Falsk bild i medierna
Den inledande rapporteringen kring allvarliga brott innehåller ofta en del fel. Så var det inte minst i fallet med styckmordet 1984.
Den inledande rapporteringen kring allvarliga brott innehåller ofta en del fel. Så var det inte minst i fallet med styckmordet 1984. Det visar vetenskapsjournalisten Per Lindeberg i sin nyutkomna bok Döden är en man.
1984 greps den så kallade obducenten, misstänkt för mordet på den prostituerade Catrine da Costa. De följande dagarna kom pressen med en rad uppgifter som Per Lindeberg hävdar var osanna.
Här är en del av rapporteringen plus Lindebergs kommentarer.
GT: Obducenten hade skuggats av polisen i månader. Han var en av Catrines stadiga kunder.
– Polisens bevakning hade varit högst sporadisk. Det fanns inga som helst belägg för att han träffat Catrine, säger Per Lindeberg som gått igenom den sekretessbelagda delen av polisutredningen.
Expressen: Polisen vet att obducenten har varit våldsam mot prostituerade. Han har tagit stryptag på en prostituerad och hotat henne med kniv.
– Ett rent påhitt.
Expressen: Kvällen före gripandet var obducenten på Malmskillnadsgatan.
– Den kvällen var han på bio med sin sambo.
Expressen: Obducenten skrev en vetenskaplig artikel om självmord genom hängning för tidningen Svensk Polis. Obducentens fru hittades hängd i samma veva som han skrev artikeln. Obducenten anklagades senare för att ha mördat sin hustru. När han lämnade in sin artikel hade han skämtat om hustruns hängning.
– Nej, han skämtade inte om detta, uppger Jan-Erik Israelsson på Svensk Polis.
Per Lindeberg menar att i första hand Expressens reporter Leif Brännström skapade en monsterbild av obducenten som byggde på osanna uppgifter. Dessa uppgifter återgavs sedan okritiskt av flera redaktioner.
– Mediernas demonisering av obducenten bidrog i hög grad till att han ställdes inför rätta och fick sitt liv förstört, hävdar Lindeberg.
Leif Brännström, i dag nyhetschef på Expressen, säger att det kan ha funnits enstaka uppgifter som senare visat sig vara fel.
– Så här elva år efteråt är det svårt att minnas men i stora drag tycker jag att det vi skrev var riktigt.
Till skillnad från flera andra tidningar berättade aldrig Expressen namnet på obducentens arbetsplats.
”Anledningen var helt enkelt att detta skenbara hänsynstagande till den anhållne läkaren gav Expressen möjlighet att förmedla den här skrämmande beskrivningen av en psykiskt avvikande våldsman utan att i efterhand kunna anklagas för att ha pekat ut en identifierbar person”, skriver Per Lindeberg.
Vid allvarliga brott florerar ofta en mängd rykten, journalisterna arbetar under tidspress och är beroende av poliskällor. Går det egentligen att klandra journalister för att det blir fel ibland?
– Man behöver inte alls vidarebefordra okontrollerade uppgifter, svarar Per Lindeberg. Det visar exempelvis Svenska Dagbladets rapportering som var av fullt acceptabel kvalitet.
– Bilden av obducenten skapade Expressen för att sälja lösnummer. Det vissa poliser tog för sanning tog exempelvis Brännström för sanning. Men så ska en seriös journalist inte arbeta.
Leif Brännström:
– Visst finns det en fara i att det kan bli ensidigt i början av en polisutredning. Ett problem är att försvararna kommer in senare och det är ibland svåra att få uppgifter från dem.
Han håller inte med om att Expressen drog på för mycket.
– Det var en extrem historia där en av polisens främsta experter var misstänkt för ett allvarligt brott.
