Han flydde Turkiet med en dags marginal

Efter statskuppsförsöket i Turkiet den 15 juli genomförde president Erdogan en utrensning i medierna. 80 journalister sitter fängslade, fler än i något annat land i världen. Hundratals hotas av åtal och 131 medier har stängts ned, vilket Journalisten rapporterat om i flera artiklar.

Abdullah Bozkurt lyckades ta sig ur landet i sista stund. Den 26 juli samtalade han per telefon med en vän som bor i Stockholm och fick erbjudande om att bo där om han måste fly. Han såg det som ett tecken, packade en kabinväska, sade farväl till hustrun och de tre barnen och tog sig till flygplatsen.

– Jag vågade inte köpa en biljett direkt till Sverige, det hade väckt misstankar, så jag mellanlandade i München. Jag sade att jag jobbade med marknadsföring, vilket är sant eftersom jag hade annonsförsäljning i bolaget. Hade jag berättat att jag var journalist hade jag aldrig kommit iväg, berättar Abdullah Bozkurt när vi träffar honom vid Kulturhuset i Stockholm.

Den 27 juli stormade poliser hans redaktion. Han är övertygad om att han hade blivit gripen om han varit där.

Abdullah Bozkurt har arbetat i över 20 år som journalist. Han kommer från västra Turkiet, nära den grekiska sidan, i ett traditionellt socialdemokratiskt område. Hemstaden styrs fortfarande av oppositionspartiet CHP. Han växte upp i ett samhälle som har få likheter med Erdogans Turkiet. Hans fru och tre barn är fortfarande kvar där.

Han började sin karriär som reporter på Turkiets största dagstidning Zaman och arbetade sig upp. Han har varit korrespondent i New York och Washington och avancerade så småningom till byråchef för Zamans engelska edition i Ankara. Det blev hans sista tjänst på tidningen.

Den 5 mars i år stormade polisen Zamans redaktion i Istanbul. Staten tog över tidningen och upplagan sjönk från en miljon till 6 000 över en natt.

– Jag tror ingen kunde föreställa sig att något sådant skulle kunna hända i Turkiet. Det finns ingen motsvarande historisk händelse, inte ens under statskuppen 1980. Det har självklart funnits övergrepp på pressfriheten tidigare, och många journalister har fängslats. Men det hade aldrig tidigare skett ett sådant här tillslag mot ett mediehus. Medieföretagen har ett starkt skydd i konstitutionen. Det kan tyckas konstigt, men så är det. Vår nuvarande konstitution författades av militärledningen efter kuppen 1980, och de ansåg att det var otänkbart att attackera, eller ta över eller stoppa ett medieföretag. Individuella journalister åtnjöt inte samma skydd, men deras agerande spillde aldrig över på redaktionerna och medieföretagen. Man kan enligt konstitutionen inte ta över ett medieföretag eller dess tillgångar, till exempel tryckpressen, berättar Abdullah Bozkurt.

Den dramatiska polisräden på Zaman direktsändes i turkisk TV (här kan du se ett inslag på BBC om händelsen). 

Demonstranter protesterade till stöd för Zaman och attackerades med batonger, tårgas, vattenkanoner och gummikulor. Flera personer skadades vid sammandrabbningen.

– När polisen till slut lyckades forcera porten rusade de in på redaktionen och började röja igenom alla skrivbord, och förstöra material. Vi var på väg att skicka tidningen till tryck, och de stoppade den. Det var kaotiskt. Vi visste inte vad vi var anklagade för. Journalisterna försökte försvara nyhetsdesken och hamnade i gräl med polisen. Vi förstod att staten hade satt tidningen under tvångsförvaltning, men det betydde bara att ledningen var utbytt. Det gav inte polisen rätt att beslagta reportrarnas datorer. Det brydde de sig inte om. De kastade ut redaktionsledningen med våld, och vid ett tillfälle hotade de att defenestrera en av redaktörerna från tredje våningen. Det var våldsamt, och det var inget som jag förväntade mig att få se i Turkiet. Efter räden började de avskeda personal, berättar Abdullah Bozkurt.

