Expressens Kassem Hamadé kidnappades i Libyen: ”De lyckades inte knäcka mig”

I Expressen har Kassem Hamadé berättat historien om vad som hände under de fem dygnen i fångenskap. Kassem Hamadé skulle slutföra en dokumentärfilm om den libanesiske imamen Musa al-Sadr som försvann i Libyen i augusti 1978 när han greps. Nu är han tillbaka på jobbet och befinner sig i Beirut för Expressens räkning när Journalisten får prata med honom.

Hur mår du nu?
– Jag mår bra. Det här hände tredje veckan i mars, så nu har det gått en tid. Jag har processat det tillsammans med uppdragsgivaren och arbetsgivaren. BBC och Expressen. De har hanterat det väldigt snyggt, väldigt professionellt. Vi har fått all hjälp vi behövde, det som krävdes. Så jag mår bra. Jag var mer orolig för mina kollegor i teamet. Jag har mått bra hela tiden egentligen, det har inte varit några problem med mig.

Vad var det som gjorde att du oroade dig mer för dina kollegor?
– Jag vill inte gå in på det, de vill inte prata om det.

Annons

Kassem Hamadé säger att händelsen självklart har påverkat honom.

– Man är ju inte stålmannen. Jag har behövt tiden som gått för att göra praktiska saker och processa själva händelsen känslomässigt, och värdera det som har hänt, yrkesrollen, och även processa texten som jag skrivit.

Han berättar att han kände sig väldigt lurad av myndigheterna.

– Det var en fälla. Hade vi räknat med att de skulle lura oss på det sättet så hade vi kunnat arbeta undercover, det har jag gjort vid flera tillfällen. De är inte smartare än vi. I det här fallet skulle vi verkligen inte göra något högriskuppdrag, utan vi spelade med öppna kort. De visste varför vi var där. Vi skulle vara där under fem dagar, arbeta två-tre dagar och sedan åka tillbaka.

Vad tror du det var de kände sig så hotade av med er närvaro?
– Man agerar inte på det här desperata sättet och kidnappar journalister om man inte känner sig hotad. Vi håller fortfarande på och analyserar det. De har inte berättat varför de kidnappade oss. Jag är övertygad om att de kom fram till insikten om att vi var på väg att lösa en av Mellanösterns största gåtor. Då agerar de desperat och kidnappar oss i hopp om att antingen se till att vi blir kvar i fängelset flera år framåt, fabricerar bevis om att vi var spioner, eller bli av med oss på ett eller annat sätt.

Vad har du gjort tiden efter att du kom hem?
– Jag har fått träffa psykolog, experter, och jag har processat texten. Texten i Expressen är en förkortad version av den ursprungliga texten. Arbetet med texten tog lång tid. Sedan har vi haft flera möten med teamet, diskuterat med BBC om vad som hänt, se vad vi gjort som var mindre bra, och vad man bör göra bättre framöver.

Var själva skrivandet en hjälp i processen?
– Jag har själv tidigare bevakat kidnappningsfall, i Etiopien när Martin Schibbye och Johan Persson kidnappades, och även i Syrien när två kollegor kidnappades (Niclas Hammarström och Magnus Falkehed red.anm), och det är olika från person till person hur man reagerar. Nu märker jag att det har hjälpt mig.

En viktig sak för honom med texten har varit att få fram att en journalist ska berätta för folk vad som händer och att berätta vilka risker journalister tar.

– Att det vi levererar till folk är inte bara gratis information utan att det kan kosta oss livet att granska en diktator eller en myndighet. Det är oerhört viktigt att befolkningen, vår publik, känner till de här farorna. Det har varit principiellt viktigt för mig att dela med mig av historien. Det är den ena delen. Sen har det hjälpt mig, om man ser det som någon form av terapi, att få ner känslorna och tankarna på papper, att göra det till ord. Det känns bra nu efteråt.

Har ditt sätt att arbeta förändrats, tänker du på ett annat sätt nu när du jobbar?
– Nu har jag varit på randen till det mest farliga, och det gör att man blir mycket tryggare och starkare, åtminstone i mitt fall. Jag blev inte svagare. Jag kände mig väldigt stark i rollen, med starkt psyke. Det är klart att man också börjar uppskatta livet på ett annat sätt som alla säger som har varit med om liknande saker.

– Många har frågat mig om jag hatar dem som höll mig fången. Men jag känner inget hat mot de som gjort det här. Den rimliga förklaringen till det är att de ville knäcka mig, de var ute efter mig personligen, det var jag som grävde upp historien, och när de inte lyckas med det, då har du segrat. När du känner att segervinden blåser åt ditt håll då känner du inget hat.