Girigbukar, parasiter och journalistförakt

Journalistföraktet, är temat för Publicistklubbens nyutkomna årsbok. Flera av årsbokens skribenter analyserar föraktet och söker dess orsaker på individ- eller skrånivå.

Denna journalistiska självrannsakan är naturligtvis nödvändig. Att pressetiken börjar hos individen på redaktionsgolvet är en klyschliknande — men dock — sanning.

Det är intressant att läsa de reflekterande och självkritiska bidrag som ett par unga journalister lämnat till årsboken. En av dem är frilansen Tomas Andersson, tidigare redaktör på Z-TVs Knesset. Han beskriver en framväxande insikt om det parasitära i journalistens yrke:

Annons

“Jag börjar under denna period inse vad mitt jobb som journalist går ut på: att sätta kanyler i armvecken på folk och tömma dem på blod.”

Så skriver en representant för den generation som kallat sig den ironiska, eller till och med den cyniska. Det är alltså inte så att de unga i de nya, hippa medierna nödvändigtvis fostras att bara bli ytfixerade underhållare och tompratare. Det är något överraskande och mycket uppmuntrande.

Hur djupa är insikterna om det parasitära i journalistikens väsen på Aftonbladet?

Frågan är befogad efter blackouten i söndags, då AB publicerade en intervju med den chockade modern till de förolyckade pojkarna i Norberg (se Tankeställare, sid 3).

Intervjun gjordes strax efter det att hon fått beskedet, i en maximalt känslig och utsatt situation.

Det måste ha klickat inte bara hos en utan hos flera i den redaktionella kedja av individer som lotsar en artikel fram till publicering.

Resultatet blev förskräckande. Sådant framkallar allmänhetens förakt för journalister.

Förtroendet för medier och journalister kan även skadas på andra, strukturella sätt. På den nivån kan man kanske med lika stort fog tala om ett medieförakt som i första hand borde riktas mot exempelvis de medieägare som tror sig kunna åstadkomma bättre medieprodukter genom att hårdbanta redaktioner.

På Bohusläningen i Uddevalla demonstrerar de nya ägarna just nu hur man genom kortsiktiga besparingar gör sig av med sitt stora, kapital, läsarnas förtroende (se reportage på mitten).

Rent småaktigt ter sig ägarnas TU-stödda initiativ att försöka riva upp de lokala avtalen, “förmånerna”.

Det är märkligt att de nya ägarna med mäktiga Stampen i spetsen inte tar intryck av de argument mot idiotbantning som tidningens journalistklubb fört fram. Peter Hjörne kan annars vända blicken ut mot Västgötaslätten och begrunda hur giriga ägare låter avisor falla i vanrykte.

På motsvarande vis som nu på Bohusläningen har nämligen tidigare de båda Herenco-tidningarna Skövde Nyheter och Skaraborgs Läns Tidning körts i botten till den grad att allmänna reklamationsnämnden gett missnöjda läsare rätt att bryta prenumerationen.

Journalisterna skäms över tidningar de tvingas göra under usla betingelser. Läsarnas förakt för den tidning de får i sin hand överförs till och internaliseras hos journalisterna som självförakt. En ond cirkel uppstår som kan bli svår att bryta.

Till yttermera visso bedrar snålheten visheten. När de båda västgötatidningarna utarmats har de drabbats av kraftiga upplageras. Läsarna vänder dem ryggen.

Bohusläningens ägare har näraliggande västsvenska exempel att studera när de beträder den väg som mot svältdöden bär.