Erik Fichtelius om mediernas utbildningssatsningar: Dags lyfta fram reportrarna

Medieföretagen har under 90-talet ökat sin satsning på fortbildning. p(ingress). Men de borde tydligare markera i budgeten att de prioriterar utbildning, anser Erik Fichtelius i en rapport.

Han har på uppdrag av Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling följt upp en artikel av ekonomijournalisten Olle Rossander i tidningen Journalistik i juni 1990.

Enligt Rossander satsade då medieföretagen i snitt 2 000 kronor per anställd och år i internutbildning, vilket motsvarade runt en halv procent av företagens omsättning.

Andra så kallade kunskapsföretag investerade betydligt mer i utveckling av sin personal. Stora revisionsbyråer ansåg det exempelvis lönt att anslå runt tio procent av sin omsättning.

Olle Rossander såg en viktig förklaring till mediernas ljumma intresse för personalutveckling i att cheferna inom branschen själva saknade utbildning i chefskap. De förstod inte vad de flesta som fått någon ledarskapsutbildning redan visste: att personalvård är detsamma som kapitalvård.

Erik Fichtelius minns själv hur det var när han 1987 blev chef för Ekot.

— Den enda utbildning jag fick var i hur jag skulle sköta en almanacka.

Fichtelius utgick från hypotesen att medieföretagen än i dag använder mindre än en procent till vidareutbildning. Men det visade sig att verkligheten hade förändrats.

— Även om det är svårt att beräkna hur mycket företagen satsar på utbildning så vågar jag påstå att ser bättre ut i dag än det gjorde 1990.

Det har skett en påtaglig och positiv attitydförändring, har han upptäckt, främst vad gäller den tidigare så eftersatta utbildningen av arbetsledare.

Men som vanligt koncentrerar sig medierna på ett problem i taget, och då med besked. Nu, när chefsutbildning kommit i ropet, vill Erik Fichtelius i stället lyfta fram reportrarnas behov av fortbildning. Även de behöver få fylla på tankarna med nya kunskaper.

1990 pekade Olle Rossander på att medieföretagen föredrog att investera i utbildningar som gav snabba och enkelt avläsbara resultat. Sånt som på lång sikt skulle kunna öka förtroendet för mediernas innehåll hade lägre prioritet.

På liknande sätt varnar Erik Fichtelius nu i sin rapport för att den tekniska kompetensutvecklingen slentrianmässigt gynnas på den ämnesspecifika utbildningens bekostnad.

Han menar att det nu krävs mer och mer av ämneskunskap för att journalister och medier ska kunna hävda sig.

— I dag kan man inte vara ekonomijournalist utan att ha akademisk utbildning i ekonomi och man kan inte bli politisk journalist utan utbildning i statskunskap.

Han betonar också att det i och med Sveriges inträde i EU krävs nya kunskaper i såna ämnen som EU-konstitutionella frågor och språk.

Fichtelius ser inga enkla, entydiga förklaringar till att medieföretagen, trots en viss uppryckning, ännu är så pass obenägna att gå in för kunskapsutveckling. Men han kan tänka sig att det finns historiska orsaker till det.

— Fram till på 60-talet då Journalistinstitutet startade överfördes yrkeskunskap från äldre till yngre kolleger. Det var ett bra sätt att lära sig ett yrke där det som räknas är vad man presterar, inte vilka examina man har.

Men den traditionen skapade möjligen en skråkonservatism som gjorde att man reste ragg när en ny sorts journalister bankade på redaktionsdörrarna.

— På 70-talet blev det en krock när de akademiskt utbildade journalisterna kom ut på arbetsmarknaden. De äldre, självlärda journalisterna ville inte ha högskoleutbildade journalister. Det där är definitivt brutet nu.

Trots den attitydförändringen anser Fichtelius att det är angeläget att medieföretagens ledningar signalerar till personalen att man värderar utbildning och kunskap.

Det kan ske via den redovisade utbildningsbudgeten och därför, menar Erik Fichtelius, är det viktigt hur man där redovisar vad som satsas. Det ska framgå att utbildningen är prioriterad.

För att göra det lättare att jämföra utbildningssatsningar över tid och mellan företag bör man dessutom införa standardiserade sätt att beräkna de totala kostnaderna, anser Fichtelius. I dag varierar sätten att beräkna kostnaderna kraftigt.

Kostnader och kostnader förresten. All kompetensutveckling behöver inte vara dyr.

— 80 procent av kostnaderna är lön. Tiden är nyckeln. En bok kostar kanske 300 kronor. Men den kan ta tre dagar att läsa. Reportern som gör det kanske kostar 5 000 kronor.

Erik Fichtelius tolkar intresset för Pressinstitutets kurser, och den respons som Föreningen Grävande journalister har fått, som ett uttryck för behovet av fortbildning.

Han menar också att man bör pröva nya sätt att behålla kunskap inom redaktionerna, exempelvis genom att satsa på modellen med seniorreportrar.

Han slår ett slag för idén om ett trepartssamarbete mellan arbetsgivare, löntagare och stat, där varje part skjuter till pengar till ett kompetensutvecklingskonto.

— Jag är beredd att avstå från en del av min löneutveckling om pengarna kunde avdelas till ett utbildningskonto. Tänk om man efter fyra år hade 40 000 kronor på kontot och tillsammans med sin arbetsgivare kunde bestämma en yrkesrelevant utbildning som man fick gå. Vilken stimulans det skulle ge både till mig och till företaget.

Håkan Lindqvist