Hot från högerextrema ökar

En enkätundersökning som Journalisten genomförde bland pressackrediterade journalister under Almedalsveckan visar att många kände sig otrygga på grund av nazisternas närvaro i Visby under politikerveckan.

Av de 96 journalister som besvarat enkäten uppgav 39 att de känt sig otrygga under Almedalsveckan och hälften av dem upplevde otrygghet vid flera tillfällen under veckan. 35 av dessa uppgav att otryggheten berodde på nazistiska NMRs närvaro medan fyra har uppgett andra skäl, eller inte lämnat uppgifter om orsaken.

Sex journalister uppger att de blivit fotade eller filmade av nazister under Almedalsveckan. En av dem misstänker att hen blev filmad för att hen bar en ”synlig badge från medieföretag”, en annan för att hen ”bar logga för en organisation de inte gillar”.

En journalist berättar i enkäten att hen hamnade i ”tumult” med nazister och skriver att hen uppfattar sig som ”måltavla för deras aggressiva beteende”.

En journalist skriver: ”Jag vill inte synligt visa att jag bär Almedalens presskort för att undvika konfrontationer.”

Svarsfrekvensen är 20 procent och det är svårt att dra statistiska slutsatser utifrån enkätundersökningen, däremot visar den att det är minst 35 journalister som känt otrygghet på grund av nazisternas närvaro.

Nio av de 96 journalisterna uppger att de upplevt otrygghet under valrörelsen i övrigt, varav fyra på grund av NMRs närvaro, två på grund av SD-anhängare, en på grund av både höger- och vänsterextremister och en under en Fi-manifestation.

Enskilda journalisters upplevda otrygghet skulle ändå kunna beskrivas som ett mindre problem; antalet nazister i Sverige är förhållandevis litet och politisk bevakning i offentliga miljöer är med få undantag fredlig och fri från hot och hat.

Men att hotet från NMR inte kan viftas bort blev tydligt i augusti när åklagare i Sundsvall väckte åtal mot en nazist och NMR-medlem som hade snickrat ihop rörvapen och kartlagt två journalister som arbetar i Mittmedia: Anders Ingvarsson och Sofia Mirjamsdotter. Åtalet är förberedelse till mord.

– Att stämpla NMR som en terrororganisation är ett bra förslag. Men det är ju inte bara de rena nazisterna, utan hatet finns överallt. Både intresseorganisationer och människor som är övertygade om sin sak, det kan vara vänsterextremer, eller i vargfrågan, tar till alla medel. Hatet har ökat enormt de sista åren. Rena hot är tack och lov ganska sällsynta än. Men i sommar har jag nog kontaktat polisen fem sex gånger. Både i ett skarpt bombhot och hot mot enskilda medarbetare, man har också kontaktat lönekontoret kring en namngiven journalist för att försöka ändra personens kontouppgifter, säger Anders Ingvarsson, chefredaktör för Mittmedias dagstidningar i Hälsingland samt Gefle Dagblad.

Det räcker med att röra sig mellan medieseminarierna i Almedalen i juli 2018 för att inse att något har hänt med säkerheten. Väktare och poliser är närvarande i större utsträckning än tidigare, samtidigt som mediepanelerna ger en allt mörkare bild av framtiden för demokratin och de självständiga medierna – inte minst på grund av hoten.

Cilla Benkö, VD på Sveriges Radio, uttrycker stor oro över utvecklingen under ett seminarium arrangerat av TU och beskriver hur de tvingats till åtgärder som inte var nödvändiga i förra valrörelsen:

– Vi har aldrig haft en så stor säkerhetsutbildning på Sveriges Radio inför en valrörelse som vi har haft den här gången. Det har varit en obligatorisk säkerhetsutbildning med ett antal olika moment. Vi har känt att det har varit tvunget. Det var för så sent som för fyra år sedan inte tvunget. Så det är klart att det händer väldigt mycket just nu som vi måste ta på allvar, säger Cilla Benkö.

Medieföretagens säkerhetsutbildningar har tidigare ofta fokuserat på hot och hat via mejl och på nätet. Under valrörelsen 2018 förs nu fysisk säkerhet in i utbildningarna på ett mer genomgripande sätt. Det journalisthat som tidigare mest synts på hatsajter och i sociala medier ser ut att vara på väg att flytta ut på gatan. Men att de hänger ihop är det få som ifrågasätter.

När tidningen Journalisten började rapportera om de växande hoten mot journalister för fem år sedan hade ett skifte skett, där främlingsfientliga och högerextremister blivit allt mer aktiva på nätet och i sina kontakter med redaktioner och enskilda journalister.

