Fria skrivares självklara rättigheter
En av mina gamla journalistvänner blev författare. Alltså en riktig sådan; en som lever på sitt skrivande. Han berättade en gång om hur han såhär strax före jul får en ganska rejäl summa pengar.
En av mina gamla journalistvänner blev författare. Alltså en riktig sådan; en som lever på sitt skrivande. Han berättade en gång om hur han såhär strax före jul får en ganska rejäl summa pengar. Varje år. Och dessutom utan att han egentligen gjort något för det.
Fast det är förstås inte riktigt sant. Min vän skriver böcker som folk vill läsa och pengarna får han just för att många läser dem. Alltså inte köper böckerna utan bara läser dem — lånade från biblioteken.
Sådan är nämligen de fria författarnas upphovsrättsliga överenskommelse med de svenska biblioteken. För varje lånad bok får författaren någonstans kring en krona i ersättning. Tusen lån ger tusen kronor, 10 000 lån det tiodubbla och så vidare. Det kan bli en bra slant för en som alltså redan fått betalt för jobbet.
Och skulle boken sen sälja slut vore den förläggare körd som inte betalade extra för nya upplagor. Jag tror faktiskt inte ens någon skulle komma på tanken.
När det gäller fria journalister däremot, tycks allt vara möjligt. Just nu kämpar tidningsföretagen på bred front för att tvinga frilansarna att avtala bort i stort sett rubbet. Utan rimlig ersättning, dessutom (se artiklar).
Avsäg dig alla rättigheter eller ajöss, är ungefär innebörden i de avtal som florerar i Dagstidningssverige. Den tolkningen gör både Journalistförbundet och Alis (Administration av litterära rättigheter i Sverige). Men den tolkningen av tidningsföretagens förslag till avtal med frilansande medarbetare gör också upphovsrättsexperten Lennart Svensäter. Han är adjungerad professor i civilrätt vid universitetet i Lund och menar att de journalister som skriver på “ska veta att man avhänder sig alla rättigheter till vidareöverlåtelse”. Och att det i så fall ska “beaktas när arvodet fastställs”.
Lennart Stensäters synpunkter är föga revolutionerande och knappast ens konstiga. Den som självständigt skapat något ska naturligtvis ersättas när detta verk utnyttjas och återutnyttjas. Vill någon köpa rättigheterna får man också lov att betala därefter. Det är självklara förhållanden för de flesta som har att göra med författare, musiker och bildkonstnärer. Och — tycker man — så borde det också vara när det gäller fria skribenter, illustratörer eller fotografer inom pressen.
Men icke. De kontraktsförslag som många frilansmedarbetare nu ställs inför bryter definitivt ny väg. Tidningsledningar runt om i Sverige, med stöd från Tidningsutgivarna, TU, har som det verkar gemensamt bestämt sig för att driva frågan om upphovsrätten till sin spets. Utan pardon.
I jakten på kronor och ören tycks begrepp som heder och vedertagna rättigheter väga lätt. Upphovsrätt ska skänkas bort och den som anslutit sig till Alis kan hälsa hem. Förhandlingar säger man konsekvent nej till och nu återstår endast process.
Varför, undrar man? Varför skulle inte journalisters eller fotografers verk vara värda sin penning, när musikers och författares är det? Vad tror sig tidningsledningarna vinna på sin hårdnackade attityd? Och varför tar inte TU i saken — på ett mer handlingskraftigt och konstruktivt sätt? För kvalitetens skull.
För vem ska nu rädda jobbet, när de fria medarbetarna inte längre accepterar villkoren?
Tänk om, TU!
