Förebilden Farum
Obalansen i resurser mellan tidningar och det tidningarna skall bevaka är i det närmaste total.
Om ni befinner er i Malmö i morgon kväll, den 21 augusti, kan det vara värt att ta sig till Rönneholmsgården, där Föreningen grävande journalister arrangerar en temakväll om tidningen BTs avslöjande av skandalen i danska Farum, där borgmästaren Peter Brixtoftes strävan att bygga en ”mönsterkommun” gick fullständigt överstyr.
”Brixtofte svinar med skattebetalarnas pengar: Drack för 150 000 på ett dygn”, löd den första löpsedeln i februari. Ett scoop som var början till slutet för Brixtoftes karriär i såväl Farum som på riksnivå, i Venstre.
bryt
Det är en fantastisk historia. Kanske inte avslöjandet i sig, som väl i och för sig innehöll stora delar av skickligt grävande, men som också till stor del byggde på läckor från Brixtoftes politiska motståndare. Åtminstone om man ska lita på de två utmärkta böcker i ämnet som kom i juni: Politiken-reportern Henrik Madsens Bogen om Peter (Politikens forlag) och journalistikstudenterna Tórun Ellingsgaard och Jaku-Lina Elbol Nielsens Brixtofte – spillet om magten (Aschehoug).
Det märkvärdiga är istället något annat: att det tog så lång tid innan medierna avslöjade att det fantastiska Farum – där kommunen byggde idrottsarenor i världsklass, gav skolbarnen varsin egen dator och skickade pensionärerna på gratis charterresa – i själva verket var en budgetbubbla uppblåst med olagliga kommunala lån och ett galopperande underskott. Samt en kommun där den dynamiske Brixtofte styrde med machiavellisk järnhand och sparkade och hotade meningsmotståndare och ignorerade allt vad demokratiska beslutsprocesser heter.
bryt
Bubblan höll i nära 15 år, innan den sprack. Så sent som 2000 utsågs Brixtofte – för andra gången – till årets politiker i Danmark. Och – med några få undantag – förblev han mediernas älskling in i det sista. Innan drevet släpptes loss på honom, med skoningslös kraft.
Det Farum-historien visar är egentligen samma sak som World Com- och Enron-skandalerna i USA: hur sällan det är medierna lyckas riva ner framgångsfasader, hur bräckliga de än är. Något som knappast underlättas av att resurserna för grävande och en kontinuerlig nyhetsbevakning blir allt mer knappa inom de flesta medier.
Mats Svegfors, tidigare chefredaktör på Svenska Dagbladet, konstaterade följande i en krönika i Göteborgs-Posten i början av sommaren:
”I min roll som landshövding i Västerås lever jag numera i den värld som tidningarna och andra medier är satta att bevaka. Och det stora problemet är sannerligen inte att man alltid har journalister hängande i hasorna som synar vad man hittar på. Tvärtom, obalansen i resurser mellan tidningar och det tidningarna skall bevaka är i det närmaste total. Medierna är chanslösa i resursmätningen mot den offentliga och privata makt som de skall granska.”
bryt
I Farum doldes sanningen bakom ett myller av falsk information och informella uppgörelser mellan skål och vägg. Någon som kan garantera att något liknande inte pågår runt om oss i Sverige i dag?
chefredaktör
bryt
P.S. I en ledare dagen efter Presstödsnämndens rapport om dagspressföretagens för tillfället något sargade ekonomi kopplade Dagens Industri ihop den med kravet på reklamskattens avskaffande. ”Ta bort reklamskatten, annars dör tidningar”, skrev DI. Sammankopplingen känns något märklig. Reklamskatten ska bort därför att det är en ologisk konstruktion som snedvrider mediekonkurrensen. Det har inget med konjunkturen att göra.
Enda sambandet är möjligen det här: det kan vara lättare för regeringen att föreslå ett avskaffande nu när annonsvolymen är låg och skattebortfallet blir mindre…
