Gå direkt till textinnehållet

Frilansarnas svåra ekvation

Allt färre inköpare. Allt mindre inköpt material. Allt lägre priser. Men allt fler frilansar. Ekvationen går inte ihop för många på frilansmarknaden.Man måste specialisera sig. Eller börja köra taxi, konstaterar Claes Leo Lindwall.

Allt färre inköpare. Allt mindre inköpt material. Allt lägre priser. Men allt fler frilansar. Ekvationen går inte ihop för många på frilansmarknaden. – Man måste specialisera sig. Eller börja köra taxi, konstaterar Claes Leo Lindwall.

Just nu är frilansmarknaden inne i en djup lågkonjunktur.

– I kärva ekonomiska tider drar tidningarna in på frilansbudgeten för att hålla det egna boet intakt. Förr kunde man få åka ut i landet och göra jobb. Det finns det ingen möjlighet till i dag, säger Janne Sundling.

Kommunalarbetaren kommer exempelvis under år 2003 att dra ner sitt inköp av frilansmaterial med ungefär 25 procent. Metro, som tidigare har varit stora inköpare av frilansmaterial, kommer i år att köpa in ”ytterst få frilansartiklar”, enligt chefredaktören Sakari Pitkänen. Även TCO-tidningen drar ner på inköpen. Ett av få undantag verkar vara Dagens Arbete som inte kommer att dra in på frilansmaterial.

Enligt Leo Gullbring, som skriver om design och arkitektur, har det framför allt blivit kärvare att skriva för dagspress eftersom många har gått ner i format.

– De är inte längre intresserade av att ta in stora artiklar utan vill ha notiser, vilket naturligtvis innebär mindre betalt för frilansar, säger Leo Gullbring.

När tidningar ska dra åt svångremmen är det frilansarna som drabbas. I fjol fick Svenska Dagbladets frilansande kulturskribenter sina arvoden kraftigt sänkta.

– För att få vara kvar och skriva på kultursidorna krävde Svenskan att skribenterna gick med på att sänka sina honorar med närmare 30 procent. Många frilansar var förtvivlade eftersom sänkningen kunde leda till ekonomisk katastrof för dem. Jag sade upp mig från Svenskan och började skriva för Dagens Nyheter istället, säger Gabriella Håkansson.

Journalistförbundets frilansrekommendation har i år höjts med 4,4 procent. Men att det skulle få betydelse för ekonomin är det få frilansar som tror.

– Det är få tidningar som är villiga att betala för mer än två dagars arbete, oberoende hur mycket tid skribenten lagt ner på reportaget, säger Fredrik Nejman som efter att ha slutat på Expressen för ett antal år sedan nu jobbar som frilans.

Även frilansande fotografer känner av lågkonjunkturen. Det görs tunnare tidningar och redaktionerna hör av sig med längre intervaller.

– Tunnare tidningar innebär färre jobb. Dessutom är det fler som trängs om de jobb som finns. Flera tidningar har gjort sig av med fotografer vilket har gjort att det blivit trängre på frilansmarknaden, säger Gunnar Seijbold.

Enligt Svenska Dagbladets fotochef Joachim Ståhl verkar de kärvare tiderna framför allt ha påverkat reklam och PR-branschen. På senare tid har en helt ny kategori fotografer hört av sig till tidningen och vill visa sina bilder.

– För några år sedan var de som sysslade med reklam och PR inte intresserade av att jobba för oss eftersom vi betalade sämre. Men nu är det många som kontaktar oss, säger Joachim Ståhl.

Bengt Eriksson har sedan 60-talet jobbat som frilans med inriktning på kultur. Han ser en tendens till att tidningskoncerner allt mer börjar samarbeta om material; att det inte längre är så viktigt att vara exklusiv utan samma artikel kan publiceras i flera eller samtliga koncerntidningar.

– Kvällsposten, GT och Expressen kan vissa dagar innehålla nära nog identiska kultursidor. Ingen bryr sig. Samma tendens verkar vara på gång i samarbetet mellan Kristianstadsbladet, Ystads och Trelleborgs Allehanda. I framtiden kan det också bli så att flera vecko- eller månadstidskrifter inom en koncern använder samma musik- eller bokkrönika. Och något extra betalt för att en artikel publiceras i flera tidningar inom samma koncern brukar inte frilansar få. Möjligen några futtiga procent, säger Bengt

Eriksson.

