Ett stort och farligt gap
Löneklyftan mellan journalisterna i rikets första stad och resten av landet ökar. Den senaste statistiken, som vi redovisar stort i veckans nummer, avslöjar ett genomsnittligt gap på 4 800 kronor i månaden mellan den tidningsanställde Stockholmsmurveln och kollegan på annan ort. Eller sisådär 60 000 kronor per år. För samma jobb. Och dessutom för journalister anslutna till samma fack. Räknar man dessutom med arbetsledarna blir skillnaden ännu större.
Löneklyftan mellan journalisterna i rikets första stad och resten av landet ökar. Den senaste statistiken, som vi redovisar stort i veckans nummer, avslöjar ett genomsnittligt gap på 4 800 kronor i månaden mellan den tidningsanställde Stockholmsmurveln och kollegan på annan ort. Eller sisådär 60 000 kronor per år. För samma jobb. Och dessutom för journalister anslutna till samma fack. Räknar man dessutom med arbetsledarna blir skillnaden ännu större.
Detta är ett problem. Inte minst för Svenska Journalistförbundet, som kan få svårt att hålla ihop ett kollektiv där skillnaderna mellan olika medlemsgrupper riskerar skapa motsättningar och splittring. Men det borde också vara ett memento för TU-företagen och andra snåla mediearbetsgivare ute i landet. Vackra ord om att medarbetarna är den viktigaste resursen, borde mer än hittills också märkas i lönekuvertet.
”Att kvalitet kostar är en god regel som den inte alltför
fattiga landsortspressens ledningar snarast borde damma av”
Pengar är fortfarande i stort sett det enda giltiga instrument vi har för att värdera till exempel arbetsinsatser. Detta har också de hårt konkurrerande medieföretagen i Storstockholm insett; vill man ha de goda pennorna, de briljanta bildjournalisterna eller snabba nyhetsjägarna, måste man också vara beredd att betala för dem. Att kvalitet kostar är en god regel som den inte alltför fattiga landsortspressens ledningar snarast borde damma av. Annars lär man få finna sig i att förbli farmarlag till storklubbarna i Stockholm. För SJFs räkning är alltså hotet ett annat. En lönesplittrad kår är ett svagt kollektiv, och i tider med antifacklig snålblåst kan just inkomstgapet bli det som avgör frågan om medlemskap eller inte.
Därför måste SJFs ledning ta oron kring lönespridningen på fullaste allvar. Ett journalistförbund med lägre anslutningsgrad blir utan tvekan svagare, och det gynnar bara arbetsgivarparten.
För övrigt berättar jag gärna att samtliga läsare nu får Journalisten redan på torsdagar. Den första april tog nämligen Posten åter över distributionen av hela upplagan, efter drygt ett år med CityMail som leverantör i storstäderna. Förhoppningsvis ska denna snabbare service glädja de läsare som tidigare fått vänta till fredag och ibland måndag innan Journalisten landat i brevlådan.
