Fotografen Jan Berlin har polisradion på dygnet runt Olyckor och brott är hans levebröd
När polisen rycker ut ställer sig Jan Berlin på gasen. Hans jobb är att dokumentera brott, olyckshändelser och andra former av mänsklig tragik.—Visst gör jag pengar på andras olycka. Men samtidigt hoppas jag att mina bilder kan göra nytta, säger han.
När polisen rycker ut ställer sig Jan Berlin på gasen. Hans jobb är att dokumentera brott, olyckshändelser och andra former av mänsklig tragik.
—Visst gör jag pengar på andras olycka. Men samtidigt hoppas jag att mina bilder kan göra nytta, säger han.
Det är en gråtrist vinterdag i centrala Stockholm. Jan Berlin kommer glidande i en risig blå Volvo och slår upp bildörren. Han har kraftig skäggstubb och mörka ringar runt ögonen.
—Har inte sovit i natt. Men ingen fara, jag kan jobba två dygn till utan problem, säger han.
Janne kommer från en brand i Södertälje. Det har bara gått några timmar men fotot är redan på plats i Expressens kvällsupplaga. Det blev en tvåspaltare och 1250 kronor till fotograf Berlin.
Vi åker genom stan. Polisradion står på som vanligt. Ett larm kommer: bilolycka vid Karolinska institutet.
Jan Berlin ökar farten. När vi närmar oss olycksplatsen sätter han en videokamera på höger axel och rattar bilen med vänster hand. På en bärgningsbil står en illa tilltygad Ford.
—Den här krocken ser inte så intressant ut, men om en kändis är inblandad kan bilderna komma till användning, kommenterar han.
Jan Berlin är en av Stockholms tre polisfotografer. Sina bilder, både rörliga och stillbilder, kränger han till bland annat Expressen, DN, ABC-Nytt och TV 3 Direkt.
Dygnet runt, året runt lyssnar han på polisradion. Så har han hållit på i 13 år, julafton såväl som midsommarafton.
—Jag har lärt mig att fånga larmsignalerna även när jag ligger och sover hemma i min husvagn. Så jag är på plats vid varje större polisutryckning i Stockholmsområdet. Skulle jag inte vara där har jag fått fel på bilen, säger han.
Hans liv kretsar kring polisradion och det var den som ledde in honom i yrket.
—Som tonåring gillade jag att lyssna på polisradion, det var spännande att få höra sånt som inte alla får veta. Sen upptäckte jag att jag kunde tjäna pengar på det.
Första utryckningen gällde en demonstration mot kärnkraft.
—Jag åkte upp med bilderna till Svenska Dagbladet. “Vilka usla foton, de går knappt att publicera”, sa de.
Jag insåg att jag borde lärt mig att fotografera innan jag började ta bilder.
—“Fruktansvärt dålig kvalitet!”, “Oj, vad oskarpt!”. Sånt fick jag höra hela tiden de första två åren. Visst var det jobbigt men samtidigt tvingades jag att jobba hårdare.
Vi åker till ett fik på Surbrunnsgatan. Janne går fram till caféinnehavaren, bugar sig och berömmer stället med långa välformulerade fraser. Man skulle kunna tro att han är stamkund men han har inte varit här på flera år. Och sådan är Jan Berlins stil. Sirligt artig, på ett lite gammaldags sätt. Knappast någon hårding som armbågar sig förbi polisens avspärrningar.
—Att visa respekt hör till det viktigaste i det här jobbet. Framför allt om barn är inblandade ligger jag lågt.
Hänsyn är inte det första man associerar till när det gäller en person som lever på att dokumentera tragedier. Men Jan Berlin hymlar inte.
—Folk som just varit inblandade i brott eller olyckor säger ofta nej om man frågar om man får ta en bild. Därför frågar jag sällan. Men säger de stopp när jag tagit upp kameran, då respekterar jag det.
—Folk i chock vill ofta prata av sig eller vara med på bild. Ibland använder jag mig av det och visst kan det kännas fel ibland.
Under åren har Jan Berlin varit på flera tusen brotts- och olycksplatser, ibland ofrivilligt.
—En gång kom jag körande på Rådmansgatan. Plötsligt hörde jag skottlossning och såg en man som kom springande med en pistol i handen. Han kastade sig ner bakom en bil nära mig. Jag frågade om jag fick ta några bilder. “Skit samma, se till att du inte blir träffad”, sa han. Det var en uppgörelse mellan kriminella. Jag låg tre-fyra meter ifrån honom och tog bilder medan de sköt på varann.
Man skulle kunna tänka sig att det ofta är hårda tag mellan Jan Berlin och dem han fotograferar.
—Nej, så är det inte. De farligaste situationerna är nog när det är bråttom till någon utryckning.
Polisens bemötande beskriver han som professionellt.
—De flesta poliser känner mig och vet att jag respekterar avspärrningarna. Bara ett par gånger har poliser hotat slå mig om jag inte slutar att ta bilder. Det är mest på landsorten man blir bortjagad av polisen.
Tack vare att Jan Berlin och polisradion i princip är en enda kropp brukar han vara snabbt på plats. När Olof Palme mördades anlände han till Sveavägen efter bara en kvart.
—Antennen från radion stack upp ur fickan, polisen tyckte väl jag verkade allmänt skum och det signalement som då fanns på mördaren stämde rätt bra på mig.
Jan Berlin satt i förhör i sammanlagt tolv timmar.
—Graden av misstanke var ganska hög. Poliserna sa att de var övertygade om att jag på något sätt var involverad i mordet. Det var nära ett anhållande men till slut släpptes jag.
Jan Berlin menar att hans foton alltid orsakar skada på något sätt.
—Men min förhoppning är att bilderna även ska lära människor något, att de inser hur det kan gå till exempel om man kör för fort.
När Jan Berlin fotograferar olycksdrabbade människor känner han att han tar något ifrån dem.
—Därför försöker jag att ge något tillbaka och jag ställer ofta upp som en slags socialarbetare. Många gånger har jag suttit och lyssnat på utslagna eller olycksoffer som gråtit ut i min bil.
Udda existenser brukar dras till Jan Berlin och själv är han knappast sinnebilden för en Svensson. Han har bland annat ett starkt intresse för det ockulta.
—Jag har haft kontakt med folk på andra sidan. En gång fotograferade jag en bilolycka där två kvinnor och en liten flicka hade omkommit. Dagen efter uppenbarade de sig i mitt rum. “Tack för de fina bilderna”, sa de.