Utvecklingen går mot allt större fusioner, samarbeten och syndikering. För frilansar innebär det färre tidningar att sälja artiklar till i framtiden. I Skåne är denna trend tydligast. Förra året slogs Helsingborgs Dagblad samman med Norra Skånes Tidningar och Ystad Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet bildade gemensamt bolag. Sydsvenskan är delägare i Ystad Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Samtliga tidningar ingår i Bonnier Newspapers.

Kristianstadbladets chefredaktör Peter Melin förklarar att en av fördelarna med samarbetet med de två andra Skånetidningarna är att de kan samordna inköp av material.

Gemensamma bilagor

DN och Sydsvenskan har redan vid några tillfällen haft gemensamma bilagor om sommaren, hälsa och resor. Bengt Eriksson misstänker att Sydsvenskan och DN kommer att utöka sitt samarbete i framtiden och att Bonnier kan kräva att inköpta artiklar ska kunna publiceras i alla Bonniertidningar.

Ett tecken på denna utveckling är Svenska Dagbladets krav på total ensamrätt till det frilansmaterial som köps in (läs mer i Journalisten 3/03). Frilansar tvingas skriva på ett kontrakt som förbehåller SvD rätten att ”återge materialet i varje annan produkt som företaget ger ut”.

I LOs medieutredning, som lär komma med sin slutliga rapport den 10 mars, har det diskuterats att slå ihop förbundstidningarnas redaktioner. Tidningarna ska komma ut som vanligt med bibehållna editioner, men med ett ökat redaktionellt och administrativt samarbete. LO hoppas på så sätt kunna spara pengar genom en gemensam bildbank och att tidningarna delar på featurematerial. Ett annat exempel på samma trend är de samarbetsavtal som Svenska Dagbladet tecknat med fyra tidskrifter om vidarepublicering av artiklar om mode, mat, ledarskap och mobiltelefoner.

Dessa exempel visar på hur tidningsföretagen söker nya sätt att fylla tidningarna med innehåll. För frilansar betyder det färre köpare. Marknaden för frilansmaterial krymper helt enkelt.

Nyhetsbyrån TT Spektra kan erbjuda förmånliga paketlösningar med inrikes-, utrikes- och featurematerial till dagstidningar som få frilansar kan konkurrera med – och tydligen inte heller konkurrenten nyhetsbyrån PM som anmält TT Spektra till Konkurrensverket för dumpning av priserna.

Reportagenätet, som förmedlar artiklar mellan frilansar och tidningar, har lagt sin verksamhet på is eftersom det i dagsläget är svårt att sälja enstaka artiklar och reportage.

Reportagenätet är inte en nyhetsbyrå utan fungerar som en databas där frilansar och redaktörer kan mötas och göra upp om priset på enskilda artiklar. Reportagenätet vänder sig främst till landsortstidningar.

– Lågkonjunkturen och TT Spektras erbjudanden om billiga abonnemang gör att marknaden för enskilda artiklar är så gott som död på landsortstidningarna, säger Bertil Johansson, en av initiativtagarna till Reportagenätet.

Många frilansar ser i företaget MCM, som äger nyhetsbyrån PM, ett hopp om ett nytt sätt att distribuera sina artiklar. MCM fungerar ungefär som Reportagenätet. Det är en virtuell handelsplats på nätet där frilansar kan saluföra sina artiklar för tidskrifter och tidningar. Enligt MCM är drygt 800 frilansskribenter anslutna. Att bli ansluten och ha artiklar till försäljning kostar 100 kronor i månaden för F-skattare och 200 kronor för A-skattare. Vid försäljning tar MCM 40 procent. Anslutna frilansar kan även lägga in sin meritförteckning eftersom MCM förmedlar uppdrag eller gör det möjligt för tidskrifter att söka efter skribenter med specialkunskaper.

Frilansar kan lägga in ett filter som ger dem möjlighet att bestämma vilka tidningar som får köpa artiklarna och utestänga andra. Det är också möjligt att ändra filtret så att köparen får se artikeln före köp. På så sätt får skribenten bättre kontroll över vilket sammanhang artikeln hamnar.

MCMs hemsida är uppbyggd efter ämnesområden som exempelvis data och IT, mode och skönhet, hus och hem, religion och tro. Det rör sig om sammanlagt 25 olika ämneskategorier. Klickar man som kund in på ett ämnesområde dyker det upp olika artiklar att välja mellan. Där står skribentens namn, pris och om en artikel tidigare varit publicerad. Kunden kan välja mellan att köpa exklusiv ensamrätt eller endast rätten att publicera under en viss period i ett visst område.

