Gräven du antagligen aldrig hört talas om

Natten till fredagen den 22 september ringer en panikslagen utländsk journalist 112. Han har utsatts för ett kidnappningsförsök, berättar han, men har lyckats fly och befinner sig någonstans i Göteborg, han vet inte var.

Polisen hittar så småningom journalisten på en trottoar i centrala Göteborg. Han har inga skor, de lämnade han när han flydde från sina ”angripare”.

När journalisten förhörs visar det sig att han festat med klimat­aktivister under natten och plötsligt känt sig otrygg och sprungit ut på gatan. Han drar tillbaka sin polisanmälan.

– En spännande morgon, konstaterar Kersti Forsberg lättat några timmar senare.

Hon är avgående verksamhetschef på Fojo, som tillsammans med Föreningen grävande journalister (FGJ) och Global Investigative Journalism Network (GIJN) arrangerar Global Investigative Journalism Conference (GIJC) i Göteborg. Det är världens hittills största konferens för grävande journalistik, med över 2 100 deltagare från 130 länder.

Kersti Forsberg under invigningen av GIJC. Foto: Tor Johnsson

Om det är något som skiljer ett internationellt grävseminarium från ett svenskt är det säkerhetsarrangemanget. Bland deltagarna finns journalister från Ryssland, Kina och andra repressiva stater som är kända för underrättelseverksamhet i utlandet. De ryska reportrarna Irina Dolinina och ­Alesja Marochovskaja, som arbetar på den oberoende nyhetssajten Istories, mottog dödshot inför konferensen. Hoten innehöll information om var journalisterna skulle bo i Göteborg, när de skulle resa och till och med vilka platser de skulle sitta på i flygplanet. De avbokade resan.

Stämningen på Svenska Mässan är inledningsvis spänd. Några av deltagarna vill inte bli fotade, eller intervjuade med namn, av rädsla för repressalier.

Konferensdeltagare ska under vistelsen i Göteborg ha blivit uppsökta av för dem okända personer utanför konferensområdet, och några personer som försökt ta sig in på konferensen saknade biljett och avvisades i säkerhetskontrollen. Det finns inga belägg för att utländska agenter ska ha opererat i anslutning till konferensen, men deltagare som Journalisten pratar med på plats säger att de är säkra på att det förekommer övervakning, åtminstone utanför mässområdet.

– Säkerheten har varit viktigast av allt. Vi har haft väldigt bra kontakt med Göteborgspolisen, som har gjort ett enormt jobb. Men det märks att det funnits en nervositet kring säkerheten bland konferensdeltagarna, säger Kersti Forsberg.

David E Kaplan, GIJN, spelar munspel i grävjournalistcoverbandet The Muckrakers, som uppträdde på abonnerade The Brewhouse på onsdagskvällen den 20 september. Bandet bildades på GIJC i Lillehammer 2008. Foto: Tor Johnsson

Efter de första seminarierna börjar stämningen förändras, man hör skratt och engagerade samtal överallt. I pauserna söker journalisterna ständigt nya kontakter. En turkisk journalist vill veta om självmord i Sverige: ”Det pratas mycket om det i Turkiet, att de har välstånd i Sverige, men alla tar livet av sig. Är det ett stort samhällsproblem?”

En brasiliansk journalist vill hitta någon att samarbeta med om klimatfrågor: ”Två graders temperaturhöjning på jorden innebär åtta graders temperaturhöjning i Brasilien, det har folk inte fattat. Det är globala förändringar som behöver global journalistik.”

En indisk journalist vill veta allt om Sverige och börjar banda samtalet. ”Svensk musik?” Abba. ”Har jag inte hört. Svenska företag då?” Ikea. ”Aldrig hört talas om.”

Men det är journalisternas egna berättelser, om sina grävjobb men också om repressionen och motståndet de möter, som väcker störst engagemang.

I en paus möter vi Meena Kotwal som har tagit med sig familjen till konferensen. Hon går på seminarierna medan maken Raja Penday, även han journalist, tar hand om deras ”mycket aktiva” dotter.

– Det är en fantastisk konferens. Jag lär mig massor. Raja lär sig inte så mycket, han har fullt upp med annat. Som du ser, säger Meena Kotwal och skrattar när dottern försvinner runt ett hörn och Raja rusar efter.

2019 fick Meena Kotwal lämna BBCs hindispråkiga redaktion i New Delhi efter att en kollega avslöjat för arbetskamraterna att hon var dalit, kastlös. Hon utsattes för diskriminerande behandling och arbetsplatsmobbning och när hennes kontrakt löpte ut förlängdes det inte. Hennes chef förnekade i ett mejl till henne att daliter existerar i Indien.

