Happy days för hemmajobb i det gröna

Vittinge, Uppland. 50 mil från Smålandspostens redaktion.

Adam Sjöborgs journalistbana började som för många andra med en Las-repa: en elvamånadersperiod på Upsala Nya Tidning, en på SVT Uppsala och en på Sveriges Radio Uppland.

Sen hade han uttömt den uppländska mediemarknadens möjligheter och hamnade för första gången i sitt journalistliv i arbetslöshet, samtidigt som han och sambon väntade deras andra barn.

Han funderade på att byta yrkesbana och letade runt efter utbildningar när han stötte på en annons för ett sommarvikariat på Smålandsposten.

– Det var en ambitiös annons, så jag bestämde mig för att skicka in en ansökan på vinst och förlust.

Det var 2021 och pandemi så anställningsintervjun genomfördes per telefon, just som han skulle hämta barnen och bilbatteriet dog på en parkering. Han fick jobbet ändå och pendlade mellan Uppland och Småland hela sommaren.

På hösten kom han och arbetsgivaren överens om att testa distansarbete under ett halvårs provanställning och sedan blev Adam Sjöborg fast anställd reporter i Tingsryd och Älmhult, med placering 50 mil norrut.

– I början åkte jag dit ett par gånger varje halvår. Nu åker jag en gång per år, till den årliga sommarfesten, och minglar som fan. Det är en social chock varje gång, jag sitter bara och stirrar på tåget hem. Jag är ju annars helt ensam här i min isoleringsbubbla.

I vintras separerade han och sambon, och i mars flyttade han in i ett stort renoveringsobjekt i Vittinge i Heby kommun i västra Uppland.

Huset är hundra år gammalt och inredningen femtio. I källaren finns de omisskännliga tecknen på gammal moppeverkstad, och vrakdelar ligger gömda mellan betongväggen och en buske i trädgården. Adam Sjöborg har hunnit måla om ett av rummen, men i hallen sitter de storblommiga sjuttiotalstapeterna kvar. På övervåningen syns spår av knall-lila tonårsångest och på en dörr har någon ur ursprungsbefolkningen klottrat ”Ingen kuk är så hård som livet”.

– Det återstår väldigt mycket renoveringsarbete, men själva huset är fint och stort.

Han har börjat få ordning på trädgården, fixat pallkragar med jordgubbsodling. Varannan vecka har han barnen, varannan vecka går all fritid åt till renovering.

Och jobbet då? Vad går det att utföra för reporterarbete på 50 mils avstånd?

– Det blir mycket diarier och kommunhandlingar och telefonintervjuer, och så får mina kollegor som är på plats sköta möten, foto och närvaro.

Funkar det bra?

– Ja, verkligen. Det är ändå så mycket journalistik som sköts via telefon idag. Sen har jag kontakt med redaktionen på Slack hela dagen. Det är flera som distansarbetar på Smålandsposten, så det pågår samtal hela tiden mellan oss kollegor via Slack. Och för mig är det här perfekt eftersom jag är småbarnsförälder. Jag är supertacksam mot Smålandsposten som velat testa det här och sen gett mig en fast anställning.

Vad är nackdelen då?

– Det där, säger Adam Sjöborg och pekar på kameran som ligger på matsalsbordet.

– Jag saknar kameran så inihelvete mycket. Jag saknar möten också. Och i vintras var det första gången sen jag blev journalist som jag kände att motivationsbatteriet började ta slut. Det kändes inte så kul längre. Jag fick inte fota, eller träffa kollegor och det är svårare att få input på det man gör när man inte är närvarande – och samtidigt var det annat som pågick i mitt liv, med separationen och att leta hus. Det var lite mycket.

Hur undviker man att bli tokig av att inte få komma in till redaktionen eller åka ut på reportage?

– Det var därför det var så viktigt att flytta ut på landet. När jag blir tokig går jag ut och vattnar blommorna eller tar en promenad.

Rekommenderar du distansjobb?

– Ja. Framför allt till småbarnsföräldrar.

Färila, Hälsingland. 30 mil från Dagens Medias redaktion.

