”Inrätta ett varningssystem för desinformation”

Patrik Oksanen, ledarredaktör på Hudiksvalls Tidning, förordade under seminariet ”Kan nyheter Svanenmärkas?” i Almedalen införandet av ett system för opartisk klassificering desinformation och propaganda.

Flera av panelisterna ansåg att förslaget var värt att diskutera, däribland Björn Appelgren från Internetstiftelsen, som dock pekade på att allmänhetens förtroende för Facebook är mycket lågt jämfört med förtroendet för traditionella medier, och att problemet kanske därför inte är så stort; samt Niklas Cserhalmi direktör på Arbetets museum som driver ett ”demokratilabb” om källkritik och desinformation som turnerar på svenska bibliotek.

– Vad är nästa steg i journalistikens professionalisering? Det finns metoder för att skilja journalistik från propaganda, och det finns inom andra yrkeskårer oberoende system för licensiering. Varför inte inom journalistiken? Det är fullt möjligt, sade Patrik Oksanen.

Annons

Förslaget fick mothugg från Ginna Lindberg, utrikeschef på Sveriges Radio, som helt avfärdade idén.

– Det måste vara redaktionen och ansvarig utgivare som gör bedömningar om hur tillförlitlig informationen är. Vi har redan Granskningsnämnden och Pressens Opinionsnämnd som håller i de etiska regelverken. Vi behöver inte ytterligare en nämnd. Hur skulle det praktiskt gå att införa? Vem ska vi ge makten att tända det röda ljuset? sade Ginna Lindberg.

Niklas Cserhalmi lyfte problemet med att en sådan nämnd skulle kunna drabbas av samma falska propaganda och därmed misstro som medierna drabbats av, men menade ändå att en medborgargaranterad stämpel av god journalistik skulle vara önskvärd, eftersom problemen med desinformation växer i takt med att så kallad ”deep fake” blir vanligare.

Den tidigare chefen på Danmarks Radio Leif Lønsmann ansåg också att det fanns praktiska problem med förslaget. Han ville i stället se en bred utbildningssatsning i mediekunskap för att medborgarna själva ska inse skillnaden mellan journalistik och propaganda.

Han menade att exakt samma diskussion som nu pågår om förtroendet för journalistiken och riskerna med propaganda fördes för 100 år sedan när radion slog igenom.

– Liberalerna menade då att människor själva skulle kunna avgöra vad som var sant. Socialdemokraterna menade att staten behövde ingripa. Så blev det också, staten tog kontrollen. Det såldes in under parollen: ”Tillit är bra, men kontroll är bättre.” Det känns främmande för oss idag, och jag skulle vilja säga att kunnighet är bättre än kontroll, sade Leif Lønsmann.

– En gång i tiden såg sig journalisterna som gatekeepers, dörrvakter, till informationen. Inne i Journalistens hus fanns all information, och journalisterna valde vad som skulle släppas ut genom dörren och hur det skulle paketeras. I dag har Journalistens hus varken väggar, fönster eller tak. Allmänheten kan gå in och hämta informationen som de behagar. Allt som finns kvar är en dörrkarm, och där står journalisterna fortfarande och tror att de vaktar någonting.

– I stället borde journalisterna se sig som guider, som ska hjälpa allmänheten att hitta informationen de söker. Då kommer förtroendet för journalisterna att växa.

Patrik Oksanen replikerade att när Hitler kom till makten inleddes en omfattande propagandakampanj via radioutsändelser mot Sudetenland i Tjeckoslovakien.

– 1938 var Sudetenland redo att tas över, sade Patrik Oksanen, och fortsatte:

– 2014 publicerade Dagens Nyheter en artikel som var en rewrite på en artikel i Daily Mail som var en rewrite på en artikel i den ryska tidningen Komsomolskaja Pravda, om att det var Ukraina som hade skjutit ned MH17. Det var rysk propaganda. Vi har pressetiska och yrkesetiska regelverk. Det är dags att ta det ett steg till. Det är inte orimligt att skapa en oberoende licensiering för att motverka spridandet av desinformation från till exempel Ryssland, Kina eller högerextrema grupper.

Ginna Lindberg, utrikeschef på Sveriges Radio, medgav att rewrites är en riskfaktor.

– Därför är det extremt viktigt att vi har journalister på plats, inte bara fallskärmsjournalister som kommer in och stannar ett par dagar när någonting har hänt, utan journalister som är på plats länge och kan rapportera om vardagligare händelser.

Den intensiva diskussionen ledde till ytterligare samtal mellan panelister och publik utanför seminarieområdet. Seminariet hade brutits sönder av alltför intensiv moderering, men efter Patrik Oksanen kunde sedermera förklara syftet med förslaget för Journalisten:

– Om en branschsammansatt funktion, en nämnd, åstadkommer en uppdelning i medier som levererar god journalistik och medier som levererar desinformation, då kan vi ta den listan till Facebook och säga: ”Vi har gjort jobbet åt er. Varför ska ni inte premiera medier som producerar god journalistik, och nedprioritera medier som producerar lögner?” Det är ett verktyg för att komma åt grundproblemet – desinformationen som sprids i sociala medier, sade Patrik Oksanen.