Efter sin upplevelse på BBC grundade hon den indiska nyhetssajten The Mooknayak som bevakar daliternas situation.

– Det finns 200 miljoner daliter i Indien. Deras röster hörs inte och deras frågor bevakas inte, bland annat eftersom det inte finns daliter som arbetar som journalister, och de som finns håller det hemligt på redaktionerna, säger Meena Kotwal.

Det ska väl tilläggas att BBC förnekar att Meena Kotwal utsatts för arbetsplatsmobbning och diskriminering.

Meena Kotwal (längst till höger) med maken Raja Penday och dottern Dharaa. Foto: Tor Johnsson

Ett seminarium om att gräva i historiska händelser blir en lektion i hur viktiga de redaktionella resurserna är för den undersökande journalistiken. José María Irujo, rutinerad grävreporter på den spanska dagstidningen El País, berättade inte för sina chefer att han jagade terrorister som flytt Spanien och bodde i Latinamerika.

– Hade jag sagt något hade de stoppat mig. Det tog två år innan jag hittade den första terroristen och så mycket tid har inte tidningen råd att lägga på någonting. Inte förrän allt var klart berättade jag vad jag hade hållit på med, och bad om flygbiljetter för mig och fotografen till Paraguay, eller Brasilien, säger José María Irujo.

En av terroristerna han lyckats spåra är högerextremisten José de las Heras Hurtado som låg bakom flera mord och ett bombdåd mot El País 1978, då en person dog och en skadades för livet.

– Det är märkligt att utreda ett terrordåd mot ens egen tidning, ännu märkligare att komma längre än vad polisen har gjort på 40 år. Han bodde tre timmars bilresa från São Paolo och ångrade ingenting.

Catherine Porter, undersökande reporter på The New York Times, beklagar Irujos chefers snålhet och listar sedan resurserna som hennes tidning kastat efter hennes årslånga granskning av Haitis ekonomi: fyra reportrar, 16 researchers, 20 ekonomiska experter som kontrollerade deras uträkningar och 16 historiker för faktakoll. Ett sus går genom publiken.

New York Times granskning förklarade för första gången landets enorma fattigdom: 1825 tvingades Haiti under krigshot betala den franska staten astronomiska belopp i kompensation för de slavar Frankrike förlorat när slavarna 1791 slog sig fria och bildade en egen nation. Den sista årliga avbetalningen på slav­upproret, som vissa år uppgick till 40 procent av Haitis BNP, gjordes på 1950-talet. Totalt har skulden belastat Haitis ekonomi med 230 miljarder kronor, enligt tidningens uträkning.

En av de många européer som blivit förmögna på denna bakvända slavkompensation är kung Charles IIIs kusin, markgreve Maximilian av Baden, som var vid liv när granskningen publicerades, men dog 89 år gammal i december förra året.

– Jag är glad att jag arbetar på en tidning som ser vikten av den undersökande journalistiken, men de berättelser jag hör här visar att det räcker med betydligt mindre ekonomiska ­resurser för att lyckas. Det är inspirerande, man kan nästan få för sig att branschen inte är döende, säger Catherine Porter.

Lunchdags för 2 100 deltagare från 130 länder. Foto: Tor Johnsson

I november 2006 stod Kunda Dixit, chefredaktör på nepalesiska veckotidningen Nepali Times, inför ett problem. Inbördeskriget som härjat landet i tio år var över men gick inte att berätta om. Den nya regeringen ville sopa allt under mattan. Det var dags att vända blad. Inga intervjuer skulle ges, inga handlingar lämnas ut. Kriget skulle inte ens nämnas i skolböcker. Men 18 000 hade dött, de flesta civila, och över tusen personer saknades fortfarande. Det var ett öppet sår.

– Hur gör man när staten aktivt försöker mörklägga ett tio år långt inbördeskrig? Hur granskar man det? Sen slog det oss att det måste finnas bilder från kriget ute i landet, säger Kunda Dixit.

Tidningen bad om läsarbilder och fick på kort tid in över 3 000 foton. De valde ut 127 av dem, blixttryckte en bok och publicerade ett urval i tidningen. Boken A People War fick enormt genomslag, bilderna gick på turné runt landet och fick flera uppföljningar i såväl tidnings- som bokform.

– Boken förändrade bilden av kriget. Regeringen lyckades inte med sin historierevision. När en tidning har sina läsare med sig kan den förändra världen, säger Kunda Dixit.

