Förvåning och förfäran över folks agerande

Förvånad och förundrad lämnade jag kongressen 1995. Förvånad över att plötsligt efter några sömnlösa nätters funderande ha tagit plats i förbundsstyrelsen. Sedan dess har min förvåning och förundran bestått för det är precis så som de flesta säger om det här uppdraget; man vet inte vad det är man ger sig in på.

Första årets nyfikenhet, glädje, inspiration, vilja och kraft byttes mot andra årets gnissel, harvande, tungt slit och mental trötthet. Sista året åker man liksom med på det utstakade spåret, det går av bara farten.

Många gånger har jag glatts åt de fackliga uppdragen, mötena med andra människor, möjligheterna att påverka. Ett antal gånger har jag förvånats, förundrats och förfärats över människors agerande, brist på respekt för den enskilde, brist på respekt för olika åsikter och behov — inte minst inom FS.

Annons

Förvånad har jag registrerat bristen på intresse för begreppet gruppdynamik, även noterat en viss ovilja att alls försöka förstå hur man kan utnyttja den för att underlätta arbetet och undvika fallgropar.

Jag har förvånats och förundrats över hur lite som blir gjort, lika väl som jag haft samma känslor för hur mycket som faktiskt också uträttas, förändras och förbättras. Inte minst har jag förundrats över människors tålamod, arbetsmoral och förmåga att leta efter det positiva.

Med förvåning kan jag konstatera att tre år gått fast det känns som i går när jag satt på Djurö och blickade ut över vattnet för att bestämma om jag alls skulle kandidera till FS eller ej.

Vad jag inte visste vid det tillfället, var att den som då var mitt bästa bollplank, två år senare skulle bli min sambo och i sommar även min äkta make.

För min del är det nu dags att klättra ut på andra intressanta grenar i det gren- och bladverk som kallas livet.

Jag har alltid gillat att klättra i träd, fast hellre så långt ut, än så högt upp, som möjligt. Och ett vet jag alldeles säkert: när det är dags att klättra ner.

Bara en sak till: tack för förtroendet!