IB tog oskulden

Bratt och Guillou – skapade svensk presshistoria

1973 avslöjade Peter Bratt och Jan Guillou i två reportage i tidningen Folket i Bild existensen av en hemlig, svensk underrättelseorganisation som bedrev olaglig verksamhet och stod bortom riksdagens kontroll.

Reportagen och spioneridomarna mot avslöjarna spräckte bilden av det goda Sverige.

Med braskande krigsrubriker, sotig 70-talstypografi och suddiga spionbilder publicerade Folket i Bild den 3 maj 1973 det första av två reportage som skulle bli en milstolpe i svensk journalistik. Det som avslöjades var att den hemliga organisationen IB i strid med lagen, regeringens radikala retorik och officiella neutralitet, bedrev åsiktsregistrering på arbetsplatser, spionage på vänstergrupper och bytte information med västliga säkerhetstjänster. Åsiktsregistreringens resultat – Kafkalika svartlistningar och stympade karriärer för många oskyldiga – är välkända idag. Så här skapades svensk presshistoria.

1. Upptakten.

IB hade bildats efter kriget och omfattade runt 100 anställda och 2 000 arbetsplatsombud, främst bland fackligt aktiva. Detta stora informatörsnät var förstås svårt att hålla hemligt och många hade haft kontakt med IB.

Till och med journalisten Peter Bratt, som själv hade hjälpt lumparvännen Håkan Isacson att göra en skiss på lokalen hos den polska resebyrån Orbis.

– Då hade jag ingen tanke på att skissen skulle kunna användas som karta för den typ av inbrott som det visade sig att IB utförde, säger Peter Bratt idag.

Journalisten Jan Guillou säger sig ha fått höra om IB redan 1969, under en ölkväll på restaurang Tennstopet. En Expressenreporter talade om att det då kritiserade Säpo inte var något att uppröras över, det fanns en mycket mer omfattande, militär organisation som registrerade misstänkta kommunister och hade letts av en Thede Palm som skrev teologiska artiklar i Svenska Dagbladet.

Efter att ha kontrollerat uppgiften föreslog Guillou entusiastiskt ämnet för tidningen Se, där man kallt avvisade förslaget.

Ibland har det hävdats att IB hade varit känd bland redaktörer länge.

– Nej, IB var inte känt, säger Peter Bratt. De som hävdar det blandar ihop saker. Den militära delen var möjligen känd, men inte åsiktsregistreringen som Erlander tydligt hade sagt sig ha avskaffat, betonar han.

Jan Guillou menar dock att man i solidaritetsrörelsen var bekant med existensen av “något annat”:

– De vanliga Säpo-agenterna var välkända figurer. De var pinsamt synliga stollar och helt oförmögna att smälta in i de vänsterrörelser de övervakade. Men en ny typ av informatörer började ge sig till känna, yngre folk som klädde sig och pratade som vi.

Guillou berättar om en avgörande insikt under ett besök i Israel.

– Efter min ankomst skulle säkerhetstjänsten som vanligt förhöra mig på hotellet. De pressade mig genom att skryta om allt de visste om Palestinarörelsen i Sverige. Plötsligt nämnde de en detalj som enbart fem personer i Sverige kunde veta om: jag, min fru, två helt säkra palestinska bröder och så, ja… den femte var Gunnar Ekberg. Det var en oerhörd chock att inse att han var spion. Och att hans information hade nått Israel.

2. En källa träder fram.

Det var dock inte förrän Peter Bratt återupptog kontakten med Håkan Isacson som en riktig story kunde börja ta form. Den IB-anställde Isacson hade vid ett tillfälle fakturerat IB pengar för ett icke utfört översättningsjobb för att finansiera en fest. IB gjorde då ett kardinalfel. I stället för uppsägning med en rejäl pension mot tystnadsplikt fick Isacson sparken. Med viss bitterhet mot sina gamla uppdragsgivare strödde han detaljer om IB kring sig. Bratt tvivlade först på berättelserna, bland annat för att Isacson hade varit lite opålitlig med en gammal skuld.

– Men de många detaljerna väckte mitt intresse mer och mer. Jag frågade en vän som intygade att Håkan inte ljuger om sitt jobb. Då bad jag honom medverka till ett reportage, berättar Bratt.

– Jag var aldrig intresserad av ett scoop. Tänkte inte i de banorna. Jag var bara förbannad och kände att detta måste bli allmänt känt. Dessutom hade jag upplevt hur socialdemokratin konkret verkat för att stoppa misshagliga TV-program och jag såg ett otäckt samhälle avteckna sig.

Bratt var 29 år, hade jobbat med journalistik flera år och kunde spelet. Han tog först kontakt med Expressen, men efter att ha mötts av en stressad reporter med anteckningsblock och svettig panna insåg han att publicering i en kvällstidning inte skulle få rätt tyngd eller avsett resultat.

I Fib/K, där Bratt tidigare hade medverkat med en schematisk redogörelse om svensk säkerhetstjänst, fick han omedelbart gehör hos Jan Guillou. I samarbete med Isacson kartlade trion det nät av företag och adresser som IB utgjorde. Fotografer tog bilder på de anställda utanför IBs adresser. Enligt Bratt var det också då, via honom och Isacson, och inte i Israel som Guillou först fick reda på att Gunnar Ekberg var infiltratör.