Många har uppfattat förändringen som en gradvis stegring. Men sanningen är att det handlat om ett mycket hastigt skifte, som inträffade under året 2012. Det syns tydligt i de undersökningar om hot och trakasserier mot journalister som genomförts de senaste tio åren, och som Journalisten har gått igenom.

När Säpo i samarbete med Journalistförbundet år 2008 undersökte hoten mot förbundets medlemmar fann man att 15 procent av journalistkåren varit hotade de senaste två åren. Hoten kom i stor utsträckning från organiserad brottslighet och den mest utsatta gruppen var kriminaljournalister.

I november 2011 genomfördes en studie vid JMG som bekräftade bilden att det var just den organiserade brottsligheten som var den enskilt största faktorn bakom hoten. 18 procent av journalisterna som deltagit i undersökningen hade utsatts för hot under de senaste två åren, men bland kriminaljournalister var andelen 45 procent. Bland journalister som bevakade politik var andelen 21 procent.

Men när JMG i Göteborg våren 2013, bara drygt ett år senare gör en ny undersökning genom Journalistpanelen, har något hänt. Nu uppger hela 34 procent av journalisterna att de hotats, bara under det senaste året. Hoten mot kriminaljournalister har inte avtagit, däremot har hoten mot ledarskribenter och krönikörer ökat kraftigt: 64 procent uppger 2013 att de fått ta emot hot under de senaste tolv månaderna. På tre år ökar därefter andelen hotade ledarskribenter till 85 procent.

De undersökningar som Journalisten har gått igenom visar att det är journalister inom dagspressen som är mest utsatta, och framför allt de som arbetar på kvällstidningar. Minst utsatta är journalister inom fackpress och veckopress. En undersökning genomförd av Ipsos i juni 2016 visade till exempel att hela 44 procent av dagspressens redaktionella medarbetare utsattes för hot eller trakasserier under de föregående tolv månaderna medan motsvarande siffra för Sveriges Radios medarbetare var 29 procent.

Undersökningar som Utgivarna genomfört pekade på att högerextremistiska grupperingar låg bakom fler hot än tidigare. Men det var först när JMGs trygghetsundersökning bland medlemmar i Journalistförbundet presenterades i september förra året som omfattningen stod klar – de nya hoten kom i överväldigande utsträckning från främlingsfientliga personer, samt från högerextremistiska och rasistiska grupper.

Hoten framfördes ofta i samband med rapportering om flyktingar och migrationsfrågor och 84 procent av journalisterna uppgav att förövaren uttryckt en negativ uppfattning om hudfärg, nationalitet, etnisk bakgrund eller religionstillhörighet.

Drygt två tredjedelar av journalisterna som hotats under 2016 kunde placera förövarna i någon politisk organisation eller annan form av grupp. 43 procent uppgav att förövaren tillhörde en högerextremistisk eller rasistisk grupp. Alternativet vänsterextremistisk grupp angavs av två procent. Bara sju procent av journalisterna uppgav att hoten kom från kriminella nätverk, de som några år tidigare utgjort den enskilt största hotbilden mot journalister. Lika stor andel, sju procent, uppgav att förövaren tillhörde en antifeministisk grupp.

Journalisten och författaren Lisa Bjurwald varnade i sin bok Skrivbordskrigarna som kom ut 2013 för den just då kraftiga ökningen av extremhögerns nätaktivitet. Den yttersta konsekvensen av att ignorera nätextremism var redan känd, menade hon, och den stavas Anders Behring Breivik. Hans primärmål var aldrig Utøya, utan den norska motsvarigheten till Grävseminariet, journalistkonferensen Skup. Orsaken till att han valde Utøya var att han inte hann klart med bombtillverkningen till konferensen.

Det högerextrema eller högerpopulistiska hatet mot journalister har förstås existerat länge på nätet. Men det finns ingen studie som förklarar den plötsliga ökningen av hoten från främlingsfientliga personer och högerextremister mot journalister under 2012. Däremot sammanfaller den tidsmässigt med en kraftigt ökad främlingsfientlig aktivitet på nätet, framför allt genom den Sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroths lansering av hatsajten Avpixlat den 23 oktober 2011.

Avpixlat, som i dag heter Samhällsnytt, kom att präglas av hat mot invandrare, islam, politiker, etablerade medier och journalister. Den uppmanade till drev mot journalister, och så fort Avpixlat pekat ut en journalist som misshaglig strömmade hatet in i vederbörandes mejlbox. Sedan starten har Avpixlat genererat över tre miljoner läsarkommentarer, varav tiotusentals innehåller hat mot namngivna journalister.

