Eva mer hjälte än Johan
Aktuellts redaktör Eva Landahl är min journalistiska hjälte den här veckan. Fast egentligen blev hon det redan i januari, när hon trotsade SVT-chefernas förbud och sände sin intervju med en påhoppad och dementerande Ingvar Carlsson. Och därmed riskerade såväl karriär som jobb.
Aktuellts redaktör Eva Landahl är min journalistiska hjälte den här veckan. Fast egentligen blev hon det redan i januari, när hon trotsade SVT-chefernas förbud och sände sin intervju med en påhoppad och dementerande Ingvar Carlsson. Och därmed riskerade såväl karriär som jobb. Saken gäller alltså den omtalade Borg-dokumentären av Folke Rydén, där skattefria miljoner kopplas samman med den socialdemokratiska regeringen och dåvarande framtidsministern Ingvar Carlsson. En intressant och dramaturgiskt väl berättad historia som så här i efterhand dock mest visat på journalistiska pinsamheter. Inte bara av dokumentärmakare Rydén själv utan också av de journalistiskt uppenbart svaga cheferna Axelsson och Fredriksson vid SVTs nyhetsprogram. Chefer som i dag helt säkert är glada över att åtminstone en av medarbetarna vågade trotsa deras publiceringsförbud. Frågan är bara varför Eva Landahl tycks vara så ensam? Varför tiger till exempel hela Rapports redaktion om sin egen undfallenhet? Varför vågar ingen gå ut och säga “vi var fega”? För det är så det känns. Och det är i sådana lägen de som just nu aktualiserat pinsamheterna, Johan Ehrenberg och hans kolleger på ETC, får vatten på sin kvarn. Mediekritikern Ehrenberg, går alltså i det färska numret av ETC till ovanligt hänsynslös attack mot “Sveriges mest föraktade yrkeskår”. Svensk journalistik är inget annat än “ett sorgligt spektakel” där “lögner, vinklingarna, sensationalism och såpoperi” blandas till en kommersiell soppa, tillverkad av köpta och förljugna aktörer i medieindustrin. På närmare 150 sidor kläs så gott som samtliga dessa medieaktörer av. Såväl ägare, utgivare, redaktörer som reportrar på så gott som samtliga medier strimlas och slängs till korparna (om dom nu vill ha oss?). Journalisten föräras också en sida och beskrivs som en “tidning där man kan be om ursäkt för sitt hantverk i vetskap om att ingen läsare någonsin får reda på de övergrepp, lögner och dragningar man gjort”. Vad han nu menar med det?
Till och med Pressens Opinionsnämnd PON mejas ner i kulregnet. Hela systemet med självsanering beskrivs “som om ekonomiska brottslingar skulle avgöra och döma andra ekonomiska brottslingars agerande”. Efter sådana salvor finns det inte mycket mer att orda om. Man blir bara stum. Men nu ska jag ändå säga detta: Jag tycker att Johan Ehrenberg tar i för hårt. Och jag tror dessutom att han missar målet, som jag förmodar är en mer självständig och maktkritisk journalistik. Vilket är synd. För vi behöver utan tvekan en tuffare granskning av mediebranschen och journalistiken. Inte minst i mediernas egna kanaler. Vi behöver såna som Johan Ehrenberg och de andra på ETC, liksom tidningar som Journalisten där den mediekritiska debatten kan föras. Men vi behöver också fler Eva Landahlar! Fler aktiva journalister som sätter läsare, lyssnare och tittare före ägare och arbetsledning. Kort sagt: Vi behöver journalister som är medvetna nog och tillräckligt modiga för att sätta journalistiken före lojaliteten uppåt. Men som också är intelligenta nog att förstå hur en konstruktiv debatt bör föras.
