Glöm inte vem du är
Nittiotalet har blivit lobbyisternas årtionde. Plötsligt jobbar alla organisationer, företag och offentliga inrättningar med dessa professionella påtryckare, ofta osynliga för egen del men med medierna i fokus.
Nittiotalet har blivit lobbyisternas årtionde. Plötsligt jobbar alla organisationer, företag och offentliga inrättningar med dessa professionella påtryckare, ofta osynliga för egen del men med medierna i fokus. Det är med hjälp av journalister som opinion ska skapas.
Det är säkert rätt tänkt; ett snabbt och massivt genomslag i medierna är otroligt mycket effektivare än påverkan via exempelvis partiorganisationer.
Lobbyisterna är skickliga. De vet hur mediebranschen fungerar, för de kommer ofta själva därifrån. Allt fler journalister blir PR-konsulter eller ”kommunikatörer” som de gärna kallar sig själva. Dessa dolda opinionsbildare vet att publicitet baserad på journalistisk trovärdighet, är den bästa draghjälp man kan få när man vill påverka beslutsfattarna.
”Har man varit PR-snubbe en gång, är den journalistiska integriteten naggad i kanten”
Man kan inte förbjuda någon att byta jobb, men som journalist bör man absolut vara medveten om att det i det här fallet handlar om ett sidbyte. Och att bytet tillbaka inte är lika oproblematiskt. Har man väl varit PR-snubbe en gång, är den journalistiska integriteten naggad i kanten för lång tid framöver.
Detsamma gäller de kolleger som aktivt tränar andra på att ”möta medierna” som det brukar heta. Medietränar man näringslivets toppar eller politiker har man lämnat rollen som fri journalist och glömt själva grundförutsättningarna i ett demokratiskt samhälle – maktdelningssystemet.
I en demokrati bör makten vara delad. De olika delarna ska balansera varandra och motverka att för mycket makt samlas på för få händer. En av dessa delar är de fria medierna – den tredje statsmakten – som genom granskning ska säkerställa medborgarnas rätt att få veta hur övriga sköter sina mandat.
Det här låter högtravande, men är lika giltigt i dag som när de moderna demokratierna föddes. Allt gammalt behöver inte vara mossigt. Som jag sagt förut – vårt oberoende är också vårt existensberättigande. Glöm inte det!
Till sist: här är svaret på förra veckans stulna fråga om vilka europeiska stater som är enspråkiga? Svaret är: endast Island. Alla andra stater är språkblandade.
Som någon sa – det är inte den enskilda kryddan eller ingrediensen som gör grytan god, det är själva mixen. Låt oss glädjas åt det.