Sedan 2015 har det skett en kraftig nedgång av antalet aktiva användare på de flesta invandringskritiska sajter, inklusive Avpixlat. Däremot har det skett en tydlig ökning av antalet aktiva användare på nazistiska NMRs sajt Nordfront, som sedan förra året är den mest aktiva svenska hatsajten, enligt Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som konstaterar att det är i linje med den generella ökningen av våldsbejakande högerextremism i Europa som Europol noterat.

Att Avpixlat tappat läsare betyder inte att hatet mot journalister minskat i digitala miljöer. I stället har det spritts över andra delar av nätet och i sociala medier, till exempel olika Facebookgrupper.

I Utgivarnas årliga undersökning av hoten i december 2017 uppgav tre av fyra chefer och ansvariga redaktörer vid svenska medier att hoten och trakasserierna ökar. De som utsatts för konkreta hot hade ökat från 31 till 38 procent, medan trakasserierna drabbat 43 procent av journalisterna jämfört med 33 procent ett år tidigare.

Journalistföraktet har samtidigt nått bredare lager, något som konstateras under TUs seminarium i Almedalen.

– Det som oroar mig mest är att normen flyttas, säger Sveriges Radios VD Cilla Benkö. Det som absolut inte var okej för några år sedan håller på att bli lite mer okej. Vi accepterar saker vi inte skulle ha accepterat för några år sedan. Hatet och hoten i den vanliga sajtmiljön, utanför extremsajterna, legitimerar journalister som objekt. Det har blivit legitimt för gemene man att ge sig på journalister. Det trappas upp jättemycket och det hjälper inte när vi har ganska tunga politiker som snackar ner både journalistiken och journalister.

2013 slog flera medieföretag samt Journalistförbundet, Utgivarna och TU larm om den kraftiga ökningen av hot mot journalister – och krävde att polisen skulle vidta åtgärder för att lagföra fler förövare. Det ledde till att polisen bland annat upprättade regionala demokrati- och hatbrottsgrupper i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Polisens satsning har välkomnats av mediehusen i storstäderna, men samtidigt har det nu blivit uppenbart att polisen inte kan lösa problemen.

– Polisen gör mycket mer i dag än tidigare. Det har de senaste åren funnits en dialog med både polis och regering. Generellt tycker nog vi från medierna att vi får ett mycket bättre bemötande i dag. Problemen har dock blivit värre, säger Expressens chefredaktör Thomas Mattsson.

Det är en påtaglig skillnad mot hur det lät för bara ett par år sedan, då kritiken mot polisens arbete för att skydda journalister var massivt från medieföretag och branschorganisationer. Samtidigt som flera medieföreträdare anser att polisen kan göra mer, har det blivit klart att hur mycket polisen än gör kommer det inte att vara tillräckligt. Det är nu upp till medieföretagen själva att stärka säkerheten.

– Vi som arbetsgivare har ett stort ansvar och vi har nog inte alltid varit så bra på att alltid anmäla, säkerställa skalskydd och inte alltid lika bra på att utbilda våra medarbetare. Vi blir successivt bättre, säger Thomas Mattsson.

Journalistens enkät visar att medieföretagens eget säkerhetsarbete får godkänt av journalisterna, även bland de som känt sig otrygga.

Rikspolischefen Anders Thornberg säger till Journalisten att resurserna helt enkelt inte räcker.

– Vi kan inte finnas överallt. Vi har haft flera unga män som har skjutits ihjäl i särskilt utsatta områden den senaste tiden. Våra resurser är ändliga. Ju fler gängskjutningar vi har desto mindre kan vi göra åt annan brottslighet. Det skär i ett polishjärta, men varje dag måste vi göra prioriteringar mellan olika brott, säger Anders Thornberg.

Han anser att större fokus måste läggas på det förebyggande arbetet:

– Var är alla goda krafter i samhället? Civilsamhället måste säga ifrån. Polisen ska ta hand om det när det blir ett brott, men det hårdnande klimatet kan vi inte göra mycket åt, säger Anders Thornberg.

Flera av undersökningarna som Journalisten gått igenom visar att hoten och trakasserierna leder till att journalister tvekar inför att rapportera om vissa ämnen och att de också någon mån leder till redaktionell självcensur.

– Det är så det börjar, säger Morgan Olofsson, tidigare utrikeskorrespondent och programledare på SVT, numera riksdagsledamot för Liberalerna, under ett av Reportrar utan gränsers seminarier i Almedalen.

– Man börjar med journalisterna, pressar och hotar dem till självcensur. Sedan tar man över medieföretagen. Nästa steg är rättsväsendet och sedan civilsamhället. Det Orban har gjort i Ungern går att göra i Sverige, tro inget annat. Det sker inte genom en plötslig revolution utan i steg som är så små att vi inte orkar bry oss om dem. Vi blir långsamt ihjälkokta som grodan i kastrullen som inte fattar att den ska hoppa ur.

Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling anser att utvecklingen är oroväckande ur många perspektiv.

– Medvetenheten om hoten har blivit större och man har gjort bättre riskanalyser, det kan också påverka svaren man får i enkäter om otrygghet. Dessutom har vi ju i många år nu uppmanat kolleger att anmäla alla hot. Samtidigt ska vi inte glömma bort att majoriteten av alla politiska händelser som bevakas sker under ordnade former. Det finns en fara med att sprida en alltför alarmistisk bild. Andelen nazister i samhället är inte i nivå med den uppmärksamhet de får. Genom det ökade fokuset på nazistgrupperna påminns vi om hotet, och riskerar att få fler rädda journalister, säger Jonas Nordling.

– Med detta sagt så är hot mot journalister förekommande alltför ofta och det är allvarligt i sig. Med det senaste avslöjandet om den åtalade nazisten i Västernorrland står det ju också klart att det inte bara handlar om tomma hot, utan att det kan sluta i katastrofer för utsatta kolleger. Det polisen nystat upp där är ju faktiskt att två av våra kolleger har stått på en dödslista. Och då måste hela samhället reagera.

Att de högerextremistiska grupper som är på framväxt har medier som måltavlor råder det ingen tvekan om, anser Jonas Nordling; nazismen och journalistiken är naturliga fiender. ”Den nazistiska ideologin står för allt det som journalistiken är emot”, som han uttrycker det.

Men precis som Cilla Benkö ser Jonas Nordling även det slentrianmässiga medieföraktet hos stora delar av allmänheten som ett alarmerande, och delvis annat problem. Det leder till att en vrångbild av mediernas roll får spridning och ökar riskerna för mer allvarliga händelser.

– Det där har blivit något av ett personligt korståg för mig. Människor som man respekterar och uppskattar kan ju också dra till med grova generaliseringar av medier och journalister, en sorts passiv underminering av förtroendet för vårt arbete. Då måste man säga ifrån. Säga att nej, det finns ingen gruppmentalitet bland journalister. Varje redaktion fattar egna beslut utan styrning utifrån, och ibland innebär det att det sker övertramp och blir fel. Så kommer det alltid att vara, för det är så vi vill ha systemet med den fria pressen. Det ska finnas utrymme för misstag och vi ska försöka se till att de blir så få som möjligt och att man lär sig någonting av dem. Men om man tror att man kan minimera övertramp genom att inskränka mediers frihet då har man ju spelat totalitära krafter i händerna, säger Jonas Nordling.

 

UR JOURNALISTENS ENKÄT

Fråga: Kan du beskriva vad som gjorde att du kände dig otrygg i Almedalen?

”Mötte NMRare i trupp och bar logga för en organisation de inte gillar. Blev fotad och filmad av dem.”

”Stod och pratade med företrädare i en organisations tält, när tre personer från NMR kom fram och ställde sig och iakttog oss under 15 minuter.”

”Nazisternas fotografering och utfall på seminarier jag har besökt gjorde att det kändes otryggt.”

”Nazister på plats och hotar, har misshandlat flera kvinnor.”

”Jag stod bakom NMR då de höll upp en flagga under Centerpartiets tal och upplevde att det tog för lång tid innan polisen kom dit. Det var en obehaglig och orolig stämning bland resterande publik innan polisen kom.”

”Vid bevakningen av NMR kändes det otryggt med tanke på att jag har judiskt påbrå plus är journalist och blev filmad av NMR. Dock inga påhopp mot mig.”

”Påpassad, hotad och ständigt uppmärksam. Våra kolportörer tvingades avbryta insatsen flera gånger och åkte hem tidigare. Medarbetare och kollegor hotade.”

”SD-supportrar betedde sig aggressivt.”

”Nazister tog sig in på seminariet.”
 

Fråga: Kan du beskriva vad som gjorde att du kände dig otrygg i valrörelsen i övrigt?

”Som HBTQ-person oroar jag mig för delar av den politiska utvecklingen. Många står upp mot nazismen, men samtidigt normaliseras SD allt mer. Har intervjuat politiska flyktingar som varnar för utvecklingen i Sverige. Räds också utvecklingen i Europa.”

”Journalister är måltavla och syndabock för högerextremister. Arga blickar men inga direkta fysiska påhopp.”

”Aktivister från höger- och vänsterextrema grupperingar har stört mig. Religiösa grupper också. Alla på ett hotfullt sätt.”