MCM konstaterar dock att redaktionerna fortfarande är ovana att köpa artiklar på detta nya sätt.

– Det går över förväntan, men det är samtidigt så att det är en trögrörlig marknad. Det finns djupt rotade vanor hur man köper. Det kunde rulla på bättre än vad det gör, men jag är nöjd och vi anpassar oss till nya krav, säger MCMs VD Peter Wirhed.

Hur det går med försäljningen för de frilansar som är anknutna till MCM är svårt att få något grepp om. Några frilansar Journalisten varit i kontakt med säger sig inte ha sålt många artiklar. Det måste vara kommersiellt gångbara ämnen som motor, båt, mat och nöje för att det ska löna sig att vara knuten till MCM, anser de. Samhällsreportage och kultur är svårsålda.

– MCMs upplägg kanske är helt fel. Det går inte att sälja artiklar på samma sätt som om det vore en bildbyrå, säger Fredrik Nejman.

Sälja artiklar

MCM ger frilansar möjlighet att sälja sina artiklar, men på samma gång är MCM en konkurrent om man vill sälja artiklar om resor, ekonomi, sport och trosfrågor. Bolaget har avtal med bland andra resetidningen Vagabond, nyhetsbyråerna IPS, Direkt, trumf.nu, Handelns nyhetsbyrå och Svenska Kyrkans reportagebyrå samt webbtidningen fotbolldirekt.com.

De kärva ekonomiska tiderna med sviktande annonsintäkter för tidningar och tidskrifter har även satt konkurrensen ur spel på frilansmarknaden. Fler journalister har tvingats börja frilansa för att de inte får något jobb eller vikariat. De som blivit övertaliga då tidningar lagt ner eller sparat har tvingats börja jobba som frilans för att klara sig.

För att spara pengar har många tidningar erbjudit anställda avgångsvederlag. Britt-Marie Ahrnell, som ordnar kurser för nya frilansar, har på senare tid sett en helt ny kategori på sina kurser: äldre medarbetare som blivit utslängda från tidningar.

– Andelen äldre, tidigare anställda från de stora medierna, har successivt ökat på mina kurser under senare år, säger Britt-Marie Ahrnell.

Poppius journalistskola har aldrig haft så många som sökt lärartjänster. Tidigare har det varit svårt att få tag i lärare.

– Särskilt inför vårterminen har vi fått många förfrågningar om lärarjobb. Möjligen är det ett tecken på kärva tider. Ett skäl till att söka lärarjobb är att man har en säker inkomst under några månader, säger rektorn Marianne Hühne von Seth.

Varje år utexamineras närmare 900 nya journalister från högskolor och folkhögskolor. På grund av konjunkturen är det svårt att få jobb, även vikariat, vilket gör att många försöker frilansa för att få in en fot i mediebranschen. Nybakade journalister, journalister med avgångsvederlag och avtalspension, friställda, journalister utan jobb: det råder helt enkelt en överetablering av frilansar. Utbudet överensstämmer inte med efterfrågan, vilket gör att frilansaren kommer i underläge. Marknaden för frilansar har helt enkelt krackelerat.

– Det är inte en sund marknad längre. Det är inte två jämbördiga parter som kommer överens. Det spelar nästan ingen roll hur duktig en frilans är att sälja in sina idéer eftersom marknaden är så ensidigt på köparens villkor, säger Britt-Marie Ahrnell.

Hon menar att medieföretagen måste börja fundera över sitt ansvar och inte bara slänga ut medarbetare och säga att de ska börja försörja sig på den osäkra frilansmarknaden.

Britt-Marie Ahrnell anser att frilansar och arbetsgivaren måste vara två jämbördiga parter för att marknaden ska vara i jämvikt, vilket inte är fallet i dag. Hon vill att frilansar tittar på hur bemanningsföretagen gjort. Enskilda läkare skulle aldrig ha fått ut sådana stora arvoden om de ensamma skulle ha ställt lönekrav på sjukhus och landsting.

– I och med att frilansarna går ihop och skaffar sig säljmuskler bli det två jämbördiga parter igen. Då pratar jag inte om frilansgrupper, utan om en riktigt stark part, ett bemanningsföretag för journalister, säger Britt-Marie Ahrnell.

Frilansen Claes Leo Lindwall, som var Journalistförbundets ordförande på 80-talet, har en besk rekommendation att ge dem som har svårt att klara sig som frilans.