– Det mest smärtsamma för mig personligen och för min familj var att de motiverade mitt avsked med att jag hade uppträtt ”omoraliskt” i tjänsten. De förklarade inte på vilket sätt, men det visar hur hämndlystna de var – den som blir av med jobbet på grund av omoraliskt beteende kan inte ens ansöka om a-kassa i Turkiet. De använde samma klausul vid avskedandet för alla redaktörer och chefer på tidningen.

Abdullah Bozkurt bestämde sig för att starta eget och i juni slog nyhetsbyrån Muhabir Haber Ajansı upp portarna, med tio anställda.

– Det fanns ett stort behov av oberoende journalistik i Turkiet, eftersom de flesta medier var i händerna på regeringen, direkt eller indirekt. Det var svårt att starta nytt, komplicerat, men det gick faktiskt bra. Vi hade en produkt med stor efterfrågan. In i det sista hänger man kvar vid hoppet att saker ska förbättras.

Sedan kom statskuppförsöket, och när den första listan på 42 journalister som skulle gripas började cirkulera insåg han att det här inte skulle sluta väl.

I listan såg han nämligen ett tydligt mönster, som många har missat.

– Listan består av journalister från två grupper. Den ena gruppen är journalister som bevakade korruptionsskandalen i december 2013, framför allt polis- och tingsreportrar. Den andra gruppen är journalister som granskat den turkiska regeringens kopplingar till IS och al-Qaida. Listan är inte begränsad till oberoende medier eller medier med kopplingar till Gülen, utan de kommer från hela fältet. Även journalister som arbetar för mycket regeringstrogna medier finns på listan. Signalen är väldigt tydlig: den som granskar regeringen kommer att hamna i fängelse. Jag blev kall när jag insåg vad som pågick. Det var surrealistiskt, berättar Abdullah Bozkurt.

Dagen efter att listan släppts beslutade han sig för att lämna landet.

– Jag visste inte om jag skulle lyckas, eftersom många journalister fått sina pass beslagtagna. En vecka tidigare blev en vän till mig gripen på flygplatsen när han var på väg till en konferens i London. Han fick vänta några timmar på flygplatsen så att polisen kunde hitta på en misstanke och utfärda en arresteringsorder på honom. Det fanns ingen anklagelse eller ens misstanke innan han anlände till flygplatsen. Han satt i fängelse i fyra dagar innan de släppte honom, och han har nu utreseförbud.

– Det var sådana saker jag oroade mig för när jag åkte till flygplatsen. Jag hade bara med mig handbagage eftersom jag var osäker på om jag ens skulle komma ombord på flygplanet. Jag hade tur, antar jag.

Dagen efter att han lämnade Turkiet stängdes 131 medieföretag och Muhabir var ett av dem. Elva poliser stormade redaktionen.

– Hade jag varit där hade jag blivit gripen och fängslad. Sådana var förhållandena när jag lämnade Turkiet. Det liknar ingenting jag har varit med om tidigare. Jag har rest mycket som reporter, ibland till länder som är repressiva, men jag har aldrig känt rysningar inför tanken på att utföra mitt arbete. Inte förrän nu. Det är som att vara med i en film, något slags thriller.

– Förra året bevakade jag flyktingvågen som sköljde in i Turkiet, från Centralasien och Syrien. Vi hade reportrar och fotografer ute i fält, inbäddade bland flyktingarna. Jag kunde aldrig föreställa mig att en dag kommer jag att vara en av dem.

Han har svårt att förlika sig med vad som har hänt och han är orolig för sin familj. De senaste veckorna har polisen gripit anhöriga till eftersökta personer när de inte kunnat hitta dem.

