Först Stora Journalistpriset……men sen då?

De har fått den mest ansedda utmärkelsen i Mediesverige – Stora Journalistpriset. Dessutom hör de till de få från landsortspressen som fått priset. Men denna, den finaste av utmärkelser är ingen automatisk väg till framgång. Britt-Marie Citron, Karin Södergren och Ulrika Lång berättar.

Den som går igenom listan över dem som förärats Stora Journalistpriset hittar inte många landsortsjournalister som fått utmärkelsen.

Räknar man bort vinnare från tidningar i Stockholm är det bara elva journalister som fått priset i dagspressklassen under 32 år. Tar man även bort även vinnare från Göteborg och Malmö blir det sju journalister kvar.

En av dem är Britt-Marie Citron som tilldelades priset 1996 efter att ha avslöjat det kommunala fifflet inom Motala kommun. Ett avslöjande som fick landets kommunreportrar att börja gräva djupare i kommunernas diarier.

Nu, två år senare, träffar jag henne på tidningen Arbetarskydd i Stockholm där hon vikarierar fram till nyår.

På omvägar har jag hört att hon haft svårt att få jobb i hemtrakten och att hon gått arbetslös i perioder. Jag vill veta om det är sant.

På Arbetarskydd pågår ett möte på redaktionen så vi stänger in oss i ett litet trist konferensrum, fullt av brandgula pärmar längs väggarna.

Britt-Marie Citron berättar att hon alltid trott att Stora Journalistpriset var till för reporterstjärnorna i storstäderna, inte för okända journalister på landsorten. Därför kändes det främmande när hon fick veta att hon fått priset.

– Höjdpunkten för mig var framför allt när vi publicerade vårt avslöjande efter sex veckors grävjobb. Det var mitt stora journalistpris. Det som verkligen räknas.

Hon tycker inte att Stora Journalistpriset fungerat som något ”Sesam öppna dig” för henne. Istället tror hon att det bidragit till att hon utestängts från den journalistik hon brinner för. För henne är kommunaljournalistiken ”public journalism” i dess bästa bemärkelse. Det är det som berör folk och det som påverkar deras liv.

Hon sörjer mycket att hon inte får arbeta som kommunreporter i Östergötland. Familjen finns i Linköping, så hon kan inte flytta runt i landet hur mycket som helst.

Hon har haft ett sommarvikariat på Norrköpings Tidningar men när en tjänst blev ledig fick hon veta att det stod mellan henne och fyra andra. Det tog hon som en tydlig signal att hon inte skulle få jobbet så hon sökte det aldrig.

Hon har också erbjudit sig att hoppa in och vikariera på Östgöta Correspondenten om det skulle behövas folk. När hon sökte ett jobb som samhällsreporter på Corren blev hon aldrig kallad till anställningsintervju. Hon fick ett brev med ”tack för visat intresse”. Det ser hon också som en markering.

Det är naturligtvis inte Stora Journalistpriset i sig som gjort att Britt-Marie har svårt att få några jobb hemmavid. Hon kan inte säkert veta vad det beror på. Men hon har funderat mycket och har sina teorier.

– Man vill inte ha den här typen av grävande journalistik på landsortstidningar. Det blir för besvärligt och för mycket bråk. Redaktionsledningen är ofta alltför nära etablissemanget. Att klä av politikerna för mycket anses inte riktigt anständigt.

Hon tror också att det beror på att hon är en medelålders kvinna, känd för att gå på och inte vika undan. Hon är ett hot, inte minst för yngre, manliga chefer. De anställer hellre yngre journalister som kan formas och styras och som inte ifrågasätter för mycket.

Sedan hon sade upp sig från Motala Tidning har hon hankat sig fram, mycket med hjälp av gamla kompisar. Hon hade en vän som blev chef på Tranås Tidning så där fick hon ett vikariat. På Arbetarskydd jobbar en gammal klasskamrat från journalisthögskolan. Det är också goda vänner som hjälpt till att finansiera den bok om Motalaskandalen som hon arbetat med under våren och sommaren. Boken kommer ut på Norstedts förlag i vår.

Vi återvänder till Motala tiden efter avslöjandet. Där vändes allt upp och ner på tidningen. Brev, chokladaskar och blommor fyllde Britt-Maries rum på redaktionen. Hon fick till och med en hundralapp i ett brev från en äldre, anonym dam. Den har hon sparat.

Christina Jutterström ringde från Expressen och erbjöd henne jobb. Britt-Marie tog chansen. Visserligen hade hon, efter JH-praktiken på GT i Göteborg, svurit på att aldrig mer jobba på en kvällstidning. För säkerhets skull begärde hon tjänstledigt från Motala Tidning innan hon begav sig till Stockholm.

Hon stod ut i sex månader. Det var en vidrig tid, tycker hon. Det var strax innan Christina Jutterström slutade och det rådde kaos på tidningen.

– Ändå var jag beredd på hur det skulle bli. Det som är viktigt på en kvällstidningsredaktion är unga män med armbågar. Det är så karriärinriktat och för mig är karriär ointressant. Jag vill att det ska vara en kollektivt arbete att göra tidning, inte att reportrar ska konkurrera med varandra.