Guillou, som såg sig som det ärrade tidningsproffset på Fib/K, grep snabbt rodret och tog över styrningen av materialet. Bratts sorgfälligt dokumenterande stil fick träda tillbaka för en mer oförsonlig och dramatisk profilering. Guillou strök i Bratts inledande texter, gav Israelsamarbetet en mer central roll och lade till anklagelser om mord, något Bratt förgäves protesterade mot.

3. Två artiklar detonerar.

Materialet delades upp i två delar och lanserades professionellt. En jurist på Fib hade kommit fram till att tidningen inte kunde fällas för tryckfrihetsbrott. Redaktionen förberedde sig genom att spela ut kvällstidningarna mot varandra. Med löfte om exklusivitet fick Aftonbladet materialet en dag före utgivningen.

Så, den 3 maj, avslöjades IBs existens, med namn, bilder, organisation och inriktning. Fib ifrågasatte de olagliga metoderna (avlyssning, inbrott), åsiktsregistreringen av kommunister, att organisationen arbetade direkt under regeringen och inte var underställd riksdagen samt det neutralitetsstridiga samarbetet med västmakterna.

Och tiden var mogen för en skandal i Sveriges maktelit. Ungdomen var otålig och hade nya värderingar. Socialdemokratin hade stagnerat, uppfattades alltmer som monolitisk och konservativ. För många unga förvandlades vänsterradikalismen från hot till moralisk inspiratör. Samma vecka hade Wategateskandalen i USA intensifierats när tre Nixon-medarbetare fått lämna sina poster och presidenten riskerade krigsrätt. Ett nytt förhållande mellan press och politiker hade inletts.

När nyheten detonerade bekräftade ÖB och försvarsministern IBs existens, framhöll den som något självklart men nekade till de olagliga metoderna. Pressen tog upp frågan men många tidningar till vänster och än mer till höger kritiserade Fibs röjande av försvarshemligheter. I följande nummer av Fib, två veckor senare, namngavs och skärskådades enskilda agenter, med palestinainfiltratören Gunnar Ekberg i högsätet. Materialet var detaljerat. Dementier, medgivanden och anklageler varvades och snart blev affären ett virrvarr av namn och advokatyr. Var ett socialdemokratiskt Stasi – fast västvänligt – verkligen möjligt i det demokratiska, neutrala Sverige?

4. Paradigmskifte.

I boken “IB och hotet mot vår säkerhet” följde Peter Bratt upp affären med utförliga detaljer och organisationsskisser.

För den vänsterrörelse som närts av en ensidig kost av ideologi, ideal och paroller blev IB-affären en symbolfråga som tillhandahöll en ny, konkret arsenal. Juridiska termer blev verktyg i kampen mot en mer övergripande orättvisa. En retorisk väv av namn och begrepp fick dem som framstått som gastande yngligar att växa till initerade analytiker och rannsakare av en i grunden repressiv, ond världsordning.

Allt tycktes hänga ihop.

Det var den internationella imperialismen mot arbetare, intellektuella och förtryckta världen över. Och folkhemmets faluröda fasad tycktes flagna och blotta en skräckinjagande, mörkblå grundton. Efterkrigstidens neutrala, fria Sverige tycktes paradoxalt nog ligga närmare både Östtyskland och USA samtidigt – i metoder respektive tillhörighet – än vad någon anat.

”IB-avslöjandet förändrade mediernas perspektiv, men bara för ett decennium. Med 80-talets ekonomijournalistik fördes vi tillbaka till en gammal ordning.” Jan Guillou

Med IB-affären krockade två epoker, två generationer, två tankesätt. Å ena sidan arbetarrörelsens strävsamma respekt för överheten, socialdemokratins tendenser till korporativism samt högerns värn om nationens försvar. Å andra sidan en ideologiserad, ifrågasättande ungdom. Till skillnad från Watergate, där avslöjandet skedde inom ramen för konstitutionen blev IB-affären i stora stycken ett projekt som kritiserade hela samhällsordningen.

Enligt Jan Guillou innebar den nya epoken ett radikalt brott mot pressens traditioner:

– Förr skrev man inte om sånt där, det var illojalt. Militären kunde bestämma vad som skulle hållas hemligt och journalisterna lydde.

Jan Guillou exemplifierar med att berätta om DNs legendariske kriminalreporter, Massi Svensson, som vid ett tillfälle fått tag på en besättningsmans dagböcker från Catalina-affären, där det framgick att det svenska DC3-planet hade utfört spionage-uppdrag. Överste Bo Westin får reda på detta, åker till DN och kräver att dokumenten måste förstöras direkt, så de börjar elda i papperskorgen på kontoret.

– Det var alltså ett scoop han hade där. Och som han eldade upp i papperskorgen. Så gjorde man då. Man inte bara eldade upp scoopen utan Massi Svensson redogör sen stolt hela händelsen i sina memoarer. Den attityden försvann med IB, berättar Guillou.