Hur var det att arbeta med boken?
– Det var tungt för oss alla på redaktionen. Vi fick in många fruktansvärda bilder och berättelser som vi inte kunde publicera men som vi fortfarande bär med oss.

Kunda Dixit, chefredaktör på Nepali Times. Foto: Tor Johnsson

Berättelserna fyller Svenska Mässan och inspirerar. Många som Journalisten pratar med är lyriska över att komma i kontakt med andra undersökande journalister, lära sig nya metoder och hitta uppslag, nya samarbeten och i några fall nya uppdragsgivare. Den hårdaste kritiken mot konferensen riktas mot lunchmaten. Kall lax- och bönsallad går inte hem i vare sig Zimbabwe eller Spanien.

Ulla Sätereie, ordförande för Föreningen grävande journalister, är nöjd efter konferensen.

– Det har flutit på bra utan några större problem än att det har varit svårt att få plats på de mest populära föreläsningarna. Framför allt har det varit väldigt bra stämning här. Jag har varit på två GIJC tidigare, och det här är en stor skillnad. Folk är så glada, säger Ulla Sätereie.

Gräven du antagligen inte hört talas om

Här är ett axplock av de granskningar som presenterades på konferensen.

Nigeria: Nordkorea driver illegalt sjukhus i Abuja

Dayo Aiyetan, chef för International Centre for Investigative Reporting (ICIR) Abuja, Nigeria:
”En reporter såg en bil med diplomatskyltar på en parkering på en underlig plats och fick ett hugskott. Det visade sig vara en nordkoreansk diplomat, och när vi undersökte honom närmare visade det sig att han drev ett sjukhus utan tillstånd mitt i Abuja. Bland patienterna fanns justitieministern och riksåklagare. Pengarna gick rakt in på hans privata bankkonto, ingen skatt betalades. Tre dagar efter publiceringen stängdes sjukhuset, men det har öppnat igen. Han skyddas av politiker. Nu har FN fått upp ögonen för fallet – det finns ju internationella sanktioner mot Nordkorea.”

Finland: Bluffen med finska flygbolagets klimatkompensation

Minna Knus-Galan, reporter på Yle, Helsingfors, Finland:
”När jag bokar en flygbiljett hos Finnair får jag möjlighet att ’klimatkompensera’ min resa för några hundralappar – och så försvinner mina utsläpp. Rättare sagt ska pengarna användas för att minska koldioxidutsläppen någon annanstans på jorden. Jag bestämde mig för att undersöka vad pengarna går till och hamnade hos en kvinna i Indien som använder gödsel från sina kor i stället för ved för att värma spisen. Men så  hade hon alltid gjort. Mina pengar hade inte bidragit till ett skit, så att säga. I stället blev de vinst hos företag som säljer grönt samvete.”

Kongo-Kinshasa: Oljeutvinning i naturreservat

Alexandre Brutelle, chef för Environmental Investigative Forum, Paris, Frankrike:
”Det stora franskbrittiska bolaget Perenco är det enda oljebolaget som har verksamhet i Kongo-Kinshasa och vi misstänkte att delar av deras oljeutvinning sker i naturreservat, i strid med landets lagar. Vi var på plats i Kongo men använde också satellitbilder för att hitta anläggningarna, varav en var placerad i ett mangroveträsk med ett särskilt skyddat ekosystem. Satellitbilderna visade också att Perenco använder en föråldrad teknik som innebär att stora mängder metangas, som är en kraftig växthusgas, läcker ut i luften.”

Norge: Våldtäkter på barn finansierar skyskrapa i Seattle

Håkon Fostervold Høydal, reporter på Verdens Gang, Oslo, Norge:
”Livestreamade våldtäkter på barn är en mångmiljonindustri som polisen har svårt att komma åt eftersom bevisen, själva sändningen, inte sparas. Norsk polis upptäckte dock att det amerikanska porrbolaget Accretive Technology sparat kopior på alla sändningar som gått via deras sajt. Vår granskning visade att det bara på den sajten finns över 400 personer som erbjuder livestreamade övergrepp på barn. De verkar inte bekymrade, det är en ’så liten del av verksamheten’. Bolaget håller nu på att bygga en egen skyskrapa i Seattle.”

