”Gränsen för fri journalistik kan ha passerats”
Attackerna på medier och journalister i Turkiet har accelererat till den grad att Reportrar utan gränsers svenska ordförande nu tycker det är dags att ifrågasätta om det alls går att bedriva en oberoende journalistik i landet.
Vi har den gångna våren och sommaren hört om turkiska myndigheters många angrepp på misshagliga medieröster i landet: allt från godtyckliga åtal, skatterazzior och försök att stänga sociala medier som Twitter. Den senaste tiden har attackerna mot fria medier och journalister dock tilltagit. Förra veckan attackerade Erdogananhängare tidningen Hürriyets redaktion i Istanbul. Och den holländska journalisten Frederike Geerdink greps och utvisades ur landet för att ha rapporterat om en regimkritisk protest.
Jonathan Lundqvist är ordförande för den svenska sektionen av pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser, och följer med oro utvecklingen i landet.
Hur vill du beskriva situationen för turkiska journalister?
– Vi har sett under flera år hur det gradvis gått utför. För inte så många år sedan beskrev vi det som världens största fängelse för journalister – i absoluta tal. Attackerna mot pressfriheten har accelererat mångfalt de senaste veckorna. Jag tycker det är dags att ifrågasätta om det längre går att bedriva en fri och granskande journalistik i Turkiet. Eller om vi passerat gränsen, säger han.
Det finns modiga journalister och utgivare som fortfarande vågar utmana makten.
– Men även för dem finns reella hot som lätt leder till självcensur. Jobbet blir kopiöst svårt när inte finns något yttre skydd. När man kan bli attackerad rent fysiskt. Vi måste komma ihåg att bakom en sådan attack finns förmodligen hundra hot mot enskilda som aldrig når ut. Mörkertalet är antagligen enormt.
Vilka medier är mest utsatta?
– Det har varit mycket fokus på skrivna medier, kanske för att det finns störst mångfald. Etermedielandskapet är spritt, men enormt fokuserade på nöje, så hoten blir färre. Därför är oppositionella tidningar och enskilda journalister på regimvänliga tidningar de mest utsatta.
I hur hög grad förekommer självcensur och anpassning?
– Det är det absolut största problemet. Vi är duktiga på att mäta hur många som sitter i fängelse eller blir skjutna, men det som är jättesvårt att mäta är självcensuren.
Vad kan det internationella samfundet och organisationer göra?
– På kort sikt är det mycket svårt, den inrikespolitiska dynamiken avgör utvecklingen. Men särskilt på EU-nivå finns det förhoppningsvis ännu ett litet inflytande. Det är inte så många år sedan som Turkiet var EU-kandidat på allvar.
– Vi försöker stötta så gott vi kan.
Oppositionspartiet CHP kräver nu en parlamentarisk kommitté för att utreda journalistvåldet och skydda medierna. Tror du förslaget blir verklighet?
– Det är en så komplex situation i Turkiet just nu att jag inte kan avgöra det. Ibland är förslagen inte det viktiga utan från vem de kommer, man blockar allt från sina moståndare.
Vad tycker du om den svenska medierapporteringen om utvecklingen i Turkiet?
– Just nu finns det mycket som man knappt märker som svensk nyhetskonsument. Till exempel är det som händer i staden Cizre (SR-länk här) enormt underrapporterat, skulle jag säga. Det hade nog varit betydligt mer om det hände på något annat ställe i världen. Och när det gäller kurdfrågan upplever jag tyvärr en trötthet i medierapporteringen. Fast man ändå kan rapportera på plats utan risk. Det är tragiskt att vi inte har en tydligare rapportering.