– Specialisera dig, börja köra taxi eller jobba inom vården. Kan man inte försörja sig som journalist kan man inte fortsätta att jobba som journalist. Det finns andra branscher som söker folk. Om man vill delta i debatten går det att skriva debattinlägg utan att vara journalist.

Hur ska man då bära sig åt för att överleva? Många frilansar klarar sig faktiskt bra trots lågkonjunkturen. Samtliga frilansar Journalisten talat med säger att man måste specialisera sig. Det går inte att vara allmänreporter.

Enda sättet som frilansar kan hävda sig är att skaffa sig kunskaper som tidningar eftertraktar och som de inte kan få på något annat sätt. Först då kan de ställa krav och mötas som jämbördiga parter.

– Jag råder frilansar att sluta vara generella och hitta ett område där de kan bli specialister, för då blir de åter eftertraktade. De som klarar sig är de som har specialkunskaper. Allmänreportage och kultur är oerhört svårt, säger Britt-Marie Ahrnell.

Nystartade tidningar

Att frilansar måste specialisera sig visar också en snabb titt på de tidningar som startades förra året. Allt om DVD, Dagens Forskning, Axess och Kemivärlden Bioteknik köper frilansmaterial. Men dessa tidskrifter är mycket nischade och kräver kunskap om teknik och vetenskap. Förra årets nystartade tidningar som Stockholm City, Mitt i Vasastan, Mitt i Kungsholmen och Nya Lundatidningen, som skulle kunna ta in allmänreportage, köper ytterst lite frilansmaterial – om något. Trenden mot högre krav på specialisering kan också speglas genom en uppräkning av de tidningar som gick i graven förra året. Till tidskrifter som Månadsjournalen, Moderna Tider, Sköna Dagar, Hemma Bäst och Kapital gick det att sälja reportage om kändisar, samhälle och kultur.

Det gäller också att känna av trender och skriva om ämnen som ligger rätt i tiden. På 90-talet var det Internet och i dag verkar inredning, mat, vetenskap och boendemiljö vara ämnen att satsa på.

Trots att Lisa Kirsebom är förhållandevis ny som frilans – hon har jobbat ungefär ett och ett halvt år – går det bra för henne. En anledning är att hon har nischat sig och skriver om naturvetenskap.

Hon har läst biologi, fysik, kemi, medicinska ämnen och journalistik vid Lunds universitet. Det är också så hon marknadsför sig gentemot uppdragsgivarna, specialtidskrifter som skriver om bioteknik, läkemedel, medicinteknik, kemi och fysik.

– Att det fungerar för mig beror till stor del på att jag har specifika bevakningsområden där konkurrensen inte är lika mördande, säger Lisa Kirsebom.

Hon har också en fördel av att bo och arbeta i Skåne. Många av uppdragsgivarnas redaktioner ligger i Stockholm och de behöver någon som bevakar forskarvärlden i Lund och Köpenhamn.

– Min inriktning har gjort det lättare för mig att urskilja vilka publikationer som kan vara potentiella uppdragsgivare, säger Lisa Kirsebom.

Torsten Arpi jobbar som frilans på Reportagebörsen, en av de större frilansbyråerna med säte i Göteborg. Även Torsten Arpis råd till frilansar är att nischa sig. Efter ett tag får man en viss kompetens på sitt område och blir mer eftertraktad av redaktionerna. Själv har han specialiserat sig på utbildningsfrågor och har tack vare det en fast uppdragsgivare i Lärarförbundet som ger ut flera tidskrifter.

– Det som är självförbrännande är att sälja ett jobb, en idé, åt gången. Det tar för mycket kraft att sälja in enstaka reportage. Det gäller att försöka jobba med större projekt. För att orka jobba som frilans behövs kontinuitet och en närmare relation till redaktionerna, säger Torsten Arpi.

Fasta kontakter

Ett bra sätt att få kontinuitet och slippa jaga köpare av enstaka artiklar är att knyta fasta kontakter med tidskrifter, rent utav bli redaktör. På Reportagebörsen är flera reportrar redaktörer för tidskrifterna Offside, Lira och HSB-forum.

– Det är också en fördel att sitta i en frilansgrupp. I perioder av lågkonjunktur kan det vara tufft att sitta ensam. Kolleger kan stödja varandra, kolleger kan ha strategier som du själv inte har och tillsammans går det att göra större projekt, säger Torsten Arpi.