Men IB blev också startskottet för den epok där medierna blev maktfaktorer.

Under arbetet med kartläggningen hade Isacson berättat för sina forna chefer att Fib var dem på spåren, ändå agerade IB inte.

– I andra politiska system skulle larmet ha gått, men dom trodde att de kunde hantera situationen. De tog inte vänstermedierna på allvar, säger Jan Guillou.

5. Spionrättegång.

Den 23 oktober 1973 grips Bratt, Guillou och Isacson av polis och ställdes inför rätta för spioneri, enligt Brottsbalken 19:5. Denna lagtext räckte inte för en dom. Eftersom Fibs uppsåt inte var “avsett att gå främmande makt tillhanda” användes en äldre lydelse från 1948 med “indirekt uppsåt”. Alla tre dömdes, vilket många betraktar som att det moderna Sverige därmed fick sina enda tre politiska fångar.

“Förhörsledarna är mycket vänliga och respektfulla och uppenbarligen helt ovana vid att handskas med politiska fångar. /…/ Hälsa alla vänner att vi ska besegra fascismen i tid.” skrev Guillou i ett brev från fängelset, publicerat i Fib/K i oktober 1973.

6. Var avslöjandet oundvikligt?

Detta är historia. Mycket kunde hanterats annorlunda, men skulle IBs verksamhet förblivit hemlig om t.ex. Isacson fått pension och tystnadsplikt?

– Ja, säger Peter Bratt. Utan Håkan Isacson fanns det självfallet ingen story. Vi var gamla vänner. Hans motiv var bitterhet mot IB och därför kunde allt avslöjas.

– Nej, han var inte den enda, anser Guillou. Vi vänsterjournalister var ju direkt utsatta för klappjakten. Med vanligt journalistiskt arbete, sammanträffande, tips och grävande hade det kommit fram ändå. Att Isacson ställde upp hela vägen var resultat av ren utpressning från vår sida. Saker hade gått så långt och skulle publiceras ändå. Han fick välja mellan att antingen bli hjälte eller bara förrädare.

7. Avslöjandets effekter.

Hur menar IB-avslöjarna då att samhället och medierna påverkades? Och vore ett motsvarande avslöjande möjligt idag?

– Med IB föll oskulden, säger Peter Bratt. Och när budbärarna, journalisterna blev gripna, då kom chocken. Många förstod redan då att Palme och Lidbom låg bakom domen. Affären blottlade lögnen, och det ledde till att socialdemokraterna förlorade många av den generationens intellektuella.

Jan Guillou pekar på att journalistiken inte längre blev en del av etablissemanget.

”Med IB föll oskulden. Och när budbärarna, journalisterna blev gripna, då kom chocken. Många förstod redan då att Palme och Lidbom låg bakom domen.” Peter Bratt

– Det förändrade mediernas perspektiv, men bara för ett decennium. Med 80-talets ekonomijournalistik fördes vi tillbaka till en gammal ordning, med journalisterna som en del av statsapparaten.

– Idag finns inte kalla kriget, de stora avslöjandena ligger bland de ekonomiska ämnena. För 100 år sedan skulle t.ex. försäljningen av Astra vara landsförräderi, idag hyllas de ansvariga som hjältar. Ekonomijournalistikens inflytade är ett problem för dagens journalistik, menar Guillou.

8. Livet efter IB.

Affären fick naturligtvis stor inverkan på avslöjarnas liv. Håkan Isacson, med den lite undflyende karaktären lever stillsamt med sin fru i Stockholm, är idag arbetslös och studerar klassiska ämnen.

Gunnar Ekberg, som efter hand började sympatisera med de grupper han skulle spionera på, gjorde karriär som reklamman, köpte villa och flyttade till Malmö. Bilden av hans egen roll försökte han på 90-talet förändra, från sjaskig tjallare till spännande spion.

Jan Guillou är närmast en enmansprocession, uppburen, fruktad och med väl vårdad outsiderstatus, lika delar kejsare och rebell. Han berättar att han började skissa på idén till sin serie Hamiltonromaner under tiden på fängelset i Österåker.

Peter Bratt, med sin betydligt mjukare, mer lyssnande framtoning, blev reporter på DN, och tillstår att hans karriär i viss mån fick hjälp av IB.

När han senare skrev om justitieminister Geijers samröre med prostituerade ledde några faktafel till att Dagens Nyheter tvingades be om ursäkt, varpå Bratt blev degraderad under en tid. Idag arbetar han på inrikesredaktionen, har fått distans till 70-talet men upprörs ändå över IB-affären.

– Ibland slås jag av att jag sitter här som inrikesreporter och intervjuar ministrar, fast jag är dömd som spion, som kriminell och har fråntagits min löjtnantsgrad. Varför? För att jag avslöjade kriminellt och odemokratiskt spioneri i regeringens regi. Det är barockt, säger han.

– Historien är begravd och uppgrävd, men aldrig uppklarad. Nu finns en ny kommission med en starkare lag i ryggen och en sammansättning som jag tycker ser lovande ut. Historien måste redas ut.

Paul Frigyes

frilansjournalist