Håkan Lindqvist: Stå upp för de sämst betalda
Under Journalistförbundets kongress 2005 vittnade talare efter talare om de usla lönerna på en rad landsortstidningar. Ombud från Herenco-företagen gav exempel på vad kolleger fick nöja sig med: en redigerare hade efter 20 år en månadslön på 17 800 kronor. En reporter/redigerare/redaktör hade efter fyra år 18 500 kronor i månaden. En folkhögskoleutbildad reportervikarie och ensamredaktör som arbetat i fyra år fick efter lönerevision och central förhandling hålla till godo med 16 827 kronor.
Under Journalistförbundets kongress 2005 vittnade talare efter talare om de usla lönerna på en rad landsortstidningar. Ombud från Herenco-företagen gav exempel på vad kolleger fick nöja sig med: en redigerare hade efter 20 år en månadslön på 17 800 kronor. En reporter/redigerare/redaktör hade efter fyra år 18 500 kronor i månaden. En folkhögskoleutbildad reportervikarie och ensamredaktör som arbetat i fyra år fick efter lönerevision och central förhandling hålla till godo med 16 827 kronor.
De upprörande exemplen bidrog till att kongressen kraftfullt beslöt stödja kravet på att Journalistförbundet skulle driva en låglönesatsning.
Förbundet har alltså ett mycket starkt mandat från medlemmarna att i kollektivavtalsförhandlingarna med TU kräva lönehöjning för de sämst betalda.
Journalistförbundet riskerar en svekdebatt om man inte gör sitt yttersta för att fullgöra uppdraget från kongressen att förbättra villkoren för de underbetalda medlemmarna.
Förvånande – efter turerna kring tvistelösningsmekanismen PAR – är att medlarna ånyo lanserar en liknande konstruktion för att lösa tvister om upphovsrätten. PAR har i praktiken kapsejsat. Tanken att än en gång försöka med en sådan modell är dödfödd.
Det är en olycka att det i förra avtalet infördes en klausul om automatisk medling om parterna inte lyckats enas en månad innan gällande avtal gått ut. När medlarna så tidigt går in innebär det snarast en tillbakagång jämfört med de av allt att döma konstruktiva förhandlingar som parterna hade inlett. Parternas benägenhet att ta eget ansvar ökar knappast när önskelistor adresseras till en tredje aktör.
När nu medlarna gjort sitt kan – förhoppningsvis – parterna gemensamt, öga mot öga, i samtal och förhandlingar hitta en lösning.
I Journalisten nr 14/07 berättade vi om morgonpassen på fyra stora nyhetsredaktioner. Det framkom då att många medarbetare på Dagens Eko hade svårt att i längden klara av att jobba tidiga morgnar. Flera tvingades äta sömntabletter för att få den tidiga nattsömn som krävs för att de ska orka med jobbet.
En enkätundersökning som journalistklubben på TV4 gjort tyder på att problemet kan vara vanligare och större än vad som tidigare varit känt.
Enligt undersökningen har 81 procent av de anställda som ofta arbetar morgon- eller nattpass sömnproblem. Var fjärde äter insomningstabletter. 84 procent har problem med att återhämta sig efter morgon- och nattpass mycket ofta, ofta eller ibland. Mer än hälften upplever fysiska symptom som magproblem eller huvudvärk. 88 procent har helt eller delvis svårt att kombinera arbetstiderna med sin sociala situation.
Resultatet av undersökningen är naturligtvis oroande. Det är lätt att instämma i TV4-klubbens uppmaning till företagsledningen att:
* korta veckoarbetstiden för nattarbetarna
* utbilda arbetsledare i hur personalen påverkas av att tvingas gå upp mitt i natten för att arbeta och ta reda på hur arbetsscheman bör läggas för att minimera skadeverkningar
* visa mer förståelse för återhämtning när scheman läggs.
* se till att TV4 årligen utvärderar relationen sömn, återhämtning och hälsa hos personalen.
Rimliga arbetsmiljökrav att ställa även på andra redaktioner.
hl@journalisten.se
