”Ingen kan styra mig”
Namn Gunnar Lindstedt. Ålder 47 år. Bor I Stockholm. Familj Dotter och flickvän. Bakgrund Metallarbetaren 1981– 87, frilans 1987och framåt. Yrke frilansjournalist med kontrakt för Svenska Dagbladet. Drivkraft Att utveckla mig själv och mitt kunnande. Mål Att göra en alltmer komplicerad verklighet begriplig för folk Aktuell Vinnare av Stora Journalistpriset i dagspressklassen.
Namn Gunnar Lindstedt. Ålder 47 år. Bor I Stockholm. Familj Dotter och flickvän. Bakgrund Metallarbetaren 1981– 87, frilans 1987och framåt. Yrke frilansjournalist med kontrakt för Svenska Dagbladet. Drivkraft Att utveckla mig själv och mitt kunnande. Mål Att göra en alltmer komplicerad verklighet begriplig för folk Aktuell Vinnare av Stora Journalistpriset i dagspressklassen.
De som har arbetat tillsammans med Gunnar Lindstedt, årets vinnare av Stora Journalistpriset i dagspressklassen, verkar ha en ganska entydig bild av honom.
– Gunnar? Envis så in i helvete.
– En slitvarg till journalist.
– Han är en väldigt uthållig reporter.
Och envis som synden måste nog den vara som nappar tag i ett TT– telegram och inte ger sig förrän han nystat upp en Trustorhärva.
Gunnar Lindstedt har fått Stora Journalistpriset för ett avslöjande som baserats på hårda fakta. Men de som följt Gunnar Lindstedt betecknar honom i första hand som stilist och inte som nyhetsjägare.
– När Gunnar kom till oss på Metallarbetaren i början av 1980-talet var han mer åt det litterära hållet, berättar Ulf Thorgren, idag redaktionssekreterare på Dagens Arbete.
– ”Jag kan inte skriva nyheter”, sa Gunnar. Det var lite jobbigt för vi hade ett antal nyhetssidor som måste fyllas. Det blev kontroverser, en del tyckte att han flöt ovanpå, att han bara ville göra märkvärdiga jobb.
– Men Gunnar kunde inte bara ringa två telefonsamtal och sen skriva. Till skillnad från många andra journalister var han inte korrumperad på det sättet, han hittade alltid något han ville gräva i. I dag kan man säga att det nog var tur att han var så envis på den punkten.
Själv betecknar sig Gunnar Lindstedt som egensinnig.
– Folk kan inte styra mig så mycket. I jobbet sätter jag igång med grejor jag tycker är roliga, det var så det började med Trustor.
Att Gunnar Lindstedt kom in i journalistiken hänger samman med hans intresse för politik. 21 år gammal började han som metallarbetare på Bofors i Karlskoga där han tillverkade bildelar. Han hade ett politiskt intresse som han numera betecknar som fanatiskt.
– Jag var med i en mängd organisationer på yttersta vänsterkanten, säger han och rabblar upp en rad bokstavskombinationer, bland annat skp och kpml®.
Gunnar blev arbetarkorre för Gnistan vilket innebar att han levererade notiser om vad som hände på Bofors.
1981 kom han till Metallarbetaren där han alltså knappast gjorde sig känd som nyhetsmänniska.
– Istället utvecklade Gunnar reportaget, minns Ulf Thorgren. Han förmedlade vad han såg, kände, tänkte och hörde på ett sätt som satte standarden på Metallarbetaren. Det inspirerade oss andra och lyfte flera skribenter på tidningen.
– Jag hade läst Tom Wolfes bok om New Journalism, berättar Gunnar Lindstedt. Jag ville utveckla ett sätt att skriva så att även texter om vardagliga situationer skulle vara spännande.
Han gjorde en serie reportage kallade Sverigebilder som senare gavs ut i bokform. En av texterna handlar om en städerska på Storfors Rörverk.
– Jag åkte upp till Storfors och följde den här städerskan i fyra dar. Ett av knepen när det gäller det där sättet att skriva är att ägna mycket tid åt en enda person, det var inte så vanligt på den tiden.
– Först gjorde jag en längre intervju med henne för att få en bakgrund. Sen trädde jag tillbaka och följde med när hon städade, när hon pratade med sina arbetskompisar och så vidare och fångade upp dialoger, miljön, intryck. Jag försökte skildra livet i Storfors genom att ta på mig hennes glasögon.
Efter åren på Metallarbetaren startade Gunnar ett företag. Målet var att blanda video, text, ljud etc i datorn, ett slags multimediaprojekt med journalistiskt innehåll. Hans enträgenhet satte sina spår även här.
– Det var svårt att ordna finansieringen och jag raggade pengar som en galning. Till slut kom vi igång och gjorde en cd-rom. Den blev en flopp och jag fick göra ett ackord med fordringsägarna.