Det är just större projekt som löper under längre tid som verkar vara modellen för att överleva på den framtida frilansmarknaden. Det gäller också att tänka nytt, djärvt och vrida den sista droppen ur varje idé. Att enbart skriva ett reportage räcker inte. Redan under planeringsstadiet måste frilansen tänka i termer som en förläsningsserie, rapport till ett förbund eller organisation som även kan fungera som reportage, bok, teaterpjäser eller TV-program. Vildsint och brett. En frilans måste vara beredd att knyta upp sig till tidningar på olika sätt, som att exempelvis göra delar av research i ämnen där man har specialkunskaper.

– Frilansar måste bli mångsidigare för att kunna överleva, inte enbart skriva reportage för tidningar. Att överleva på enstaka artiklar blir nog svårt i framtiden. Det gäller istället att använda materialet på flera olika sätt och få ut så mycket som möjligt av det, säger Bengt

Eriksson.

Han anser att frilansarna måste bli säljmässigt mera kreativa och inse att de är företagare som driver en form av näringsverksamhet.

– Frilansarna är i dag en konstig hybrid. De är företagare, men nästan anställda eftersom de är med i Journalistförbundet. Det är viktigt att de blir medvetna om att de jobbar som företagare. Framtiden för frilansar är antingen att bli mer av entreprenörer och starta egna projekt som man raggar finansiärer till. Eller också får man närma sig jobb inom information och på gränsen till reklam, säger Bengt

Eriksson.

pj@sjf.se

Tvångsanslutning upprör frilansar

Från nyår är det obligatoriskt för frilansande medlemmar i Journalistförbundet att vara ansluten till förbundets servicebolag. Till mångas stora irritation.

Frilansar är den grupp som ökar snabbast inom Journalistförbundet. De flesta av dem är egenföretagare. För att hjälpa dem startade förbundet ett särskilt servicebolag år 1998.

Servicebolaget ger information, rådgivning och ordnar kurser till dem som startar eget. Från början var medlemskapet i servicebolaget frivilligt, men eftersom få frilansar anslöt sig är det från nyår obligatoriskt för frilansande medlemmar att vara anslutna till servicebolaget. Syftet var att stärka bolaget och underlätta för förbundet att hantera frilansfrågorna. Föreningen Frilans Riks stödjer den obligatoriska anslutningen i servicebolaget.

– Vi tycker att det är bäst för alla om samtliga är anslutna till servicebolaget. Det ger bättre samordning mellan vad Frilans Riks ska göra och vad servicebolaget ska göra, säger Pia Bäckman, Frilans Riks ordförande.

Den obligatoriska anslutningen har upprört många frilansar som tycker att beslutet kom olämpligt eftersom frilansmarknaden är så pressad just nu. Anslutningen uppfattas som ytterligare en ekonomisk börda.

– Jag ogillar att inte få välja och är tveksam till om jag har någon nytta av servicebolaget. För dem som är nya som frilansar kan det vara en fördel att få hjälp med bokföring och deklaration. Men vi som hållit på ett tag har redan ekonomiska rådgivare, säger Gunilla Jonsson som har övervägt att gå ur förbundet på grund av tvångsanslutningen till servicebolaget.

Hon är också irriterad över att avgifterna inte slås ihop i en faktura och över den oklara informationen om den totala månadsavgiften, både från Journalistförbundet och servicebolaget.

Frilansar betalar avgift både till Journalistförbundet och servicebolaget. Som medlem i servicebolaget får frilansar en reducerad medlemsavgift: de betalar ungefär 60 procent av förbundsavgiften, plus avgift till a-kassan och den lokala klubben.

– Det blir inte dyrare i slutändan eftersom avgiften till servicebolaget är avdragsgill. Medlemsavgiften till Journalistförbundet har förändrats beroende på hur mycket eller lite man tjänar. I vissa inkomstgrupper kan det se dyrare ut på pappret. Men ingen ska förlora på att vara medlem i servicebolaget, säger Pia Bäckman.

Servicebolaget startar i år sin verksamhet med en charmoffensiv genom att skicka ut färgglada miniräknare och bjuda på subventionerade kurser. Frilansar erbjuds även rabatt på Nationalencyklopedins Internettjänster.

pj@sjf.se

Fler avsnitt
Profilen

”Socialreportaget finns knappt längre”

Christoffer Hjalmarsson har levt 36 dagar på gatan och suttit 30 dagar i fängelse.
Fler profiler