Ännu fler är med och förhandlar om lönerna lokalt.

Löneskillnaderna mellan toppchefer och vanliga medarbetare tycks dock inte vara något tungt argument i förhandlingarna.

– Det är inte självklart att om koncernchefer fått en ökning på 20 procent så ska vi ha lika mycket. Så fungerar det inte. Koncernchefer, direktörer och vissa chefredaktörer utses av bolagsstyrelser som också fastställer lönen. Chefslönerna höjs kanske också mer sällan och innehåller ibland rörliga delar. Det är ett helt annat system än för vanliga medarbetare, säger Ragnar Forsén som är ombudsman på Journalistförbundet.

Att det inte finns något givet positivt samband mellan toppchefernas ersättningar eller företagens lönsamhet och de anställdas löner, är Jönköpings-Posten ett bra exempel på.

Hallpressen/Herenco – koncernen där JP ingår – är ett av branschens lönsammaste företag, samtidigt som tidningens journalister tillhör de sämst betalda i Sverige.

Å andra sidan har journalisterna haft en i det närmaste total anställningstrygghet. Fram till nu.

För ett tag sedan sades det för första gången upp personal från Jönköpings-Postens redaktion.

– Det är en signal om tuffare tider, säger Marie Johansson-Flyckt.

Dryga 15 mil från Jönköping, i GP-huset vid Göteborgs central, är det redan tuffare tider. Den tidigare generösa personalpolicyn med bland annat en trettonde månadslön, har sakta monterats ned.

Löneläget på tidningen är dock fortfarande relativt bra. Medellönen bland journalistklubbens medlemmar ligger på runt 37 000 kronor i månaden.

Samtidigt växer irritationen bland många av de anställda, inte minst efter att fyra höga chefer (VDn Lars Rundblom, chefredaktören Jonathan Falck, marknadsdirektören Richard Robbstål och ekonomichefen Jessica Weissglas) kan få bonus trots att tidningen under 2009 gick med förlust.

– Företagets hårdare linje mot personalen har gjort att medarbetarna blivit mindre generösa tillbaka. Nu är de mycket mera noga än tidigare med att till exempel skriva upp övertid och liknande, säger journalistklubbens ordförande Tomas B Lindahl.

Länge var Göteborgs-Posten och Stampen i stort sett samma sak. Men under senare åren har Stampen genom köp av regional- och lokaltidningar vuxit till att bli en av de absolut största tidningsägarna i landet.

GPs relativt höga löneläge har dock inte inneburit att lönerna skjutit i höjden på vare sig Hallands Nyheter, TTELA eller andra Stampentidningar.

Finns det en risk att GP-journalisterna i stället tappar i lön?

– Nej, det är inget vi är rädda för. Självklart jämför journalisterna på andra tidningar i Stampen sig med oss, medan vi jämför oss med Stockholmstidningarna. Samtidig är det viktigt att vi ökar det koncernfackliga samarbetet för att hålla koll åt varandra. Annars finns det ju en risk att arbetsgivaren säger att "det här avtalet har vi redan infört på några andra Stampentidningar och vi vill att alla ska ha samma avtal", säger Tomas B Lindahl.

Under 2009, då dagspressens annonsförsäljning rasade, muttrades det i en del tidningskoncerner om lönesänkningar som en väg att hålla siffrorna svarta.

Medieföretagens förhandlare har inte gått så långt, men talat om "nollbud".

Talet om dagspressens kris och förestående död är betydligt överdrivet, menar Karl Erik Gustafsson som är en av Sveriges främsta tidningsekonomer och professor emeritus vid Internationella handelshögskolan i Jönköping.

– Till skillnad mot tidigare kriser ingår nästan alla tidningar numera i en grupp. Det innebär att man kan fördela kostnaderna mellan sig på ett helt annat sätt än tidigare och genomföra besparingar inom till exempel tryck och distribution.

Enligt Karl Erik Gustafsson tjänar många dagspressföretag fortfarande pengar, om än mindre än tidigare.

– 2008 halverades dagspressens resultat jämfört med 2007. Vi vet ännu inte vad 2009 landar på, men räknar med en ny halvering. Det innebär en nettomarginal på ett par procent, mot tidigare 6 till 10 procent.

Vad händer när konjunkturen har vänt om ett par år?

– Då är man tillbaka på samma nivå som tidigare. Det finns en bra grund för fortsatt lönsamhet i tidningsrörelserna. Landsortspressen har unika egenskaper. Problemen finns framför allt hos storstadspressen.

Gota Media är ett exempel på en solid regional tidningskoncern som, med Karl Erik Gustafsson resonemang, snart lär vara tillbaka på samma vinstnivåer som för några år sedan.

– Gota går bra. Vi har inga röda siffror. Men så gör vi hela tiden vardagsbesparingar, säger Gunilla Sax som är tidningschef på Barometern i Kalmar.

Hon tror inte att lönerna inom Gotagruppen i någon större utsträckning påverkas av att tidningarna numera ingår en i en koncern.

Det är den lokala marknaden som avgör.

Är det därför som du har lägre lön än vad Jan Öjmertz på Borås Tidning och Ola Blomberg på Smålandsposten har?

– Jan är även styrelseordförande i Gota och har även varit vice VD. Det kan bero på det. Men egentligen är skillnaderna inget jag kan svara på. Det får du fråga Gotas VD och styrelse om.

Enligt Ola Gäverth, journalistklubbens ordförande på Sveriges Radio, är chefslönerna inom SR rimliga.

Men inte medarbetarnas löner.

– Glappet är för stort mellan cheferna och medarbetarna på det som vi kallar låglönekanalerna, bland annat SR Kristianstad och SR Blekinge. Det vill vi försöka ändra på.

Mikael Bergling & Fredrik Nejman

Fotnot 1: Inkomstuppgifterna avser taxeringsåret 2009, alltså inkomståret 2008. En del av inkomsterna kan komma från fler än ett jobb/uppdrag. Några av personerna hade andra arbeten 2008 än vad de har i dag. Några personer kan dessutom ha bytt jobb efter Journalistens pressläggning.

Fotnot 2: Vi har vid urvalet av vilka chefer som ska vara med i genomgången utgått från de största mediekoncernerna i Sverige samt de viktigaste/största tidningarna eller motsvarande.

Läs mer om chefslönerna och avtalsrörelsen samt alla inkomsttabellerna i pappersutgåvan av Journalisten eller i Journalistens e-tidning.