– Om jag varit mindre envis hade jag aldrig satt igång och det hade varit bättre. Jag blev fattig och skuldsatt och förstörde mig själv och mina medarbetare.
Under slitet med företaget utvecklade han elallergi som delvis är stressrelaterad och tvingades sluta med datorer. 1995 återvände Gunnar Lindstedt till det han helst håller på med, journalistiken. Efter ett par år som frilans klev han förra året in på Svenska Dagbladets näringslivsredaktion som sommarvikarie.
En junidag fick han syn på ett TT-telegram. Det handlade om en lord Moyne som köpt företaget Trustor och just misslyckats med en affär i Finland.
Gunnar blev intresserad av att göra ett porträtt av lord Moyne men hela tiden förhalades intervjun. Under tiden gjorde han research och fick fram alltfler märkliga uppgifter om lorden.
– Bland annat hade lord Moyne i början av 1990-talet varit i ekonomisk knipa och tvingats sälja av konst. Hur var det möjligt att han bara fem år senare hade råd att göra affärer i halvmiljardklassen?
I mitten av september i fjol lyckades Gunnar få en intervju med lorden. Han visste då att Moyne var en bluff. Vad han inte kände till var att männen bakom Trustor hade tömt kassan på en halv miljard kronor.
Utifrån Gunnar Lindstedts frågor till lorden stod det klart för de inblandade att skandalen snart var ett faktum.
Männen bakom Trustor höll som bäst på att sälja ut bolag värda hundratals miljoner och nu gällde det att stoppa Lindstedt eller åtminstone förhala hans artiklar.
Man anlitade PR-firman Kreab som ringde upp Svenska Dagbladets redaktionsledning och förklarade att den där Lindstedt var helt ute och cyklade. Det kom också ett fax från en brittisk advokatfirma som hotade med en saftig stämning.
Gunnar fick gå igenom alla färdigskrivna artiklar och punkt för punkt styrka alla uppgifter.
– Man ska komma ihåg att jag bara var sommarvikarie och mina chefer kände mig inte så bra.Artiklarna låg därmed på is ytterligare en vecka.
Gunnar Lindstedt visste att han satt på sprängstoff. Han hade insett att det måste finnas en hjärna bakom kuppen och var ett tag inne på att den ryska maffian var inblandad. När de första artiklarna kom i tryck hade han ännu inte nått fram till ekobrottslingen Joachim Posener.
– Men via kontakter på Trustors kontor hade jag fått höra att det fanns ytterligare en svensk inblandad, Joe Falk, fast jag förstod inte att han kunde vara hjärnan.
– Men efter de första publiceringarna framträdde en bokföringskille på Trustor som hade sett Poseners namn på en flygbiljett och det gick att koppla ihop honom med Joe Falk.
I ett mycket känsligt läge, innan nyheten kommit ut, satt Finanspolisens chef Jochum Söderström och rev i härvan när han fick höra att Gunnar Lindstedt var skandalen på spåren. Polisen kontaktade Lindstedt som vid ett möte med några utredare berättade allt han visste om Trustor.
– Lindstedt var den ende journalist som jobbade med det här och vi gav honom en del information under resans gång, berättar Jochum Söderström. Han gjorde en ordentlig dammsugning fast jag kan tycka att han kunde ha varit lite mer ödmjuk i sina artiklar mot polisen, vi tog ju fram en hel del genom våra utredningar.
Så här ett år efter avslöjandet av Trustor är Gunnar Lindstedt tillbaka i den journalistiska vardagen. Han är kvar på Svenska Dagbladet, mycket tack vare avslöjandet.
Steget från Gnistan till Näringsliv på SvD är stort och man kan tycka att han i dag har rätt långt till städerskan på Storfors Rörverk?
– Nej. Jag har till exempel just gjort ett reportage om grönsakshandlare på Hötorget. Åren inom vänstern gav mig en politisk hållning som jag fortfarande har kvar. Jag är en politisk vilde, eller förresten en politisk vilsen, som är kritisk till det mesta.
Hans kritik mot journalistiken verkar vara densamma som när han var på Metallarbetaren och ogärna skrev ihop en grej baserad på två telefonsamtal.
– Journalistiken är i mycket ett upprepning av vad olika källor säger. Man gör en artikel på en källa, sen får nån bemöta det. Men för läsarna blir det ett enda bludder. Journalisten har ansvar för att sortera vad som är manipulation och vad som är riktig information.
Det har blivit dags att lämna Gunnar Lindstedt lilla rum på SvD. Telefonen ringer, det är nån från redaktionen som har ett kryptiskt meddelande. Gunnar anar att det är ett överraskningsfirande på gång igen.
På vägen ut står bord med tårtor och champagneglas uppdukade och glada medarbetare strömmar till. Gunnar verkar lite omtumlad. Men en sommarvikarie som fått Stora Journalistpriset kan väl knappast känna sig på något annat vis.
