”Energifrågan är helt avgörande i klimatrapporteringen”
Klimatrapporteringen har blivit bättre och tar plats på fler och fler redaktioner, men det är långt ifrån tillräckligt. Det menar Sveriges Radios globala klimatkorrespondent Marie-Louise Kristola.
I måndags kom IPCCs senaste klimatrapport, och läget som beskrivs är fortsatt dystert. Att få klimatfrågorna i fokus när nyheterna domineras av Ukraina-kriget kan vara en utmaning. Men klimatkorrespondenten Marie-Louise Kristola tycker att det finns massor av vinklar där man kan få med båda frågorna.
– Jag har inte själv varit med och rapporterat om den senaste IPPC-rapporten eftersom jag är ute på reportage. Men det är så skönt nu för tiden att vi är en allt större grupp på Sveriges Radio som håller på med de här frågorna, till skillnad från hur det var när jag började med det här 2009. Nu finns det fyra personer på vetenskapsradions miljöprogram Klotet, och fyra på Ekot – en med fokus på kortare gräv och en som har inrikesfokus, en vetenskapskommentator och så jag på utrikesredaktionen. Då var det i stort sett bara vår redaktion, tre personer, som höll på med klimatfrågor. Jag ska inte säga att det är tillräckligt, men jag har ett perspektiv som gör att jag tycker att det har blivit bättre.
I Sveriges Radio genererade den senaste rapporten nyheter, livesändningar, Studio Ett-samtal och ett tema i Klotet, trots att kriget i Ukraina pågår och egentligen tar all uppmärksamhet.
– Rapporteringen fortsätter, men det är klart att den hamnar i skymundan. Den krisen som fortsätter att utvecklas i en långsam takt, det är klart att den får för lite uppmärksamhet hela tiden.
Hon är dock inte säker på att det är IPCC-rapporterna som är bäst att göra journalistik på.
– De är ju väldigt stora, det är ju flera tusen rapporter som ligger till grund för en rapport. Det är stora, tunga material och när det når oss som jobbar med klimatjournalistik är det oftast inte helt nytt, det är sammanställningar av den bästa forskningen som har gjorts sedan den förra rapporten kom. Mycket har vi rapporterat om löpande.
Hon menar att kunskapen i rapporterna är jätteviktig, kanske viktigast för journalister och för politiker och andra beslutsfattare, men inte alltid det bästa att göra den sortens journalistik som kan göra klimatfrågan begriplig för vanliga människor.
– Det finns andra saker. Det finns massor att göra på klimatområdet hela tiden. Det har det funnits under pandemin också.
Hon började som klimatkorrespondent i början av pandemin och meningen var att hon skulle ut i världen och göra reportage.
– Men jag fick sitta hemma första året i min källare. Det gick att rapportera ändå. Det första vi gjorde var till exempel ett jobb på hur nya smittor uppstår i naturen, hur det hänger ihop med skövling av naturen och att vi tränger ut vilda djur från deras naturliga habitat så att vi kommer närmare dem och därmed riskerar att smittas av nya virus. Och om hur permafrosten tinar på grund av global uppvärmning och hur forskare säger att där finns massor av sporer, bakterier och kanske virus som vi inte riktigt känner till som riskerar att komma upp och sprida nya smittor. Det finns massor av sådana tydliga exempel som har en aktuell koppling till vad som händer just nu i världen, även kriget i Ukraina, och en klimatkoppling.
Har ni haft samma publicitetsutrymme som det var tänkt eller har det krympt?
– Vi har haft samma, och vi har haft mer. Jag är Sveriges Radios första globala klimatkorrespondent och när jag blev en del av utrikesredaktionen så satsades det extra på just klimatbevakning precis när pandemin började. I och med att Klotet finns på Vetenskapsredaktionen så började också vetenskapsnyheterna innehålla mer klimat och miljönyheter.
De första veckorna under krigets utbrott upplevde hon att hon hamnade i ett sorts bakvatten.
– Jag rapporterade för Vetenskapsredaktionen, vi gjorde ett temaprogram om miljökonsekvenserna av kriget och naturligtvis om själva energifrågan som nu är jättehet. Det blev mer vetenskap än utrikes då.
Utrikesredaktionen sa till henne att hon kunde göra ”allt som har en koppling till klimat, energiomställning, energikrisen och Ukraina”.
– Först var jag i Frankrike för att jag skulle vara med och bevaka franska valet, om kärnkraften som är nästan den enda klimatrelaterade fråga som har fått plats inför det franska presidentvalet. Och eftersom vår korrespondent Lubna ElShanti som är placerad i Helsingfors nu är nere i Lviv och rapporterar så blev det så att jag åkte till Finland och har gjort reportage om konsekvenser kopplat till Ukraina-kriget och energifrågor i Finland.
Energifrågan är helt avgörande i klimatrapporteringen, enligt Marie-Louise Kristola.
– Jag gjorde ett jobb på en färja som sålt in sig som världens miljövänligaste färja som går mellan Umeå och Vasa. Den kan gå på olika bränslen – diesel, naturgas, biogas, eldrift – och nu har ju priset på naturgas blivit tio gånger högre. En direkt koppling. Nu kan den färjan inte köra på miljövänligare bränslen för då skulle de få lägga ner.
Hon menar att man får göra den typen av reportage och påminna om att det har med klimatomställningen att göra.
– Ekonomiekot har gjort jättemycket på de höjda bränslepriserna de senaste veckorna. När jag började var det nästan så att vi åt tårta om vi lyckades få in något klimatrelaterat i Ekonomiekot. Och nu är det hela tiden.
Hur ser du på framtiden, kommer klimatrapporteringen få den plats den behöver?
– Det behövs mer och det behövs att det ställs andra frågor. Det behövs mer granskande klimatrapportering. Men det är på gång. Ett gediget klimatgräv från Uppdrag granskning är ju nominerat till en guldspade. DN har en vass klimatredaktion som levererar både korta snabba nyheter och fördjupande artiklar. Det kommer att bli mer, det är jag övertygad om.
Men att klimatbevakningen skulle ha tillräckligt med plats som det är nu tycker hon inte.
– Det fortsätter ju att gå åt fel håll. Utsläppen fortsätter att öka fast vi vet att de skulle behöva vända neråt senast inom tre år, om vi ska ha någon chans att klara 1,5 gradersmålet.
Hon framhåller att det behövs ännu fler reportrar på alla redaktioner som kan frågorna, som lär sig mer och ställer tuffa frågor till politiker och beslutsfattare.
– Det räcker inte med små temanummer eller specialprogram. Det är ett komplext ämne, man måste tränga in i det. Jag tror det kommer. Men vi är inte där än.
