Inga-Lina Lindqvist: ”För att såga något måste du älska något”

Den vinindränkta litterära podden Gästabudet instiftar ett nytt pris: Årets sågning. Priset tilldelas ”den kritiker som under det gångna året med kunnighet, integritet och kvickhet bäst lyckats visa när kejsaren är naken”.

Inga-Lina Lindqvist är en av de fem nominerade, för sin sågning av Agnes Lidbecks All min kärlek i Aftonbladet.

I recensionen skriver Lindqvist:

”I ena handen håller hon en sax, i den andra en burk fylld med detaljer. Med saxen klipper hon sönder meningarna. Ur burken strösslar hon slumpartade dofter och färger och mönster som limmar fast överallt. Denna andfåddhet och glittrighet syftar till att skapa illusion av liv. Men om schampot nu råkade lukta banan och inte jordgubbe utan att det har relevans för karaktärsteckningen färgar det av sig på hela läsupplevelsen.”

– Jag är så stolt över att jag kom på metaforen med saxen och burken. Och jag är verkligen glad över nomineringen, det är ett pris som passar mig. Jag är folkilsk, säger Inga-Lina Lindqvist när Journalisten når henne per telefon. Hon brister ut i ett långt rått skratt.

Behövs det verkligen ett pris för sågningar?
– Jamen det tycker jag. Det ställer krav på skribenten och då ska man kunna få kredd för det. Man anstränger sig otroligt för att hitta formuleringar och göra recensionen läsvärd och underhållande. Efter min recension av Agnes Lidbecks bok hörde det av sig läsare som sa att de ville läsa den, att de blev nyfikna på den. Det är den absolut bästa responsen man kan få.

Så trots att man sågar en bok blir folk nyfikna på den?
– Ja. Om man skriver en bra sågning vill läsarna se det med egna ögon.

Vad är viktigt för dig när du skriver en sågning?
– Att den är underhållande, att läsaren får till sig någonting och att den ger en rättvis bild av boken. Jag riktar mig också lite grann till författaren, såklart, och jag vill säga något som jag hade kunnat säga direkt till den personen. Har man kommit ut med en bok förväntar man sig feedback, och det vill jag ge.

Ska man få lustmörda en bok?
– Absolut. Det finns böcker som har gjort mig riktigt förbannad. I ett fall bad faktiskt redaktionen mig att backa. Jag tyckte att författarens text var ansvarslös på många olika nivåer. Redaktionen drog i nödbromsen för att de tyckte att det blev en politisk diskussion och inte litterär. Jag är fortfarande lite sur över det. Skriver man en bok om politiska ämnen ska man ta ansvar. Och det behövs fler lustmord på kultursidorna.

Finns det en gräns du inte vill passera i en sågning?
– Man ska inte gå på person, och man måste vara tydlig. Det finns en sågning som jag ångrar djupt. Jag borde ha varit tydligare och mer empatisk. Jag lyckades inte. Och jag tror att hon blev riktigt sårad.

Vilken bok var det?
– Denzel av Christina Herrström. Samtidigt som jag läste hennes bok läste jag hennes blogg. Bloggen var fantastisk. Boken var inte fantastisk. Sen gjorde hon en roman av sin blogg och den var helt fantastisk.

Vilket är ditt bästa råd till den som vill skriva en riktigt bra sågning?
– Du måste brinna för det du gör. Du kan inte skriva en sågning utifrån likgiltighet, så för att såga något så måste du älska något.