Att vara politisk reporter på Expressen var också en helt annan sak än att vara kommunreporter på Motala Tidning. Britt-Marie hade inte de rätta kontakterna och hon tycker inte att Expressen gav henne det stöd hon behövde för att komma in i jobbet.

När hon återvänt till Motala Tidning kände hon allas förväntningar på sig. Folk ringde från hela landet och Motalaborna såg henne som deras journalist som skulle hjälpa dem med allehanda problem.

Eftersom hon har svårt att avfärda människor lade hon ner mycket jobb på att undersöka tips som hon tidigt visste skulle spricka. Hon ville leva upp till den bild många Motalabor hade av henne och försökte gå alla till mötes. Till slut jobbade hon så mycket att hon höll på att bränna ut sig. Hon sade upp sig efter sex månader.

– Någonstans hade jag förhoppningen att få jobba på en större tidning med bättre resurser. På Motala Tidning fick jag sköta min vanliga bevakning på dagtid och gräva på fritiden. Det höll inte i längden.

Nu är det inte så att hon skulle vilja lämna tillbaka Stora Journalistpriset och ha allt ogjort, om någon trodde det.

– Jag har utvecklats enormt. Jag har fått göra sånt som jag aldrig skulle fått göra annars. Skriva krönikor och hålla föreläsningar till exempel. Det är kul.

För prispengarna kunde hon bjuda sin mamma på en resa till Egypten, köpa nya ryggsäckar åt sina tre döttrar och resa ut på båtluff i Grekland med hela familjen.

Hon trivs bra på Arbetarskydd. Som före detta svetsare tycker hon att arbetsmiljöfrågorna är viktiga.

– Det är en väldig skillnad mot att jobba på dagstidning. Nu hinner jag ringa de där extra kollsamtalet innan publicering.

Men snart är vikariatet slut. Efter nyår är hon tillbaka i Linköping. Då ska hon försöka sig på att frilansa.

År 1989 fick Karin Södergren och Ulrika Lång på Länstidningen i Södertälje Stora Journalistpriset för en serie om invandrare. Karin och Ulrika var de första tjejerna på en landsortstidning som fick priset.

I dag är Karin samhällsreporter på ICA-Kuriren. Hon minns att det kändes som ett bombnedslag när hon fick veta att de fått priset. Hon var helt oförberedd.

– Jag hade bara jobbat som journalist i tre år. Det kändes konstigt att få Stora Journalistpriset. Det var kluvna känslor. Jag drabbades av prestationsångest samtidigt som självförtroendet stärktes.

Kan jag någonsin göra något bra mer? Vad ska jag göra nu? var frågor som rörde sig i hennes huvud.

Karin fick varken löneförhöjning eller några erbjudanden om jobb från andra tidningar efter utmärkelsen. Hon blev kvar på Länstidningen i tre år innan hon började frilansa. Då hade hon viss nytta av att ha fått priset. Inte för att hon skröt med det när hon skulle sälja in sina jobb, men det fanns de som kom ihåg.

1994 började hon på ICA-Kuriren.

– Jag har ett jättebra jobb i dag. Det är fritt och jag får både tid och resurser att göra det jag tycker är roligt. Någon gång har jag funderat över om jag hade fått jobbet om jag inte vunnit Stora Journalistpriset. Fast jag tror inte att det är så många här som vet om att jag fått det. Det är inget jag brukar framhäva.

För en del av de pengar hon fick reste hon till England och gick på språkkurs.

Ulrika Lång slutade på Länstidningen året efter det att hon och Karin fått priset. Hon frilansade i fem år och var bland annat biträdande redaktör för LOs ungdomstidning Union och redaktör för RFSLs tidskrift Oberoende och Identitet, en tidskrift som gavs ut på uppdrag av Folkhälsoinstitutet.

– Jag hade så många egna idéer som jag ville genomföra så det var naturligt att börja frilansa.

Vid sidan av läste hon statsvetenskap och ulandskunskap på kvällstid. Hon har jobbat på UDs pressbyrå och gjort ett par konsultjobb åt SIDA i Tanzania. Under ett år läste hon på heltid in magisterkursen i statsvetenskap.

– Förutom ett kortare vikariat på Dagens Nyheters utrikesredaktion har jag inte jobbat med journalistik de senaste tre åren, berättar hon. Sedan i mars är jag politisk sakkunnig i biståndsfrågor åt Pierre Schori.

– Mitt stora intresse för bland annat biståndsfrågor gjorde att jag ville göra mer än att skildra det i artiklar. Samtidigt har jag haft stor nytta av journalistiken i det jobb jag har nu.

Hon ser Stora Journalistpriset som något positivt.

– Det var en uppmuntran. Och det var roligt att priset gick till en landsortstidning. Det görs mycket bra journalistik men vi är dåliga på att visa uppskattning för vad andra gör. Innan Karin och jag fick priset hade ingen sagt till oss att de tyckte att vi gjort ett bra jobb med serien. Priset kom därför som en total överraskning.

Pengarna, 12 500 kronor, använde hon bland annat till en New York-resa.

QIA RINDEVALL

qr@sjf.se