Hårt tempo i landsorten Grävdrömmar får ge vika
En tredjedel av Sveriges journalister jobbar inom landsortspressen. Men hur har de det egentligen?Så stressigt att det sällan finns tid för eftertanke konstateras i en doktorsavhandling från Göteborgs universitet.
En tredjedel av Sveriges journalister jobbar inom landsortspressen. Men hur har de det egentligen?
Så stressigt att det sällan finns tid för eftertanke konstateras i en doktorsavhandling från Göteborgs universitet.
Monica Löfgren-Nilsson har undersökt hur det redaktionella arbetet är organiserat vid tre icke namngivna landsortstidningar. Hennes avhandling bygger på sammanlagt nio veckors besök vid de tre redaktionerna där hon har intervjuat 38 journalister och arbetsledare.
Den tidsbrist som journalisterna ständigt kämpar mot uppmärksammas på flera ställen i avhandlingen.
Jobbet är till stor del inriktat på att fylla och de tre tidningarna beskrivs som ur-hand-i-mun-kulturer. Monica Löfgren-Nilsson konstaterar att det inte finns plats för någon långsiktig utveckling av det redaktionella materialet eller av enskilda reportrars kompetens.
Morgonmötena, då dagens tidning bläddras igenom, skulle kunna vara ett forum för konstruktiv utvärdering. Men tidningsgenomgångarna, i den mån de ens genomförs, har karaktär av ritualer då man på ett välvilligt sätt noterar att kollegorna genomfört ett arbete, anser Monica Löfgren-Nilsson.
De diskussioner om arbetets innehåll som en stor del av journalisterna längtar efter hinns sällan med. Blir ett morgonmöte för utdraget breder rastlösheten ut sig.
”Alla har drömmen om att få gräva ner sig i något. Men man måste ju också producera något. Vi ska ju för fan göra en tidning varenda dag”, säger en av de intervjuade journalisterna.
Man skulle kunna tro att hetsen bottnar i rädslan att konkurrenterna ska hinna före i nyhetsjakten. Men de tre undersökta tidningarna har mer eller mindre monopol inom sina spridningsområden.
Den höga produktionstakten medför att en del jobb görs trots att både nyhetsvärdet och kvaliteten på hantverket ifrågasätts av journalisterna. Eller som reportern ”Eva” uttrycker det: ”Man går på saker man inte tycker är så mycket att göra något av, men man gör det av plikt. Ja, man tycker att man sliter med att göra något vettigt av skit egentligen. Bättre att använda den tiden till något annat istället. Men det finns alldeles för lite funderande överhuvudtaget tror jag över vad vi har för grejor i tidningen och varför vi har dem.”
När Eva får frågan om det är redaktionsledningen som kommit med uppslag till de grejor hon tycker är ”skit” svarar hon:
”Ja, du menar att jag skulle ta tag i det och gå och säga att, är det här något att göra egentligen. Jo, men då vet jag att det blir så här: ´Ja, men någonting kan du väl skriva i alla fall´. Och så gör man det. Det går snabbast. Det går snabbare än att verkligen ta strid, va”.
De motgångar journalisterna upplever som svårast handlar inte om att överordnade varit missnöjda eller att man inte tillåtits genomföra vissa jobb, utan om att man inte har fått tillräcklig bekräftelse.
Monica Löfgren-Nilsson delar upp journalisterna i nyhetsjägare och pedagoger (se faktaruta). I första hand är det pedagogerna som vänder sig emot den ytliga nyhetsjakten. I takt med att fler personer med journalistutbildning anställs kommer det pedagogiska idealet att vinna mark, spår Monica Löfgren-Nilsson. Det ger trots allt en gnutta hopp för dem som är för en mindre framstressad journalistik inom landsortspressen.
FAKTA OM AVHANDLINGEN
Nyhetsjägarna förespråkar enligt Monica Löfgren-Nilsson raka nyhetstexter, snabbhet och objektiv journalistik. Styrning och kontroll ses som nödvändig och eftersträvansvärd.
Pedagogerna eftersträvar fördjupning och sammanhang. Direkt styrning från arbetsledningen tolkas som censur. Pedagogerna gillar diskussioner kring arbetets innehåll och publicering bör ske först när det är möjligt att presentera hela bilden.
Avhandlingen, som läggs fram vid JMG den 18 juni, heter På Bladet, Kuriren och Allehanda.
