Ett riktigt hundår för Gerdin
Rättegångarna mot reportern som granskade NS Stockholm har tärt på Aftonbladet och dess chefsjycke Anders Gerdin. Han har fått försvara sig och Bladet mot angrepp från kolleger. Ibland har han framstått som arrogant, en beskrivning han inte gillar.– Jycken är uppkäftig, slåss för de svaga och går inte i ledband.
Rättegångarna mot reportern som granskade NS Stockholm har tärt på Aftonbladet och dess chefsjycke Anders Gerdin. Han har fått försvara sig och p(ingress). Bladet mot angrepp från kolleger. Ibland har han framstått som arrogant, en beskrivning han inte gillar.
– Jycken är uppkäftig, slåss för de svaga och går inte i ledband.
Anders Gerdin verkar uppriktigt sårad över att man ifrågasatt det goda uppsåtet med Aftonbladets artiklar om NS Stockholm.
– Vi har bra koll på vad som säljer och nazism gör det definitivt inte. Publiceringen av NS Stockholm-artik-larna var icke-kommersiell så det skrek om det.
Han hänvisar till att Aftonbladet under flera år har haft artiklar om nynazism, till exempel om organisationer som VAM. Nu hade en ny grupp, som arbetade på ett nytt sätt, dykt upp. Det var intressant att berätta om den.
– Visst, vi riskerade att gå gruppens ärende genom att ge den publicitet. Att man går andras ärenden är inget unikt. Det står vi inför varje dag då Göran Persson kallar till presskonferens, Volvo presenterar en ny bil eller Greenpeace gör en aktion. De vill påverka oss. Vi väger det ena intresset mot det andra.
I fallet med nazisterna var valet lätt. Allmänintresset och gruppens metoder gjorde det självklart för Aftonbladet att publicera.
Men, hävdar han, i Sverige blir grundregeln mer och mer den att inte publicera.
– Man ska inte intervjua människor i chock, räddnings- eller ambulanspersonal och inte polisen. Vi får ett icke-informationssamhälle. Folk fråntas sin egen röst.
Naturligtvis ska journalister vara observanta och varsamma, anser han. Men han tycker att man också måste kunna höra vad drabbade och närstående har att säga.– I Sverige anses sorg vara något skamligt och fult. Tårar får inte visas annat än på film eller när det är fråga om glädjetårar när någon vunnit på bingolotto. Äkta sorg och tårar är inte tillåtna. Men man ska inte smygplåta. Folk ska själva få välja om de vill vara med.
Den väletablerade medelklassen bestämmer vilka värderingar som ska råda, anser han.
– Det är såna som PO, tidningen Journalisten och fina professorer som är smakdomare, inte invandrade assyrier eller mamman i Norberg som hade mist två små pojkar i en sopcontainer-olycka. Hon visste precis vad hon gjorde när hon lät sig intervjuas i Aftonbladet. Vi bad henne vänta i sex timmar. Hon ville ändå tala med oss. Vi har fortfarande bra kontakt med henne.
Han säger sig inte förstå den aggressivitet Aftonbladet mötte från journalistkolleger under nazistaffären.
Och det förbryllar honom att kolleger ofta är kategoriska men motsägelsefulla i sina omdömen om kvälls-press i allmänhet.
– De flesta utanför kvällspressen snackar skit om oss trots att svenska medier rör sig åt vårt håll. Så gjorde TV4s Nyheterna från start och nu har även fina och pompösa Rapport gått åt det hållet. Det är samma tendens för morgontidningarna.
Så här ett år efteråt anser han fortfarande att det var rätt att publicera bilden som var tagen utanför Claes Cassels villa.
– Han är en offentlig person och det var av allmänintresse att NS Stockholm kunde ta sig ända fram till hans bostad.
Däremot är han tveksam till om det var rätt att publicera bilden från Alexandra Pascalidous bostad. Även om hon är känd från TV är hon trots allt en privatperson. Kunde han göra något ogjort skulle han välja bort den publiceringen.
– Vi borde ha haft mer än en reporter på fallet. Det blev större än det från början var tänkt. Dessutom hade vi att göra med labila, vilseledda personer som var dömda för brott. Så även av säkerhetsskäl hade det varit bättre med två. Det blev också så att ord stod mot ord. Då är man starkare när man är två.
Kanske tog Aftonbladet i för hårt direkt efter att reportern hade anhållits, medger han.
– Vi blev så oerhört kränkta av hur han behandlades. Han anhölls i sin frånvaro utan att få veta det. Han var aldrig försvunnen. Antingen var han hemma eller här på jobbet. Polisen vilseledde honom när den kallade honom till förhör. När han frivilligt gick dit visiterades han, anhölls och sattes naken i en cell.
Det har ifrågasatts hur helhjärtat du stödde reportern…
– Jag uttryckte mig olyckligt när åtalet kom. Fallet blev omtalat som Aftonbladet-målet och jag ville markera att det inte var tidningen som stod åtalad. Men jag har hela tiden stått bakom vår reporter.
På Aftonbladet har man insett att det kan vara svårt för en ung reporter att komma till en stor tidning där produktionsprocessen är hård. Därför har man nu skapat ett system med mentorer för unga nyanställda. De får handledning av erfarna reportrar som hjälper de nya genom att prata jobb och gå igenom texter.
Lyssnar man till Anders Gerdin är det lätt att tro att han gärna satte mentorer på större delen av journalistkåren.
– Aldrig hade jag trott att det skulle finnas så många dåligt pålästa report-rar i det här landet. De kunde inte grundstoryn. Även vi på Aftonbladet måste vara bättre pålästa. Det har med trovärdigheten att göra. Tidningens journalister måste uppfattas som seriösa och det som står i tidningen måste vara sant.
Han har funderat över svenska journalisters missunsamhet och avundsjuka.
– Det gäller oss alla. En kollega med en bra story får aldrig beröm. Antingen förtigs storyn eller så dödas den. Bristen på generositet kolleger emellan främjar på lång sikt inte god journalistik.
Vad tycker du om att själv ha varit nyhetsstoff?
– Jag kan dramaturgin och vet mekanismerna när drevet går. Man ville testa mig eftersom jag var ny som chefredaktör. Snabbt kom kravet på min avgång. Det är en oerhörd kraft i det samlade drevet. Naturligtvis var det en jobbig tid. Men jag har lärt mig mycket.