Det kom en kalv i lördags. Hon stapplar runt i lagårn, plirar nyfiket på oss men vågar sig inte långt från kon. En halvgrind står öppen och Linnéa Kihlström blir orolig för att kalven ska smita ut, ringer till sambon Arvid Olsson som tar sig över gårdsplanen från sågen för att kolla.

Det här är en inte särskilt ovanlig arbetsdag för Dagens Medias chefredaktör Linnéa Kihlström. Hon började distansarbeta under pandemin, träffade pojkvännen Arvid Olsson våren 2021 och började långhelgspendla mellan lägenheten i Stockholm och hans släktgård i Stocksbo utanför Färila i Hälsingland när restriktionerna släppte.

Kontorsdagarna på Dagens Media är onsdagar, torsdagar och fredagar, så varannan fredagseftermiddag tar hon tåget upp och åker tillbaka tisdag kväll.

– Arvid är mer beroende av att vara här eftersom han är skogsbonde och snickare. De är fyra bröder varav tre håller på med byggnadsvård och skogsnäring, och en av dem har tagit över själva jordbruket och djuren.

 

Fast alla hjälps åt när det behövs, särskilt med djuren.

– Det är svårt att undvika. Vi bor närmast betesmarken och är ofta de första som upptäcker när det har hänt någonting, som ett aggregat som tjuter eller ett elstängsel som har trampats ned. Vi brukar skämtsamt kalla oss för grindvakter. Det händer alltid någonting här, det kan vara en höna som rymmer eller en kalvning som går fel. Det är liv och rörelse konstant. Jag kom hem halv tolv en natt när jag hade tagit ett sent tåg upp och då stod en svåger vid sågen, en annan var upptagen med att fånga in en ko.

Eftersom kor är nyckfulla kreatur kan det hända saker när som helst. Som förra sommaren när tjuren plötsligt gick till attack och hela hjorden skenade över ängen när det bastades nere vid ån.

– Jag sprang allt jag hade, i flipflops. Det var riktigt obehagligt.

Bostadshuset är litet, ett sovrum på övervåningen och på bottenvåningen en vedspis som allt kretsar kring. Köksbord, soffa, fåtölj, ett litet arbetsbord ryms.

– De brukade hålla grisar här förr i tiden, berättar Linnéa Kihlström. Hon skrattar.

Så du är grindvakt i …

– I svinstian. Ja.

 

Vad är det som är bra med att distansjobba härifrån?

– Jag har alltid bott i lägenhet så jag har inte vetat något annat, jag har aldrig drömt om att ha ett hus. Men nu tycker jag att det är så himla härligt att bara kunna gå ut. Vi äter de flesta mål mat utomhus och oavsett väder sitter vi under brokvisten. Man är ute från morgon till kväll, promenerar i skogen, håller på med odlingslådorna … och sen är det djuren. Jag älskar djur. Så det här är en dröm. Det är väldigt rofyllt, samtidigt som det kan vara fart och fläkt och jobb dygnet runt om man vill.

Funkar det bra med jobbet?

– Jättebra, tycker jag, och verkligen över förväntan. Jag tycker om känslan att man får välja, och att man kan kombinera arbete på plats med distansarbete. Ska man sitta och skriva är det lättare att koncentrera sig här än inne på redaktionen, men mötena är bättre på redaktionen.

– Det finns de som vill köra på distans konstant. När jag lägger ut ett jobb kan jag ibland få frågan: ”Behöver jag komma in överhuvudtaget?” Jag tycker inte att det är konstigt att den ställs. För vi har ju ett nytt arbetsliv.

Skulle du vilja ändra hur många dagar man får distansjobba hos er?

– Jag tycker att det är ganska bra med två tre dagar på arbetsplatsen, det funkar i vår grupp, men om någon skulle vilja distansjobba mer skulle jag vara öppen för det, om det fungerar med verksamheten. Distansarbetet har också gjort det enklare att rekrytera i hela branschen. Geografin blir inte samma hinder som det har varit. Jag tror att en modern arbetsplats behöver erbjuda en viss omfattning av distansarbete.