– En mycket god vän till mig drabbades. Han var en av de 42 eftersökta journalisterna på den första listan. Han lyckades hålla sig undan, och när polisen inte kunde hitta honom grep de hans fru. Hon sitter fortfarande i fängelse, det har gått mer än en vecka sedan hon greps. Brodern till en annan vän och kollega, redaktören på den engelskspråkiga editionen av Zaman, greps också av polis. Hans brott är att han är bror till en journalist.

Abdullah Bozkurt anser att allting pekar på att Turkiet är på väg att bli en islamistisk stat, med någon form av teokratiskt styre.

– Det påminner om Iran. Det är samma metoder, samma avsaknad av rättssäkerhet och oberoende domstolar. Regeringen verkställer nu en sedan länge förberedd plan för att förändra de turkiska institutionerna, medierna och myndigheterna – och civilsamhället – bort från parlamentarisk demokrati och mot politisk islamism. President Erdogan är en autokrat, han använder religiösa narrativ för att beskriva det turkiska samhället och det är så han lyckas mobilisera massorna. Kärnan av Erdogans supporters är islamistiska grupper.

Abdullah Bozkurt har under flera år för Zamans räkning bevakat IS, al-Qaida och al-Nusra. Han berättar att de grupperna var de första att ta sig ut på gatorna under kuppförsöket.

– Om du tittar på bilder från demonstrationerna till stöd för Erdogan ser du många flaggor för IS, al-Nusra och andra al-Qaida-affilierade grupper. I en intervju strax före statsbesöket i Ryssland beskrev Erdogan al-Nusra i positiva ordalag, han hävdade att det inte är en terroristorganisation. Det uttalandet fick stor uppmärksamhet i Turkiet och uttalandet välkomnades av religiösa grupper. Då ska man komma ihåg att al-Nusra är en gren av al-Qaida i Syrien. De har genomfört många terrordåd, bland annat med självmordsbombningar, och den är stämplad som en terroristorganisation av FN. IS uppstod ur al-Nusra. Nu omfamnar president Erdogan den här gruppen, samtidigt som han i sina tal fördömer EU och USA. Det är en radikalisering av samhället vi ser hända framför våra ögon.

Finns det någon pressfrihet kvar i Turkiet?
– Bara ett mycket litet antal publikationer är oberoende, och de för en svår kamp mot myndigheterna. Deras journalister blir portade från presskonferenser och evenemang, de blir attackerade på gatan och de riskerar att gripas och fängslas. Journalisternas liv är i fara i Turkiet. Pressfriheten är i praktiken över.

– Jag kollar turkiska medier dagligen för att få veta vad som händer, och det är svårt att få fakta eftersom tidningarna är fyllda av fabricerade historier. De bara hittar på saker.

Kommer du att stanna i Sverige?
– Jag har inte bestämt mig för om jag ska stanna i Sverige eller om jag ska resa någon annanstans, eller ens om jag ska söka asyl. Det hänger på möjligheterna att få jobb. Jag vill arbeta som journalist och jag har frilansat för bland annat tyska tidningar sedan jag lämnade Turkiet. Journalistiken är ett beroende. Allt jag vet är att det inte är möjligt för mig att återvända till Turkiet just nu. Jag tänker inte försätta mig i en situation där jag blir fängslad när jag inte gjort något fel. Här i Sverige är jag trygg, jag är fri och jag kan arbeta som journalist.

Han vill återförenas med sin familj, men samtidigt är han orolig över att det kan bli en traumatisk upplevelse för dem att flytta.

– Min äldste son skulle börja universitetsstudier till hösten. Hans liv har slagits i spillror. Han måste börja om från början. Allt vänds upp och ned. Det är svårt att smälta. Helst av allt vill jag förstås återvända till Turkiet, där jag har mitt hus, min familj, släktingar, vänner, ja hela mitt liv. Men det är omöjligt för mig just nu.