Peru: Interaktiva ­tecknade serier om blyförgiftning

Milagros Salazar, chef för den undersökande nyhets­sajten Convoca i Lima, Peru:
”Vi avslöjade att tusentals arbetare och boende nära industriområden och gruvor i Peru led av tungmetallförgiftning. Vi intervjuade ett stort antal personer, tog del av deras journaler och redovisade hur mycket bly och andra tungmetaller de hade i blodet, och hur det påverkade dem. Vi valde att presentera granskningen genom 14 olika interaktiva tecknade serier online. Det var ett svårt material och de som drabbats hårdast av förgiftningarna är barn. Vi vill nå ut med berättelser som var enkla att ta till sig.”

Burkina Faso: Philip Morris finansierar terrorism

Gaston Sawadogo, frilansjournalist, Ouagadougou, Burkina Faso:
”Genom intervjuer och läckta handlingar kunde vi avslöja att tobaksbolaget Philip Morris representant i Burkina Faso, affärsmannen Apollinaire Compaoré, är en av Västafrikas största cigarettsmugglare, att han tjänat miljontals euro på smugglingen, samt att terroristgrupper i Niger används för att frakta kontrabandet. Cigarettsmuggling är den huvudsakliga inkomstkällan för terroristgrupper i Niger. Philip Morris vet att Compaoré smugglar cigaretter, de har bötfällts för det, men han är fortfarande deras enda inköpare i Burkina Faso. Ingen bryr sig.”

Ukraina: Sex långa berättelser om kriget

Inna Gadzynska, redaktör på Texty, Kyiv, Ukraina:
”Kort efter att den ryska invasionen inleddes började vi samarbeta med lokala nyhetsredaktioner för att berätta hur kriget ser ut runt om i Ukraina. Vi arbetar med datajournalistik och genom kontakt direkt med både soldater och journalister på plats kunde vi skapa kartor och bilder över vad som pågår och vilka vapen som ryssarna använder. Genom samarbetet kunde vi också ta fram sex detaljerade longreads om krigsskådeplatserna i Mariupol, Tjernihiv, Charkiv, Melitopol, Enerhodar och vid kärnkraftverket i Zaporizjzja.”

Hört på GIJC23

”Jag fick ta reportern i handen och leda henne till flyget. Hon ville stanna i Ryssland. ’Då får du sparken’, sa jag.”
– Polina Machold, chefredaktör på Proekt om svårigheterna med att börja arbeta i exil efter att tidningen stämplats som ”oönskad” i Ryssland.

”Vi kommer inte att försvinna. Tvärtom. Vi blir fler och våra nätverk växer. Vi använder data, AI och nya verktyg för att avslöja lögner och korruption. De kan inte stoppa den här globala rörelsen.”
– David E Kaplan, avgående ordförande i Global Investigative Journalists Network i sitt invigningsanförande.

”Du gör någonting rätt när det leder till mer förtryck.”
– Joseph Poliszuk, redaktör på venezuelanska nättidningen ­Armando Info om regimens  försök att blockera sajten.

”De rika har blivit så rika att regeringar inte längre kan kontrollera dem. Tvärtom, det är regeringarna som är kontrollerade av de superrika.”
– Alexander Papachristou, chef för antikorruptionsorganisa­tionen Cyrus R Vance Center for International Justice, om varför Slapp-stämningarna mot journalister ökar kraftigt i Europa.

”Översläta aldrig. Agera politiskt.”
– Kennia Velazquez, reporter på mexikanska Poplab, om hur man ska hantera trakasserier online, efter att hon blivit hotad av en delstatsåklagare och genom att ställa frågor om hoten under en presskonferens med Mexikos president fick stopp på trakasserierna.

”Min publik är premiär­ministern i Bangladesh.”
– Tasneem Khalil, chefredaktör för nyhetssajten Netra News, om svårigheten att hitta en målgrupp när tidningen är förbjuden.

”Vi måste sluta upp med att ställa journalistik mot aktivism. Journalistik gör världen bättre. Det är aktivism.”
– Miriam Wells, påverkansredaktör på brittiska Bureau of Investigative Journalism, om vikten av att skapa och mäta den egna journalistikens genomslag i samhället.

”Det finns platser vi inte kan åka till. Så vi rekryterade en 20-årig student att intervjua några av de mest våldsamma krigsherrarna i Afrika. Det är så vi jobbar.”
– Daniel Adamson, producent på BBC Eye Africa, vars dokumentär The Bandit Warlords of Zamfara, om gängkrigen i norra Nigeria, vann Global Shining Light Award på galan i Göteborg. Reportern Yusuf Anka som tränats i tre år av BBC inför reportaget kunde inte ta emot priset eftersom han inte fått visum till Sverige.